Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 18 Januari 1903 - Praxedes Mateo Sagasta † - Marocko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRAXEDES MATEO SAGASTA †.
X q*C.
ifter fotografi. Kliché : Bengt Silfversparre.
Med Praxedes Mateo Sagasta har den siste af
de gamle statsmännen från det gångna halfseklets
upprörda tider försvunnit. Hans namn har under
adertonhundratalets senare hälft varit på det
närmaste förbundet med Spaniens historia, och genom
en hel generation ljöd det namnet såsom
stridssignal, tornande fejd kring sig. Och ända till det sista
har Sagasta stått såsoin ledare inom Spaniens
politiska lif; knappast en månad före döden tvingade
händelserna statsrodret ur hans händer, det
statsroder som han så många gånger fört, och som han
äfven denna gång, som blef den sista, hoppades åter
få föra.
Sagasta föddes året 1827 i Torrecilla de
Came-ros och ingick vid unga år på ingeniörsbanan. Men
vid lika unga år kastade han sig in i politiken,
blandade sig i de revolutionsoroligheter, som så ofta
skakade Spaniens välde. Naturligtvis uppträdde han
bland de revolutionära, såsom folkledare, och han
måste därför efter regeringssegern öfver
revolutionsrörelsen i Madrid 1856 fly ur landet. Efter
amnestien vände han tillbaka, blef professor vid
inge-niörshögskolan i Madrid, medlem af Cortes och
redaktör af den radikala tidningen »Iberia». Åter
kastade han sig in i .den politiska kampen, deltog i
den nya upprorsrörelsen 1866 och måste än en gång
fly ur landet. Ett nytt uppror 1868 förändrade det
politiska läget och tillstadde honom att återvända,
hvarvid han gjorde ett hopp öfver sitt revolutionära
föregående fram till en ministerpost, som redan få
år därefter, 1872, utbyttes mot ministerchefsplatsen.
Men länge dröjde icke hans nyförvärfvade
härlighet; på grund däraf att han användt statens
medel för valändamål måste han. snart lämna sin nya
post. Detta hindrade dock icke — sådant h".nder
Spanien — att han redan kort därefter, 1874,
ånyo var ministerpresident. Dock, redan i slutet af
samma år störtades han igen, denna gång genom
den alfonistiska uppresningen samt blef de kons ti tu
-tionelles ledare i Cortes till dess han genom
förbund med Martinez Campos och andra generaler
bringade Canovas till fall och 1881 åter öfvertog
regeringen. Sedan dess har det för Sagasta varit en
ständig växel med taburetter, ett upp och neder,
en oupphörlig partistrid, därvid partierna mera
representerat. ett politiskt klickväsen än stora
statsprinciper. De liberale och de konservative hafva växlat
— 245 —
om vid styret, Sagasta har växlat med Canovas och,
efter hans död, med Silvela utan att det i
nämnvärd mån utöfvat något inflytande på styrelsen. Dock
kan det sägas, att Sagasta under sina tidigare
regeringsperioder verkligen genomförde några af de
viktiga reformerna på sitt gamla revolutionsprogram,
däribland den allmänna rösträtten, allmänna
värneplikten, borgerliga äktenskapet och juryväsendet. Men
senare skilde sig de båda partiförarne i sin praktiska
regeringspolitik knappast från hvarandra, hvarför det
nu för Spaniens politik icke torde betyda mycket, att
den gamle statsmannen för alltid lämnat skådebanan.
MAROCKO
apropos de senaste tilldragelserna.
Bismarck betecknade en gång Balkanhalfön och
Marocko såsom de klippor, på hvilka den europeiska
världsfreden lättast komme att stranda. Och det
berättas om den engelske generalen lörd Wolseley,
att han, då han var på hemväg från Sydafrika och
passerade Marocko, pekade mot landet och yttrade:
»Jag fruktar att det landet en gång kommer att kosta
oss större offer än Sydafrika». Det är ju också
allom bekant att stormakterna sedan många år,
beträffande såväl det ena som det andra landet,
öfvervaka hvarandra med sjuklig misstänksamhet och af
fruktan för en explosion icke våga låta någotdera
komma ur det en gång antagna status quo. Denna
afundsjuka är såväl sultanens i Konstantinopel som
den marockanske sultanens säkraste skydd mot land
giriga stormakter.
Marocko är ett icke mindre farligt tvisteämne än
Balkanområdet. Det är ett stort, till betydliga delar
fruktbart land med en viktig handel och därtill ett
strategiskt läge vid ingången till Medelhafvet, och
såsom inkörsport till Nordafrika, som måste utöfva
dragningskraft framför allt på Spanien, Frankrike och
England.
Men på grund af den fruktan, stormakterna hvsa
för hvarandra, hvilken hindrar dem att tillfredsställa
sina begär till Marocko, synes det endast kunna bli
inre tilldragelser i Marocko som möjliggöra ett in-
SULTANEN AF MAROCKO.
gripande utifrån och därigenom upprulla den farliga
frågan. Därför framkalla alltid inre oroligheter i
landet stor ängslan hos stormakterna. Så har äfven nu
varit fallet, då ett uppror mot den regerande sultanen
(Forts. sid. 252.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
