Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 25 Januari 1903 - En sannsaga från Gammalgård. Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SANNSAGA FRÅN GAMMALGÅRD.
För HVAR 8 DAG af Gösta Geijer.
När man från det leende solskenet därute
träder in i den mörka, höga vestibulen å
Gammalgård och vandrar vidare upp för de nötta
stentrapporna genom de långa korridorerna, de många
rummen med sina bastanta ekdörrar, sina låga
fönster, genom hvilkas små rutor ett sparsamt
dagsljus silar in i en dämpad och mfystisk dager, då
få alla dessa gamla erinringar ett lefvande lif, som
griper sinnet med sanningens fängslande öfvertygelse.
Det är som om man från det närvarande kommit
in och uteslutande lefde i en förfluten tidisanda och
stämning.
Måhända är det dessa oförändrade vittnesbörd
från fordom, som å de gamla, herrgårdarne, mer än
annanstädes, bevarat och hållit vid lif de gamla
sägnerna, hvilka i denna miljö verka med en så
effektiv trovärdighet, med för inbillningslifvet så
befruktande impulser, att i detta sagans hänsofna
andar taga form och gestalt. Hvem vet?
— -— — Ingen mäktar finna och utreda de
iina, hemlighetsfulla trådar, som förmedla och
anknyta den sinliga världen med den öfversinliga, ej
•ens den mest spekulativa och skarpsinniga tanke.
Men genom sägnernas skira väfnad af underbara
.händelser löpa de i skönjbara inslag, hvars
anknytningspunkter med det eviga väl ej med realitetens
beviskraft kunna påpekas, endast af aningen
förnimmas.
Sällsam är den vision, denna kvinnliga
uppenbarelse, man från släktled till släktled iakttagit på
Oammalgård. Som en smärt, hög, ungdomlig gestalt i
16 :de seklets kostym synes hon än här, än där i
•den vidsträckta manbyggnaden, i trappor, i
korridorer, i rummen, öfverallt, men mest dock i ett af de
i tornbyggnaden aflägset belägna gästrummen. Så
ser henne än den ena, än den andra, när natten
kommer, sakta och ljudlöst skrida fram, lätt och
eterisk som en skugga.
Husets innebyggare, hvars förfäder från
generation till generation fortplantat sägnen om henne som
en gammal tradition, ha vant sig till sist vid denna
tanderliga företeelse, som vid ett gammalt
inventarium, hvars alldagligliet slutligen förtar all väckelse
’till någon särskilt uppmärksamhet.
Ett undantagsfall härifrån, och ett ganska
betänkligt sådant, var dock när en kvinäig domestik,
antagligen från ett annat landskap, och hvilken man
glömt att annars, enligt gängse sed, då det gällde
främlingar, förbereda om tillvaron af denna husets
»oundvikliga vålnad, kom till gästrummet ifråga för
att där för en anländ gäst ordina till natten. Då
I ton öppnat rummeits dörr för att stiga in, hade hon
blifvit stående som förstelnad och därpå störtat
sans-ilös till golfvet. Hon fördes till sängs och låg där
iänge sjuk. Återställd lärde hon sig dlock snart
som de andra, att underordna sig vanans makt och
blef lika oberörd som dem, när den svn förnyades,
•som första gången beröfvat henne all besinning, då
<len orörlig, hög och rak som ett ljus uppenbarat
sig midt på golfvet i det af månljuset klart belysta
■gästrummet.
Det intryck denna andeuppenbarelse annars
väckte, var ej äg|nadt att hvarken skrämma eller
afskräcka. Ett ljuft, blidt, älskligt väsen präglade helai
•den fagra gestalten, men de nobla, regelbundna
dragen, de stora, mörka ögonen och linierna kring den
iint tecknade munnen, återgåfvo en sorg, så djup
och smärtsam, att den oemotståndligt fyllde hvar
och en, som närmare iakttagit henne i det klart
belysande månskenet, af det innerligaste och
uppriktigaste deltagande.
De, som försökt att utforska henne, hade städse
blifvit besvikna, deras tilltal obesvaradt, liksom nog
allt förblir, som står öfver alla vanliga mänskliga
begrepp.
En afton på 60-talet var en hel del grannar
församlade på Gammalgård hos major W.....t, då
ställets ägare. Det var vid den tid då psykografen
var på högsta modet och med en nästan febril ifver
upptog så inånga excentriska och öfverspända
människors intressen, isynnerhet — damernas.
Äfven här hade de hela aftonen oförtrutet
sysslat med denna märkliga tingest, och nyfiket frågat
den om både likt och olikt. Men nu hade deras
uppfinningsförmåga i alla möjliga och omöjliga frågor
slutligen blifvit uttömd.
Man satt där dock i skymningen och språkade
om spiritism och övernaturliga tilldragelser, och så
kom ämnet ined anledning häraf till sist in på
husets allbekanta mystifikation. Den blef föremål för
mycken undran. Hvem hade hon egentligen i
lifstiden varit?
Sägnen ’var i detta fall så dunkel och
otillfredsställande. Tänk, om man skulle fråga psykografen
härom! Sagdt och gjordt! Det underbara
oraklet kom åter fram, och nu — kommer äfven det
märkvärdiga i historien. Den svarade på korrekt
svenska, ocli detta fastän den dam, som förde den,
en ung fransyska, var fullkomligt obevandrad i detta
språk. Men hon var ett utmärkt medium, och under
hennes vanda hand fungerade den med största
lätthet.
Dess meddelande var i hufvudsak följande:
Mot slutet af 1500-talet lefde i grannskapet af
Gammalgård en riddare i besittning af mycken jord
och dyrbara skatter, krigsrof från fäjder i främmande
land. Men ehuru rik på ägodelar, var han dock
fattig på alla mänskliga känslor. Hård, grym och
själfvisk, var han lika hatad ßom fruktad.
Hans enda barn, en dotter, var faderns raka
motsats. Vän, mild ocli godhjärtad, vann hon allas
odelade tillgifvenhet, för henne en stor lindring och
tröst i det kärtekstomma lif, som i hemmet varit
hennes tunga lott allt sedan hon som barn mistat den
moder, som för henne varit allt i lifvet.
När moderns ädla, fridsamma ande ej längre
förmådde motverka faderns obändiga, lidelsefulla
lynne, gick detta hejdlöst ut öfver dottern i
hjärtlösa, grymma ord, i en behandling som stundom
gränsade till tyranni.
Tåligt och undergifvet hade hon burit sitt öde,
men då fadern med rikedomens och bördens glans
ytterligare ville öka namnets, ville offra henne i
armarne på en man, som hon, med sitt rena och
kyska sinne djupt måste förakta och afsky, då reste
sig inom henne den sårade själfkänslans bela rätt
att vårda och hägna aktningen för hennes heder och
människovärde.
Bestämdt, men värdigt, vägrade hon att i detta
fall underkasta sig faderns vilja. Och hon lät
honom äfvenså veta, att förr än hon toge den man
ban åt henne utsett, förr finge den, som gifvit henne
lifvet, äfven taga det. .
Han visste ej då, att dessa hennes ord inom
kort skulle komma att bekräftas i handling.
Han slog henne med hundpiskan, bestämde dagen
för bröllopet och — gick.
Hvarifrån hon fått styrka och mod till denna,
ståndaktighet, det visste hon bast själf och — en
till: den fattige soekenkaplaiiens sön, den unge
studenten.
— 2ÖI —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
