Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 8 Februari 1903 - Fru Körsbärsblomma. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRU KÖRSBÄRSBLOMMA
man efter ytterligare djupa bugningar satte sig på
golfvet. Efter en stund inträdde fru Kamakura och
fyra fröknar Kamakura och slogo sig ned midt emot
männen, hvarefter hela sällskapet sittande på golfvet
började buga sig. Sedan männen druckit té och
ätit kakor, under hvilken ceremoni de fem damerna
sutto försänkta i vördnad framför skapelsens herrar,
frågade professorn främlingen hvad han tyckte.
Där midt framför honom sutto nu hans
blifvande hustru och blifvande svägerskor. Den
äldsta 0 Ume San var redan något till åren, hade
ett strängt, mörkt ansikte och såg ej synnerligen
tilltalande ut, de två närmaste voro jämnåriga samt
buro namnen 0 Botan San och 0 Azago San. De
voro olyckligtvis så lika hvarandra, att det var nära
nog omöjligt att välja emellan dem och att man,
om man valde den ena af dem, riskerade att få
orätt flicka på bröllopsdagen. Den yngsta som blott
var sexton år kallades 0 Sakura San.
Sakura betyder körsbärsblomma och så såg hon
också ut. Liten och späd.
»Ja», sade främlingen i professorns öra, »0 Sakura
San har vunnit mitt behag».
Så snart denna nyhet meddelats den ärade
Kamakura, gaf han sina kvinnor ett tecken, de gjorde
en stor reverens på golfvet, väggen sköts åt sidan
och de försvunno. 0 Sakura San såg strålande
glad ut, de andra retirerade med bibehållen
krigsära.
Då kvinnorna gått inbars en måltid, det vill säga
riskakor i bönsås och musslor och sedan dessa
läckerheter förtärts började man afhandla den
ekonomiska sidan af saken. Första frågan gällde hur
mycket den ärade Kamakura skulle ha i ersättning.
Den blifvande svärfadern visste ju med säkerhet, att
förr eller senare skulle skiljsmässan komma, då han
skulle få sin dotter åter — om ensam eller ej är
ju osäkert. För alla eventualiteter måste den ärade
Kamakura ha — ja, vi kunna ju säga
skadeersättning. Sedan man enats om denna ersättnings
storlek, dryftades frågan om skänkerna, hvilka japanen
sammanfattar under benämningen yuinö, det vill s"ga
förlofning. Som den ärade Kamakura ägde ett hus
ofvanför Shibaparken, ställde han detta till sin
blifvande svärsons förfogande och lofvade honom
dessutom en silfvergrå kimono och en bröllopsmiddag,
hvilken sedermera visade sig hufvudsakligen bestå
af fisk och musslor. Främlingen å sin sida styrde
ut sin brud på ett sätt som väckte den ärade
Kamakuras förvåning och kom honom att tro att
svärsonen var en rik och mäktig herre bland
barbarerna.
Förlofningsceremonien, det vill säga utbytet af
presenter är absolut bindande, visserligen ej inför
lagen, men inför bruket. Det skulle väcka skandal
om man sedan presenterna utväxlats ångrade sig.
Sedan förlofriingen verkställts utvalde den ärade
Kamakura den ärade Fushimi och främlingen med
en spåmans hjälp en lycklig dag — en torsdag —
för bröllopet.
Under väntan på denna lyckliga torsdag
sysslade främlingen med att ställa i ordning sitt hus.
✓ Man kan egentligen ej säga möblera, då ett japanskt
hus egentligen ej innehåller några möbler. Några
små pallar, en och annan kakemono samt
porslinskrukor med körsbärsblommor — se där hela
möbleringen, förutom några träpallar att användas som
hufvudgärd. Bröllopsdagen tog brudgummen huset
i besittning redan på förmiddagen och satt där stilla
.hela dagen under betraktelser. Fram emot aftonen
■bars bruden O Sakura San helt och hållet hvitklädd
i bärstol till sitt nya hem. Bruden är klädd i
äivitt — sorgens färg — till tecken att hon från och
med denna dag är död för sin egen familj och att
hon ej kommer att lämna sin mans hus lefvande
så länge hon är hans maka. Huruvida den ärade
Kamakura såsom bruket fordrar efter dotterns
af-färd lät sopa och rena sitt hus som efter
bort-flyttandet af ett lik eller om han tog saken mindre
seriöst är något hvarom ej ens mågen visste
besked. Sedan bruden anländt till det nya huset,
börjar bröllopsceremonien genast, det vill säga
bröllopsmiddagen afätes. Då brudgummen i detta fall
ej hade några föräldrar, spelade den ärade Fushimi
och hans hustru värdfolk. Under bröllopsmiddagen
äger åtskilliga ceremonier rum, bland hvilka de
förnämsta äro »san san ku do» och dräktombytet. San
san ku do, som ordagrant öfversatt betyder tre, tre
nio gånger tillgår så, att brudgummen och bruden
dricka hvarandra till tre gånger ur tre sakékoppar.
Eller rättare sagdt, de dricka ej utan föra blott
kopparne till sina läppar.
Omedelbart sedan bruden kommit, utbyter hon
sin hvita sorgdräkt mot den dräkt hon fått af
mannen, hvilken hon efter dryckesceremonien sedermera
utbyter mot en dräkt, som hon medfört från
föräldrahemmet.
Då middagen med alla dess ceremonier var slut,
fördes brudparet af den ärade Fushimi och hans
hustru in i brudgemaket, där dryckesceremonien än
en gång upprepades. Vid detta tillfälle visade
mannen genom att dricka först, att från och med denna
stund var han herre. Efter denna sista ceremoni
lämnade gästerna bröllopshuset och de nygifta åt
sig själfva.
Här skulle jag nu kunna afsluta denna berättelse.
Äfventyraren hade fått sin älskade Körsbärsblomma
och så lefde de lyckliga allt intill sin död. Men
det är sanning och ingen saga jag förtäljer. Och
sanningen är, att äfventyraren snart åter reste dit
därifrån han kommen var och att den ärade
Kamakura fick lyckan att erhålla en alldeles ny måg.
Äfventyraren beskref emellertid för mig de
månader han lefde i Tokyo, som Körsbärsblommas äkta
man, som de härligaste och intressantaste han
någonsin upplefvat. Ett fjärilslif utan tanke på
morgondagen, ett fjärilslif, som slutade innan någon af
fjärilarne ledsnat därpå.
»Men», sade jag, »hvad gjorde ni dagarne i
ända ?»
»Jo, vi pratade och lekte, Körsbärsblomma sökte
lära mig japanska och jag henne engelska, men det
blef aldrig allvar däraf, vi togo vår siesta med
undandragna väggar, så att vi under oss hade hela
den härliga Shibaparken, hela det vida Tokyo med
dess stora körsbärsskogar, vi besökte templen och
skrattade som barn åt de fula gudarne, vi åkte i
tvåsitsig rikshå genom Tokyos gator och väckte alla
rikshåmäns munterhet genom vår synbara förälskelse.
Och fru Körsbärsblomma ansåg, att hon ingått ett
idealiskt äktenskap, mest därför, att hon ingen
svärmor fått. Svärmor är det stora spöket i Japan, icke
för mannen som hos oss utan för kvinnan. Hustrun
flyttar alltid till mannens föräldrahem och där
regerar enväldigt den gamla draken med de svärtade
tänderna. Svärmor är för den stackars nygifta
hustrun ej blott ett spöke, fruktansvärdt att åse, utan
hon är ett dagligen och stundligen kännbart huskors
från hvilket ingen befrielse finnes.
Ty om en nådig försyn skulle låta svärmor afgå
med döden, så finns alltid någon af familjefaderns
bihustrur i reserv, färdig att intaga den bortgångnas
plats. Det enda hoppet för en stackars japansk
hustru är, att själf en gång kunna bli svärmor och
få smaka maktens sötma. Från detta
svärmorstyranni var Körsbärsblomma befriad och hon grubb-
- 293 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
