Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 22 Februari 1903 - Norden. Tal af Sophus Bugge, teckningar af Lennart Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NORDEN
Vid en fest i Studentersamfundet i Kristiania den 7 februari höll den berömde norske språk- och
historieforskaren professor SOPHUS BUGGE ett tal, som väckt en ofantlig uppmärksamhet öfver hela Norden — en maning
till enighet mellan Nordens folk. Det synes vara en plikt för hvar och en att i sin mån bidraga till att de orden
blifva burna så vidt kring i landet som möjligt — och HVAR 8 DAG, som ju därvid kan vara till gagn, gör sålunda
endast en plikt, när den här återgifver de varma, lifgifvande, tankeväckande orden.
Teckningarne äro för HVAR 8 DAG utförda af artisten LENNART NYBLOM.
»Jag har, som I veten, med stor förkärlek
studerat Nordens språk och forntidshistoria
Jag vill här i största korthet omtala, hvad
jag tror mig ha lärt för nutiden af denna
språkens och folkens historia.
Nordiskt språk känna vi tidigast från fjärde
århundradet af vår tidräkning. Vi läsa dess
ordformer på minnesmärken, som bevarats från
dessa fjärran tider. Af dessa minnesmärken
att döma var språket då för tiden i hela
Norden från Slesvig i söder till Tröndelagen i
norr, från Östsverige till Norges yttersta
fjordbygder i väster ett och detsamma. Mellan de
dialekter, som nu talas i Telemarken ofvan-
och nedanför en backe i Flatdal, finnas flera
och större olikheter, än de vi kunna spåra
i de vidast skilda nordiska inskrifter från det
äldsta runspråkets tid.
Men detta är en tid, hvaröfver historiens
ljus ännu icke faller. Lifslefvande och i full
verksamhet se vi nordborna först under
vikingatiden, då de hvar och en med sin
prägel och hvar och en åt sitt håll svärmade
ut till främmande länder. Och hvilken kraft
utveckla de icke här inför våra undrande
blickar!
Under vikingatiden blifva norrmännen herrar
på Irland, öfver stora områden af Skottland
och England. Efter att hafva funnit väg till
Island och Grönland upptäcka de Nordamerika
och söka vinna fast fot därstädes.
Lagbunden ordning och rättslig fasthet medföra de
öfverallt. Fredlig handel och sjöfart
uppblomstra, där krigarne gått fram. Borgaren
finner värn under de murar, dessa uppfört.
Skalder följa deras höfdingar och kväda i
djupa, kraftfulla ord om gamla tiders
stordåd. Lätt mottagliga lyssna dessa vikingar
till utländsk diktning och röna intryck af
främmande konst. Men allt detta utländska
omskapa de med kraft, ursprunglighet och rik
fantasi.
På Irland och i England mötas norrmän och
danskar. Än äro de inbegripna i blodig strid
som argsinta hundar, än följas de åt som
kamrater till gemensam vinning.
Danskarne bli Englands herrar. Antingen
danskarne eller norrmännen eller båda i
förening eröfra Normandie, och dessa nordmäns
ättlingar vinna för all framtid Englands krona.
Tidigast i Norden har sannolikt en ordnad stat
bildats i mellersta Sverige. Vid Östersjöns
inhaf har sjöfarten tidigast uppblomstrat.
Gotland har från urgammal tid varit Nordens
viktigaste kulturcentrum ; därifrån drogo sjöfarande
tidigt vida kring åt väster och åt öster.
Svenskarne drogo dock mest i österled. Från
Mälarens stränder kommo de män, som stiftade
ryska riket och gåfvo ryssame namn. Dessa
svenskar färdades dagligdags på Sydrysslands
stora älfvar. De uppträdde med myndighet
i Konstantinopel och i Aténs hamn.
Om Sveriges ärofulla historia i nyare
tiden, om Gustaf Adolf och Karl XII behöfver
jag icke här erinra.
Nu äro vingarne stäckta på alla dessa vilda
foglar. Först häjdade Norges örn sin flykt.
Nu äro alla dessa främmande länder, som
de nordiska folken i forna tider vunno, för
alltid förlorade. Nu hafva de landområden,
som de nordiska folken från urminnes tider
besuttit som sina egna, för dem alla blifvit
knappare och trängre.
Jag har låtit Eder se bilder från Nordens
forntid. Låtom oss då också i en åskådlig
bild betrakta maktförhållandet förr och nu,
sådant det gestaltar sig för Nordens folk.
För något öfver tusen år sedan måste Alfred,
den engelske konung, som kanske varit
Englands störste konung, flykta från ort till ort
för danska och norska vikingar, gömma sig
för dem i myr och skog i sitt eget land.
Och nu! Hvilken makt har Danmark och
Norge nu, då den engelske kolonialministern
står som segerherre på Sydafrikas valplats;
då den storbritanniske imperatoms representant
i Österns underland på elefantens rygg rider
till Delhis guldsal, där allsköns furstar öfver
tusental och åter tusental af ett af Nordens
äldsta kulturfolk hylla den fjärran härskarn.
Och blicka vi mot öster — hvilken är
svenskarnes makt nu i jämförelse med ryssarnes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
