Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 22 Februari 1903 - Norden. Tal af Sophus Bugge, teckningar af Lennart Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det folk, som bevarat det namn, hvilket
erhölls efter svenska »Rorskarle»? Vi se, huru
händelser, som vunno en tillfällig afslutning
i början af det nittonde århundradet,
fortsättas i det tjugonde. Träd efter träd faller i
den nordiska folkskogen. Vi fråga oss, när
och hvar skall nästa lund falla? När skall
vår egen skogsteg härjas?
Skall icke denna Nordens historia en gång
väcka oss, väcka oss till ödmjukhet mot den
makt, som styrer folkens öden, till eftertanke,
till själfpröfning och till arbete?
Hvad är grunden till denna motsats mellan
förr och nu? Månne icke grunden delvis
ligger hos de nordiska folken själfva? En sak
måste vi dock genast se: nordborna ha haft
större styrka att utbreda sig och utbredas,
att spridas och skiljas, än att samla sig och
enas.
Hvar finna bot häremot? Kunna vi ej lära
något härom genom att jämföra vår egen
historia med engelsmännens och tyskarnes? Vi
se ju dock uppenbart, att historien hos dem
utvecklar sig i en riktning, motsatt den, vi
sågo vid jämförelsen mellan forntid och nutid
i Norden. Hvad är då skälet till denna
motsats?
Många orsaker kunna här samverka.
Jämföra vi Nordens historia med Tysklands, så
synes det mig klart, att vi icke få söka enda
skälet däri, att Tyskland är ett rikare och
fruktbarare land än Norden. Ty äfven
Danmarks jord är fruktnar. Sverige har många
näringskällor, och Norge har från gamla
tider hämtat rikedom ur hafvet och från
hafven. Och i äldre tid var väl den
skandinaviska halfön gentemot närgångna fiender
tryggare omgärdad än Tysklands jord.
Jag tror, att hufvudskälet till motsatsen
mellan Tysklands och Nordens historia är ett
annat. Jag skall söka klargöra det genom att
följa våra sydliga fränder genom några af
deras utvecklings mest karaktäristiska punkter.
Äfven här för jag Eder tillbaka till
medeltidens början. Kristendom och högre bildning
utbreddes först i Tyskland genom kyrkans män
och på kyrkans språk, på latin. Men snart
gjorde sig behofvet af att tala till den stora
menigheten gällande, och då måste man tala på
folkets eget språk eller, som det hette hos
de germaner, som bodde närmast norr om
Italien, det talades tyska, som betyder
folkligt, i motsats mot latin. Detta ord tyska
utbredde sig småningom norrut till alla
besläktade stammar. Det blef beteckningen för
det språk, som talades af alemanner,
schwabare, franker, sachsare. Och småningom
användes detta ord tyska hos dessa stammar
icke blott om det inhemska språket, utan
äfven om själfva folket. Småningom kändes det
omedvetet som ett bindeled mellan folken.
När sedan Luther uppträdde, och furstar och
folk med honom värjde sin tankefrihet mot den
romerska kyrkans auktoritet, blef genom
Luthers bibel ordet tysk en makt för furstar och
folk ända från Nordsjöns och Östersjöns
stränder till Schweiz’ alper. Då blef detta ord
tysk mera än ett språkligt och litterärt
begrepp, det blef ett ord, som fylldes med djupt
verkande krafter vid tanken på gemensam
trosfrihet.
Men hela denna religiösa rörelse framkallade
blodiga krig, som brakte nöd och elände långa
tider igenom öfver reformationens hemland.
Riket var sönderstyckadt i småstater. Men
begreppen tysk, tyskt språk, tysk kultur
erhöllo genom skalder och tänkare en allt större
betydelse, ett allt rikare begreppsinnehåll, en
allt innerligare makt öfver sinnena, dock ännu
icke en genomgripande politisk betydelse. Först
måste Tysklands jord från öster till väster
förtrampas af Napoleons soldater, först måste
Tysklands riken utstå förödmjukelser i hela
deras bitterhet. Då blef namnet Tyskland för
preussare, sachsare och bajrare ett samlingens
och frälsningens ord. I Tysklands namn
talades från Berlins lärostolar de hänförande ord,
som tände glöd i de ungas sinnen. I
Tysklands namn samlades de många småstaternas
män kring fanorna, i Tysklands namn
rensades hemmets mark från fiender.
Ytterligare förflöt mer än ett halft
århundrade, innan säden mognade i den vårmättade
jorden.
Då blef tanken på enheten i tysk kultur, i
tyskt språk och i tysk nationalitet det
starkaste vapen i jämkanslärens hand. Tysk
kultur, tyskt språk, tysk litteratur äro ännu i
dag makter, hvilka starkare än något annat
sammanbinda icke blott dem, som tillhöra
samma stora tyska käjsarrike, utan de äro
makter, som hafva. en lika bestämmande
betydelse för tyska Österrike och långt utöfver
käjsarrikets gränser.
Se vi icke nu här motsatsen till vår egen
och de öfriga nordbornas historia? Orden
Norden och nordisk hafva i de tre nordiska
rikena icke blifvit annat än ett etnografiskt
språkligt begrepp, som för folkens stora massa är
likgiltigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
