Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 22 Februari 1903 - Norden. Tal af Sophus Bugge, teckningar af Lennart Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Försök ha som bekant gjorts att göra dessa
namn Norden och nordisk till något
mera. För mer än 60 år sedan gick genom
dessa riken en stark nordisk rörelse, som icke
blott grep ungdomen, utan äfven mogna män,
ja, många af folkens ädlaste. Den fick sitt
uttryck i ett skandinaviskt program. Men detta
brast och måste brista. Det måste brista,
emedan rörelsens ledare kallade den
akademiska ungdomen till omedelbart deltagande i
utrikespolitiken, hvilket denna ungdom saknade
förutsättningar för och insikter till.
Programmet måste brista, emedan det icke till fullo
erkände de egendomligheter, som historiskt
utvecklat sig hos de olika nordiska stammarne,
utan sökte dölja eller utplåna dessa.
Programmet måste brista, emedan rörelsen
lämnade den stora arbetande och näringsidkande
delen af de nordiska folken nästan oberörd.
Då olyckan brutit in öfver Danmark och
den skriande motsatsen mellan den nakna
verkligheten och de föregående drömsynerna
blifvit klar, vände sig öfver hela Norden de flesta
med missmod eller hån bort från den
nordiska rörelsen. Det var en dyrköpt lärdom.
Och dock lefva dessa namn : Norden, nordiskt
språk, nordisk kultur ännu den dag i dag är
i folkens medvetande. Betrakta vi saken
närmare, finna vi, att de för hvarje dag vinna
större betydelse; men på ett annat och
sundare sätt än förut. Det är praktiska män,
som nu i olika riktningar på näringslifvets och
den praktiska verksamhetens område inse vikten
af sammanslutning mellan personer i de olika
nordiska länderna, som väsentligen hafva
samma intressen och arbeta för dess förverkligande.
Men hvarje ögonblick är det fara för,
att frukterna af denna samverksamhet kunna
gå förlorade. Ty af den stora massan
uppfattas förhållandet mellan de tre nordiska
folken väsentligen som ett
motsättningsförliållande. De förbindelser, vår historia knutit
mellan danskt och norskt språk, dansk och norsk
kultur, betrakta många af våra landsmän som
ett trälmärke, hvilket de snarast möjligt
måste utplåna för att kunna blifva äkta
norrmän. Och många svenskar och norrmän
betrakta grannen och brodern först och främst
som den motståndare, för hvilken de måste
akta sig och af hvilken de hafva ondt att
vänta. Ja, hos enskilda individer upptänder
tanken på detta motsättningsförhållande
krigsmodet, hvaråt de gifva uttryck under
åberopande af fosterlandets namn. Och detta är
möjligt i en tid, då världsmakternas ministrar
i samklang med sina kanoner uttala den läran,
att de små staternas och deras små trätors
dagar äro räknade.
Käre, norske studenter! Snart tystnar i
Runebergs, Topelii och Nordenskiölds land fritt
nordiskt tal, där det ljudit allt ifrån tider före
historiens gryning. Har då icke nu den tid
kommit, då vi skola vakna till medvetande
om, att nordisk kultur är en dyrbar
samegendom, som det är de tre nordiska folkens plikt
att i broderlig endräkt värja? Är icke tiden
inne, då namnet Norden kan värma och fylla
unga hjärtan rundt om bland de tre nordiska
folken?
Nu måste, tror jag, därest vi icke skola
utplånas ur folkens tal, namnet Norden för
danskar, svenskar och norrmän blifva ett
heligt namn, icke i motsättning mot
fosterlandets namn, utan i innerlig samklang därmed.
Medvetandet om betydelsen af nordisk kultur
och nordiskt språk måste, för att vi skola
kunna äga bestånd, blifva lefvande och
verksamt genom alla lager af de tre nordiska
folken.
Jag frågar Eder därför, norske studenter,
om det icke bland Eder finnes några, som
vilja sammansluta sig och arbeta för främjande
af samkunskap, samarbete och broderlig
förståelse mellan de tre nordiska folken?
Det skall vara ett opolitiskt arbete. Jag
skulle önska, att jag kunde samla män från de
olika politiska partierna kring denna tanke och
till detta arbete.
Och jag vänder mig härmed icke endast
till männen. Här måste kvinnan vara med,
med sitt stilla, trofasta, outtröttliga arbete.
Målet för detta nordiska arbete skall icke vara
enhet, utan enighet. De egendomligheter, som
historien utvecklat hos de olika nordiska
stammarne, skall man icke söka utplåna, utan
dessa egendomligheter skola göras kända och
fruktbärande under den fredliga täflingsstriden
mellan de nordiska folken i lifvets praktiska
verksamhet.
Jag tänker icke på en nordisk förening för
studenter, jag tänker på en rörelse, som kunde
utgå från en sammanslutning inom den
studerande ungdomen, men den måste, för att
kunna erhålla någon makt och verkan, af dessa
föras vidare till alla folkets lager. Jag tänker
mig, att en sådan rörelse först och främst
skulle vara riktad på den stora arbetande och
näringsidkande massan af folket rundt om i
landets olika delar.
Skulle en skara bland Eder vara villig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
