Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 15 Mars 1903 - Rödt vinterljus. Af Frida Åslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖ Dl VINTERLJUS
de tama ankorna hemma i präslgården, som voro sä
nöjda med sitt och ingen längtan till flykt kände
— inte ens då flyttfåglarne lågo uppe i luften om
höstarna i susande flykt ner mot södern.
Tänk, om någon af de andra varit så lyckliga
som hon!
Det hade kommit en liten solig skizz — en
bok — en hälsning — då och då, och på hennes
födelsedag rosor direkt från Rom.
Det var den vintern hon var hemma från
skolan första gången och skulle börja gå med i
hushållet. Hon gick så ofta i tankar och fumlade med
hvad hon hade för händer.
Då hade gamla Stina smågrälat —• men hon
hade bara skrattat och lett mot henne tillbaka.
För inte kunde hon bli ledsen på stackars Stina
för det hon var Jite grälsjuk — hon som aldrig
skulle få komma ut i fjärilsleken därute!
Men nästa sommar hade han ej kommit — och
vintern därpå kom endast ett bref till hennes
födelsedag. Han var så olik sig där — tyckte hon
— eller var det hon, som började se mer klart.
Det var toner där med, som hon förr inte hört i
hans lofsång om det fågelfria lifvet därute. Men
hon hade hoppats på nästa bref, att det skulle ta
bort det där intrycket af nästan skrämsel hon fått.
Men då det kommit ett par år senare — nu
i vinter — det brefvet som hon hoppats på — ja
- då ;— —
Det hade kommit som brusande vågor som
velat ta henne — fordrat att hon skulle ge sig själf
— uppoffra allt hvad hon af barndom och
uppfostran fått — det skulle förstöras, allt detta —
alla gamla åsikter om rätt — om heligt.
Det hade varit som en stark, varm, hög klang
i det brefvet. Och färgerna på lifvet därborta —
och deras lif därborta hade blifvit bjärtare, rödare.
Det var en stark makt som drog henne i jublande
fröjd ut mot honom -— men så var det ock något
som skrämde och ängslade.
Han var så hänsynslöst fordrande att hon skulle
vara lik honom.
— Du förstår — hade han skrifvit •— att det
ej blir ett hem för oss så som vi mena det hemma
i Sverige — men vi följas åt öfver allt, lefva lifvet
för dagen — det där glittrande, jublande
fjärils-lifvet — och — skulle vår kärlek upphöra — då
— ja, då äro vi båda fria. — Jag kommer i
sommar och hämtar dig — och jag drömmer att finna
dig stark och stor och skön och fri — fri från
allt gammalt och smått som kan binda, som kan
lägga hämsko öfver glädjande känslor och jublande
glädje — — —
Och hon hade känt, att han ej skulle finna
henne som han drömt. Och hon gladdes inför sig
själf att hon ännu var bunden vid »gammalt och
smått». Hvad han menat med det som med allt
det andra han skrifvit — ja — hon förstod det
väl — han hade velat att de skulle lefva lifvet
med hvarandra utan band — utan hämsko på
glödande känslor — som kunde skifta.
Utan hämsko, ja.
Men hon hade känt att det blifvit så
förunderligt stelt och kallt, allt det hon känt för honom.
Och denna vinter hade varit en strid mellan
hennes kärlek och hennes vilja, hennes kärlek, som
glimtade het och röd ibland under askan, då hon
försökte släcka, släcka —. Hon ville släcka för
sin egen och de sinas skull — men ibland jublade hon
öfver att den lefde ännu. Och nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
