Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 25. Den 22 Mars 1903
- »De båda» af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»de båda.»
För HVAR 8 DAG af Th. Randal.
Han hade nu en gång satt sig det i hufvudet, den
gode farbror Gustaf, att de två kusinerna Majken
och Erik skulle ha hvarandra.
Själf var han ogift och rik, men hans båda
bröder voro just ej välsignade med denna världens
goda, om man icke räknar dit en ofantligt stor
barnaskara — ty det ägde de båda.
Som sagdt, farbror Gustaf var rik och hade
fått den idén att gifta samman sina favoriter ur
de två kusinskarorna.
Den långa, smärta Majken, med de stora, blå
ögonen hade alltid varit hans gunstling, allt sedan hon
var så liten att hon icke kunde tala rent. Nu var
hon tjugu år och ett särdeles passande parti för sin
kusin Erik, den tjugufemårige medicinaren — enligt
farbror Gustafs mening.
De båda ungas föräldrar voro äfven ytterst
hågade för saken, ty farbror Gustaf hade fällt ett
yttrande om att blefve allt enligt hans önskan, så
skulle han. rikligen begåfva de nygifta och deras
familjer äfven.
Men huru stod saken med de unga? Ja, de
hade aldrig sett hvarandra — då de båda familjerna
bodde långt från hvarandra och icke hade träffats på
många herrans år.
Men farbror Gustaf hade utmålat de båda
kusinernas utseende för hvarandra i de mest lockande
färger han förmådde.
Majken var just icke vidare trakterad af saken,
men från morgon till kväll hörde hon aldrig annat
än de andra systrarnas »tjat»: »Att hon skulle »ta»
honom, den »stilige Erik», så att de kunde få det
något bättre — ty nu räckte deras knappa
nålpän-ningar aldrig till o. s. v.
Uttråkad af allt detta prat, lofvade Majken att
göra som föräldrarne och farbror Gustaf ville. — Och
kusin Erik? Han tog giftermålet som en bisak och
hälsade med glädje en gyllene soluppgång i sin
ekonomiska skymnings natt. Således återstod nu intet
annat än att sammanföra de båda unga, och detta
åtog sig — farbror Gustaf.
Vid en tämligen oansenlig badort på Västkusten
bodde en gammal tant till Majken, som lefde på
inackorderingar, i hennes hus skulle hon presenteras
för sin blifvande man, som i slutet af sommaren
skulle uppehålla sig där som — vikarierande läkare —
Så var saken ordnad.
Emellertid gick Majken omkring och såg ti ött
och »bleknosig» ut — och därför blef det
beslu-tadt att hon en hel månad tidigare — än bestämdt
var — skulle skickas till sin tant, så att
hafsvin-den åter skulle kunna framtrolla rosorna på
hennes kinder.
*
Det var dagen efter Majkens ankomst till K-vik,
som hon med långsamma steg vandrade nedåt
stranden. Solen sken härlig och varm och gnistrade
i tjusande färgprakt på de lekande böljorna.
Långsamt och tankfullt beträdde hon den långa
bron, vid hvilken de flesta af badortens båtar lågo
förtöjda. Hon kastade en blick utåt det blånande,
solglittrande hafvet — och kände så en innerlig
lust att hoppa ned i en af båtarne och låta sig
viljelöst bortföras af strömmen.
Hon kastade en snabb blick öfver hela
samlingen af roddbåtar. — Bara hon vågade att låna en!
— Åhja! Det var väl icke så farligt!
Med snabba fingrar lösgjorde hon en liten hvit
eka och hoppade ned i den. Väl nedkommen kastade
hon parasollen bort i aktern, fattade årorna och med
några snabba årtag sköt den lilla ekan ut från
bryggan.
Då hon hunnit midt ut i strömfåran drog hon
in årorna och lät båten drifva. Hon lutade sis
tillbaka mot den bortersta toften, spände upp
parasollen och njöt så i fulla drag af vinden, solen,
och böljornas melodiska plaskande mot fören.
Under tiden kom en ung man, iklädd en tunn,
sommarkostym af hvit piqué och en bredskyggig
strà-hatt, vandrande ned till bryggan. Han lät ögonen
sökande fara öfver hela raden af båtar.
»Men hvad tusan nu *då!» utbröt han. »Hvem.
har kunnat vara så fräck och dra’ i väg med min
’Äskulap’!»
Åter lät han blicken glida öfver hela raden at
båtar.
»Det var ’tusan i mej’, djärft!» återtog han
förargad, vändande sig om för att gå tillbaka öfver
bron, men fick i detsamma syn på en fiskare,
hvilken med pipsnuggan mellan tänderna stod och
lutade sig mot broräcket.
»Hör hit, min gode man!» ropade han åt gubben,,
»har han sett om någon tagit en hvit eka här från
bryggan medan han stått här?»
Fiskaren tog snuggan ur munnen och spottade.
»Jo, jo men, har jag så! En tusan till söt fisk
var det!»
»Fisk ?»
Gubben skrattade.
»Ja, en så’n där liten fisk med blåa ögon,
gull-gult hår, förstår han?»
»Hur!»
Den unge mannen såg späjande utåt hafvet.
»Aha! Där gungar min »Äskulap» öfverskuggad|
af en hvit parasoll — men jag skall väl veta att
fånga både dig och din röfvare!»
I hast lösgjorde han en annan båt — hoppade
uti — och satte kurs på den hvita parasollen.
Efter-ett trettiotal skarpa årtag uppnådde han den sakta,
drifvande »Äskulap».
»Hallå, där!»
Majken for förskräckt upp ur sina drömmar,,
lät parasollen sjunka och skådade, halft leende in.
i ett af solen brynt ansikte, som betraktade
henne-med bistra blickar.
»Förlåt, men med hvad rätt har fröken lagt
beslag på min Äskulap ?» sporde den unge mannen,
strängt — under det ett illa doldt löje spelade i.
hans mörka ögon.
Majken rodnade.
»Tillhör båten här er?»
»En naiv fråga, min bästa, då jag säger m i n.
»Äskulap»! »Äskulap» är nämligen båtens namn.»
Majken blef ännu rödare.
»Det är förfärligt illa gjordt af mig, att taga
en båt utan lof!» sade hon hastigt. »Men jag kände
en sådan innerlig lust efter att få ge’ mig ut på
sjön, att jag tog första och bästa jag fick fatt uti,,
utan att reflektera öfver det orätta i mitt
handlingssätt. Men ni förlåter mig nog!» slöt hon bedjande.
»Jag vet knappast!» genmälde han kärft. »Der
vore säkert förståndigare att stämma er för olofligt
tillgrepp!»
Nu tonade ett silfverklingande skratt hän öfver
de glittrande böljorna, och förtonade långt borta
mellan de grå bergsskrefvorna.
»Ni vågar till på köpet skratta åt mig, fröken!’
Det blir dock för starkt!»
Majken fortfor att skratta tills tårarne
tillrade-ned för de rosiga kinderna.
»Ni tror visst, att jag är en ’baby’?» sporde hon,
då hennes munterhet något lagt sig.
Nu var äfven hans allvar försvunnet.
»Hvem förmår spela sträng vis à vis en såd.m
liten snatterska!» sade han muntert, i det han klef
öfver på »Äskulap».
- 392 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:38:06 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/4/0410.html
