Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 22 Mars 1903 - »De båda» af Th. Randal - Föreningen för frivillig sjukvård i fält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»DE BÅDA»
Väl ombord på ekan, fastgjorde han den andra
ibåten vid »Äskulaps» akter, hvarefter han aftog
hatten och presenterade sig:
»Gert Röning!»
Majken ämnade i första ögonblicket att nämna
■sitt rätta namn — men så kom hon att tänka på
att hennes tant aldrig ville förlåta henne dylikt
äfventyr och uppgaf därför ett fingeradt namn:
»Kerstin Hök!»
De skakade hand med hvarandra och så tog
•Gert årorna och satte kurs utåt hafvet.
»Men hvad tänker ni på?» sporde Majken
förskräckt. Men han endast nickade och ökade farten
alltmer.
»Jag måste hem, herr Röning! Vänd om, så
•är ni snäll 1»
»Något straff skall ni väl ha’, för att ni tog
•min »Äskulap» och sedan skrattade åt mig!»
Åter ljöd det silfverklingande skrattet, men det
förstummades snart och ett misslynt veck lägrade
•sig mellan Majkens vackra ögon.
»Allvarligt taladt, herr Röning, så måste ni vända
au!» sade hon bestämdt, »och i annat fall», det
blixtrade energiskt i de blå ögonen, »blir jag tvungen
att själf taga årorna!»
»Aha!»
Den unge mannen sköt hatten längre bakut och
betraktade henne intresserad.
»Ni kan alltså också tala ur den tonarten?»
»Måste ju!» svarade hon kort.
Nu var det hans tur att skratta.
»Ja visst, när man har med ett dylikt
monstrum af människosläktet att göra, som jag, då
blifver det nog nödvändigt, men ser ni, denna gång
hjälper det er dock platt intet!»
Och med ett par väldiga årtag flög båten rundt
-en liten utskjutande udde och in i en grund vik.
Gert hoppade upp på stranden och förtöjde
»Äskulap» — därpå hjälpte han den förvånade
Majken i land.
»På sätt och vis fick ni er vilja fram!» sade
han leende, »men vände det gjorde jag dock ej,
trots er hotelse 1»
Hon. rodnade och spände med en nervös rörelse
upp parasollen.
»Hvar äro vi nu?» sporde hon kort.
»På en förvisningsort för snattare och andra
förbrytare!» genmälde han allvarligt.___
Hon stannade och lät parasollen sjunka.
»Ni skämtar alltjämt!» sade hon retligt.
»Skämtar! På min ära, jag har aldrig varit
allvarsammare än nu. Vill ni måhända, att jag skall
motivera mitt påstående?»
»Åh nej! Det behöfves ej.»
De gingo tysta en stund, .plötsligt sporde hon
kort:
»Hvad har ni gjort för brott?»
»Lofvat bort mig!»
Det stack till inom henne. Han också. Ja, i
sanning, det var en förbrytelse att lofva bort sig
för ett helt långt lif utan att hjärtat följde med,
och detta allt för päimingars skull. Hon kände ett
innerligt förakt för sig själf och medlidande med
honom, som gick bredvid henne.
All lefnadsglädje tycktes efter de sista orden
ha vikit från hans friska ansikte och hans panna
var dystert rynkad.
Hon stannade plötsligt och räckte honom sin
hand.
»Vi äro olyckskamrater, således!» yttrade hon
sakta.
Men nu blef hans ansikte än dystrare.
»Nej, det är icke möjligt!» utropade han med
ovilja — och hon formligen frös under hans blick.
Hon nickade blott och fortsatte att gå framåt.
Solen höll just på att försvinna bak de purprade
vågorna, då de unga stannade utanför grindarne till
tantens trädgård.
Här lyfte han på hatten och bjöd henne farväl.
Hans blick var nu något mildare och han betraktade
henne medlidsamt.
»Tack för sällskapet!» sade hon leende. Men
det var som hennes ögon sagt:
»Tänk ej för illa om mig!»
»Tack!» svarade han och tryckte hennes hand
tämligen hårdt. Därpå lyfte han än en gång på
hatten och gick långsamt nedåt den lilla bygatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
