Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 19 April 1903 - Konung Christian IX’s födelsedag - »Hedvig-Eleonora». Af Rosa F—ff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/IVAR S DAG
»hedvig-eleonora».
För HVAR 8 DAG af Rosa F—ff.
I vild fart flögo de fallande lofven omkring i
sin vanliga höstdans. Nordvästen kom ilande med
en styrka som var fruktansvärd, den blåste upp
lofven, den skakade och slet af dem, hvilka ännu sutto
kvar, den böjde grenarne så det knakade i de gamla
trästammarne och tvingade dem att också, fast
mödosamt, röra på sig.
»Hedvig-Eleonora» tyckte, där hon satt, fastspikad
på den äldsta eken i parken, att hon nu, liksom i
sin ungdom, var ute till sjös — fick strida och
kämpa med vågorna för att komma fram.
Där hon nu med stelt stirrande ögon vaggade fram
och tillbaks och hörde rasslet utaf de torra
grenarne, hvilka böjdes af vinden emot hvarandra, kom
det ena minnet efter det andra att passera revy
för hennes domnande minnen.
Hennes första klara minne var, då hon nyslöjdad och
fint målad fastgjord i fören på en tremastare, för första
gången fick komma ut till hafs — ett skogens barn
som hon var, och som aldrig förr sett ett haf,
huru hon dock straxt blifvit betagen, rent förälskat
sig uti det.
Åh — hur hon då fått gunga fram på små
mjuka gladt hoppande vågor!
Huru stort hon kände sitt ansvar af att vakta
fartyget från att stöta på grund, hon som blifvit
satt dit längst ut i fören för att, som hon tog det,
skydda det för allt ondt.
Hur väl hon känt att det var hon och kapten
där på »Hedvig-Eleonora», som burit hela ansvaret;
hur hon snabbt och villigt straxt vändt åt det håll
som han, kaptenen, med sitt styre lät henne förstå
att han ville de skulle gå.
Snart lärde hon sig att känna den väg de skulle
plöja, visste hålla reda på de skär de skulle vika
och frukta för.
Men så efter många år fanns ej längre hennes
gamle kapten. — Den, som efter honom blef det,
hade hon sett tulta omkring på däck som liten pojke,
hon mindes den ljufva känsla hon erfor, då han
med mjuk, varm barnahand klappat och talat till
henne, där hon stel och mållös, setat i fören.
Med honom som kapten, blef det nya vägar
att plöja, nya, helt främmande länder som de kommo till.
Hu! — Vågorna voro nu inte längre gladt
hoppande, smekande, nej, de voro vilda, rofgiriga, de
voro lystna efter gods och guld och varma lefvande
människor.
Foto. Elf ett, Köpenhamn Kliché ; Kem. A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg
KEJSAR WILHELMS FÖDELSEDAGSGÅFVA TILL KONUNG CHRISTIAN IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
