Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29. Den 19 April 1903 - »Hedvig-Eleonora». Af Rosa F—ff - Konung Christian IX:s barnbarnsbarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/IVAR S DAG
De kastade sig med vildt rytande upp emot
»Hedvig-Eleonora», den kalla, hårda försvararinnan;
de drogo henne med kraft ned. Det var strid,
förtviflad strid dem emellan — men »Hedvig-Eleonora»
kom lyckligt ur striden. Hon hade dock ej längre
någon färg kvar. Några af hennes lockar saknades
också, hade brutits af, men alla ombord voro
räddade — hon hade räddat sin kapten och sin skuta
och hvad betydde väl då några lockar! ett förhärjadt
yttre.
Så hade det gått många, långa år, år af strid
och kamp och arbete, men också af jublande fröjd.
Hon hade sett olika folkslag, åh, så olika.
Hon hade fört hem last till Sverige, last af fina,
mjuka varor, varit med om ostindiska kompaniets
glansdagar, sett hela dess blomstringsperiod.
Hon, »Hedvig-Eleonora», hade åter fått en ny
kapten, hon hade också sett huru han från barn
så småningom blifvit en man.
De gjorde ej längre resor dit bort till främmande
länder, där de talade så underligt. De foro blott
till platser, där »Hedvig-Eleonora» förstod hvad de
sade, där folket var så ljust, så tyst och stilla
emot hvad hon förr sett.
Så kom en mörk, dyster höstnatt,
»Hedvig-Eleonora» röt till vid minnet, där hon satt o;ch vaggade
för vinden, stormen var stark som nu och dimman
låg tjock lik en tät grå slöja öfver sjö och
klippor, man hörde rytandet ifrån bränningarne rundt
om — då var det som olyckan hände! — Hon
kände ännu den skakningen, hörde dånet, då de i
mörkret foro upp på ett undervattensskär.
Huru hon kämpade för att ej glida af grundet,
utan kunna stå kvar tills hjälp skulle komma, tills
natten skulle vika och dager gry.
Men vågorna vräkte på, de skulle till slut vinna
seger.
Då dagen kom fanns ej längre skeppet
»Hedvig-Eleonora», endast vrakstumpar af det som varit,
drefvos af vågorna upp emot land.
Kaptenen och manskapet hade räddat sig på
plankor och skeppsdelar och sedan blifvit upptagna
af en förbipasserande båt.
Vinddrifven, hjälplös, drefs »Hedvig-Eleonora»
omkring i de väldiga vågorna, tills hon, som af ett
under, från däcket af den förutnämnda båten
igenkändes och blef tillvaratagen af hennes egen, där
som skeppsbruten upptagne kapten.
Därefter blef det en dyster tid för
»Hedvig-Eleonora», ty hon blef lagd in uti en vedbod, där
hon fick ligga en hel lång vinter.
Först på våren kom kaptenen och hämtade henne,
förde henne långt bort till en liten stuga, hvilken
legat så ny och fin och ljus i vårsolen.
Ej långt därifrån stod en nylöfvad ek och i den
blef hon fastnitad.
»Härifrån kan du se oss, du kära, gamla
galions-bild, vårt bästa dyrbaraste minne från fars och
farfars tid. Då jag får längtan ut till hafs, får
jag gå hit och språka vid dig om striderna där ute!»
Kaptenen och hans unga hustru hade då för
första gången satt några friska blommor i hennes
högra hand, den vänstra höll hon nu, som under
hela sitt föregående lif, hårdt och fast tryckt emot
sitt hjärta. De hade kiappat henne lik en god
gammal vän och nickat åt henne, då de gingo bort
därifrån.
Hon hade sett huru de arbetat i jorden, sått
och skördat, sett blommor knoppas, vissna och do,
hört fåglarne sjunga, med toner, hvilka hon kände
igen liksom i en dröm från fordom, långt innan hon
som galionsbild kom ut till hafs, sett också dem
försvinna. Marken hade blifvit hvit af snö, som
smält bort för vårsolen, hvilken med sin värme gaf
lif åt allt det, som legat domnadt under vintern.
Allt hade hon sett med stilla spörjande ögon.
De små barnen, hvilka allt som åren gått,
kommit till och vuxit upp, gåfvo henne de första
blommorna de plockat. — Då de voro mycket små,
lyftes de upp af »fars» starka arm för att »få klappa
henne».
De första bären de plockade, hängde de
uppradade på strå om hennes handled, på vintern gjorde
de snögubbar midt emot henne, »för att hon ej skulle
vara så ensam».
Den stugan, som först var så liten, hade blifvit
tillbyggd, ängar och åkrar blifvit utvidgade, och då
den lille gossen, hvilken först blifvit lyft på sin
fars arm för att få »klappa Hedvig-Eleonora», nu själf
fick lyfta sin egen lille gosse dit upp, då fanns
det där både fruktträdgård och blomsterrabatter, all
nutidens lyx, men ändå var det alltid »Hedvig-Eleonora»
nu, som förr, hvilken allra först skulle hafva de
vackraste blommorna.
Ja, »Hedvig-Eleonora» log ett ljuft leende, nu
gick det ej en dag utan att hon fick en eller
annan blomma — och med blomman så månget
half-hviskadt förtroende.
Hur fager hon var, den lefvande
»Hedvig-Eleonora», eller som hon i dagligt tal kallades Elly, då
(Forts, nästa sida\
Sfter fotografi. Klichi: Bengt SUfvereparrt.
KONUNG CHRISTIAN IX:S BARNBARNSBARN:
Prins Edward af Wales med sin yngste bror, Prins
George, född i december 1902.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
