Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 3 Maj 1903 - Prinsessan af Panna. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/IVAR S DAG
ten i Panna. I Panna lefde ännu Lookpal Singh
med tynande lif under det Sri Ghazner, Rao Radj
och Mahdai Singh spunno intriger kring hvarandra
och kring hans tron. Hvad Sindha angår, så hade
hon upphört att bekymra sig om den projekterade
tronföljden, hvarför hon föreslog, att vi skulle ge
Pannastatens affärer på båten och att hon skulle
följa mig till Kina. — Och på beslutet följde
handling. Sindha med kammarjungfru och allt sitt
bagage vände Indien ryggen och flyttade öfver på
Kinabåten. Hufvudorsaken hvarför underhandlingarne
med Pannahofvet råkat, i stockning var enligt Sindhas
uppgift, att Rao Radj och Mahdai Singh uppställt
som villkor, att jag före giftermålet skulle
offentligen öfvergå till Brahmas lära och offra åt
afgu-darna samt genast efter min ankomst till Indien
bege mig på någon slags pilgrimsfärd till Benares.
Sindha var visserligen själf ehuru uppfostrad i en
engelsk familj hedning — det hade af Rao Radj
gjorts till villkor vid öfverlämnandet till mr X., att
hön ej fick uppfostras i kristna läran — men hade
förklarat å mina vägnar, att jag aldrig skulle
underkasta mig något dylikt. Sri Ghazner hade
emellertid ansett att jag först borde förmås att komma
till Panna, sedan blefve det väl någon råd med
religionen. Men Rao Radj höll på sin mening —
först offra åt afgudarne.
Nu ville emellertid Sindha vid ankomsten till
Kina taga undervisning i någon af de engelska
missionsskolorna och låta döpa sig, hvarefter ingenting
stode i vägen för vårt giftermål. Ehuru jag i
intet afseende yrkade på hennes öfvergång till
kristendomen ansågo vi detta dock nödvändigt, om ett
lagligt äktenskap skulle kunna komma till stånd.
Ombord gjorde Sindha bekantskap med en engelsk
fru, bosatt i Ningpoo, som erbjöd henne att öfver
vintern bo i hennes hem, där undervisningen och
kristnandet skulle kunna äga rum. Mrs B. från
Ningpoo, som var en vänlig gammal dam, ansåg,
att jag till våren 1899 skulle kunna komma dit och
ville hon då gärna göra bröllop för oss. Jag kunde
ju under vintermånaderna tilfredsställa min reslust
i det inre af Kina. — Då vi ankommo till Shanghai
var denna öfverenskommelse fastställd och Sindha
afreste genast under mrs B: s beskydd med ångbåt
till Ningpoo, under det jag tills vidare stannade i
Shanghai.
Efter några månaders kringflackande i de
centralkinesiska provinserna inträffade jag i slutet af
februari 1899 i Peking och erhöll ett par dagar
senare ett bref från mrs B. i Ningpoo, att Sindha vid
jultiden ådragit sig lunginflammation och redan i
början af januari aflidit. Hennes kvarlefvor och alla
hennes ägodelar hade genom engelska
generalkonsulatets försorg afsändts till Indien. Bani Sindha
var då 20 år gammal.
Här tystnade min vän engelsmannen och satt
länge stirrande ned på en trollkar’, som satt på
gatan spelande för en jättelik cobra, som ringlade
sig framför hans fötter.
Så var den sagan slut, fortsatte han, dock ej
alldeles slut. I december 1899 återkom jag till
Europa från Kina och erhöll ett bref som sökt mig
rundt he’a världen. Brefvet var dateradt i april och
underskrifva af Sri Ghazner Bahadur. Ministern
underrättade mig i affärsmässig ton, att Rani Sindhas
lik och ägodelar återkommit till Panna och att
hennes testamente öppnats. Som Ni, skref han vidare,
i detsamma är omnämnd bör Ni med första komma
till Indien för att bevaka er rätt. Han sände mig
till yttermera visso ett bref från engelska residenten
for Bundelkhandsta’erna, hvari denne på grund af
arfsangelägenheterna förfrågade sig angående min
vistelseort. Jag skref genast till residenten med
begäran om ytterligare upplysningar, men erhöll intet
svar och då hela saken föreföll mig obehaglig, lät
jag den förfalla.
Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre.
BADGAT I PANNA..
Emellertid förde mig andra angelägenheter ett
år senare till Indien och jag beslöt då att besöka
Panna för att om möjligt få klarhet angående de
uppgifna affärsangelägenheterna.
I Nowgong träffade jag residenten för
Bundel-khandstaterna och erhöll af honom alla upplysningar
jag önskade hvarför jag afstod från den rätt
besvärliga färden till Panna. Residenten berättade att
Lookpal Singh i slutet af år 1898 aflidit troligen
förgiftad af Sri Ghazner och efterträdts af Mahdai
Singh trots att Sri Ghazner intrigerat för en aflägsen
släkting till Lookpal.
Sindha hade icke efterlämnat något testamente
och det af Sri Ghazner till mig sända brefvet från
residenten var falskt. Sri Ghazner hacle af någon
orsak, som är svår att bestämma, velat locka mig
till Panna — kanske för att på mig hämnas Sindhas
död. Diamanterna hade att börja med stannat i
residentens vård. Emellertid hade Sri Ghazner
under sommaren 1899 försökt att förgifta Mahdai Singh
och då detta misslyckats tagit till flykten. Det hade
visat sig att staten under hans förvaltning blifvit
fullkomligt bankrutt och anklagelser hade väckts mot
honom för underslef och stämplingar med ryska
agenter. Dock var han försvunnen. För att
upphjälpa statens affärer hade prinsessans diamanter
försålts och den gam^e Rao Radj hade gjorts till Mahdais
förste minister.
Då det föreföll mig, som min vän engelsmannen
visade alldeles för litet intresse för det rike, som
så när blifvit hans och för den furstefamilj, med
hvilken han ärnat befrynda sig, försökte jag
öfvertala honom att tillsammans med mig företaga en
resa i Bundelkhanddistriktet och aflägga ett besök
i Panna. Men den tillämnade maharadjan svarade,
att då Sri Ghazner ej funnes där hade Panna ej
längre någon dragningskraft för honom. Han hade
icke någon lust att utsätta sig för en färd i
oxkärra genom Bundelkhands d|ung’er allra minst
under den hetaste tiden på året. En sådan lust
för-sporde emellertid jag och en vacker dag, då
termometern visade 45 grader Celsius lämnade jag min
vän rökande och medi’erande på »Esplanads» veranda
och satte mig på Delhitåget.
Efter att ägnat nära en månad åt Delhi och
Agra befann jag mig en aprildag midt inne i
Bundelkhanddistriktet i Tjattarpurstatens hufvudstad på
fest hos maharadjan Wisnawath Singh Bahadur. —
Där berättade mig stadens lärde och uppsatte män
åtskilligt om Pannastaten. Maharadjan af Panna
Mahdai Singh Bahadur hade af indiska regeringen
blifvit afsatt, förd till Nowgong och där stäld
inför en krigsrätt, anklagad för att med gift aidagatagit
sin farbroder och förste minister Bao Radj. Det
hade, berättade man vidare, flera gånger förut
varit i bråk Panna och den förre maharadjans förste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
