Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 3 Maj 1903 - Prinsessan af Panna. Af Mustafa - Simson och Delila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRINSESSAN AF PANNA
minister Sri Ghazner Bahadur hade funnit för godt
att skudda ej blott Pannas utan hela Indiens stoft
af sina fötter. Den nu förgiftade Rao Radj hade
haft en dotter vida beryktad för sin skönhet,
hvilken han låtit uppfostra i ett engelskt hem samt
tilllåtit besöka Europa.
Då hade hon, Rani Sindha, råkat i någon slags
förbindelse med en europé — folket sade, att hon
blifvit förtrollad — en förbindelse, som emellertid
orsakat hennes död någonstädes utom Indiens
gränser. Ingen utom Sri Ghazner hade fullt reda på
detta förhållande, men folket talade om en stor
diamantskatt, som undansnillats från Pannas statskassa
af Sri Ghazner och främlingen. Folket i Panna vore
dels på grund af dessa historier, dels på grund af
att engelsmännen häktat maharadjan ej synnerligen
välvilligt stämdt mot främlingar och det kunde
möjligen vara förenadt med en viss fara att resa dit.
Hur som helst så ville dock ej Wisnawath Singh
Bahadur på något sätt hindra min afresa, utan ställde
en med två oxar förspänd kärra till mitt förfogande.
I detta fordon drog jag ut ur Tjattarpur en
morgon tillsammans med min tjänare Mohamed Khan
på väg till Panna. Många slags färder har jag gjort
men värre än med indisk oxkärra knappt någon.
En maharadja-kärra har fjädrar, men detta är också
dess enda förtjänst. Den är för öfrigt en fyrkantig
låda, ett steg bred, ett steg hög och två steg lång,
inuti hvilken man stufvar sitt bagage och sig själf
hopkrupen på golfvet. Sätter man sig på bagaget
stöter man hufvudet i taket, sträcker man ut benen
sparkar man sönder väggarne. På huk eller på
hälarne sitter man fastlåst utan möjlighet att röra sig.
Klockan åtta på morgonen afoxade vi och klockan
nio på kvällen släpade vi oss ännu fram med en
hastighet af en engelsk mil i timmen. En indisk
oxe är en rätt intressant varelse och om han ej
hade en obehaglig vana att stuka med sina långa
spetsiga horn, skulle det vara lönande att studera hans
karaktär. Han har framför allt starkt utvecklade
åsikter och han förstår att hålla på dem och föra
dem till torgs. Så fort han får se ett hus eller en
skuggig plats bredvid vägen, släpar han ned kärran
i diket, hvilket han opåtalt får göra, eftersom
kärrkusken alltid sofver. Upp ur diket kan man ej
drifva en oxe med vare sig lock eller pock, hugg
eller slag. Han blott går rundt och sticker med
hornen. För att komma upp ur diket är man
nödsakad att spänna oxarne från kärran och själf släpa
upp denna på vägen, ett arbete som är föga
angenämt, då termometern visar nära 50 grader.
Stenig ödemark och djungel — se där
Bundel-khand. Inne i kärran är stekande hett som i en
kaffebrännare, utanför blåser vinden g’.ödhet, som
komme den direkt ur en masugn. Stundom passera
vi en riskoja, stundom en mindre by, där människor
och oxar sofva som om de aldrig tänkte vakna.
Mohamed sofver, kärrkusken sofver utsträckt på
tistelstången, oxarne sofva under oket, hela
djungeln sofver.
Klockan tio på kvällen stannade vi för natten
vid en »inspection bungalow» vid Ken river, där
vi sammanträffade med den politiske agenten för
Bundelkhandstaterna, som med kunglig tross af
hästar och landåer var på väg till Panna för att
regera i Mahdais Singhs ställe. Han berättade att
Pannastaten sedan länge varit en härd för alla
möjliga slags intriger och att Sri Ghazner med all
säkerhet tagit ryska mutor. För öfrigt bekräftade ban
hvad min vän i Bombay berättat åtminstone i den
mån lian kände till hvad som tilldragit sig. Hvad
som nu skulle ske med Pannastaten visste han ej,
men han antog att en ny maharadja af den förra
furstesläkten skulle tillsättas.
Följande morgon aftågade jag till Panna under
det residenten tog en rastdag. Djungeln upphör och
vi stiga så småningom upp på en kolsvart stenig
hög slätt. Ju högre vi komma dess outhärdligare
blir hettan och vinden far glödande fram öfver de
blanksvarla stenblocken. Slut igen efter åtta timmars
färd stannar kärran genom att hjulet kör fast mot
en grindstolpe af slen. De sofvande oxarne föllo
omkull af stöten, kärrkusken ramlade ned under
kärran utan att dock vakna, Mohamed ramlade öfver
mig och jag slog hufvudet i kärrgallret. Men
grindstolpen stod lyckligtvis utanför Pannas bungalow och
sedan oxarne, kärrkusken och Mohamed väckts och
kommit på fötter, drogo vi därin efter att hafva
rest fem svenska mil på 20 timmar, raster
oberäknade.
Panna är en jämförelsevis stor stad —
åtminstone 30,000 innevånare — och dessutom en stad
full af stora hvita palats och tämpel, bland hvilka
särskildt det i halft modern stil byggda Rani Sindhas
palats slår i ögonen.
Maharadjerna af Panna ha tydligt lagt an pä
palats. Af befolkningens fientlighet fick jag ej
något intryck, men man kunde dock se att något
passerat. Det hinduiska folkets kryp?ri och strykrädda
ödmjukhet inför sina engelska herrar träder
öfverallt i dagen, men var synbarare här än annorstädes.
Panna med dess hvitskimrande palats, dess
gamla fästnings- och tämpelruiner, dess trädgårdar
och blanka blomsterkantade dammar är emellertid
en oas midt i Bundelkhands rysliga förbrända
ödemark.
Hvad Mahdai Singh Bahadur angår, så blef han
innan jag lämnade Indien förklarad skyldig till mord,
afsatt och deporterad någonstädes, men hur
regent-affärerna i Panna sedermera ordnades vet jag ej.
Då jag i maj återkom till Bombay hade min
Esplanad-vän lämnat staden på väg till Kashmir.
MUSTAFA.
simson uch delila
OCH NÅGOT AF DON JUAN.
Amatör/o’o. Kliché: Bengt Silfversparre.
HERR ARVID ÖDMAN OCH FRU MATHILDA JUNGSTEDT.
Snapshot utanför Kungl. Teatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
