Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35. Den 31 Maj 1903 - Konung Oscars skåneresa - Röda rosor. Af H-Dur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
konung oscars skåneresa.
Foto. Rangnitt, Helsingborg. Kl-lehf: Bengt Silfversparre.
Den 23 maj anlände konungen, åtföljd af Öfverhofjägmästaren Ankarcrona, lill Helsingborg för att tillbringa någon
kort tid å Sofiero. Vår bild visar konungen hälsande mängden; staden var festprydd och alla voro H. M. tillmötes.
röda rosor
För HVAR 8 DAG af H-Dnr.
Skära rosor bland grönska och solsken, stora
•gredelinröda med törnen på saftiga stjälkar,
konstnärligt dekorerade i en gnistrande kristallskål,
brunröda sammetsrosor, öfverallt hvart ögat såg rosor,
blott rosor och bland alla dessa af olika
färgnyanser en ensam La France, en svällande, blekröd
knopp med daggdroppar i halföppen kalk på en späd
böjlig stängel.
»Röda rosor, endast röda rosor», sade jag och
såg frågande på min vän, där han satt midt emot
mig, bekvämt tillbakalutad i fåtöljen och njöt af sin
havanna efter middagen.
Han var ej längre ung, min vän, hade blifvit
rynkig i ansiktet och smått lutande i gången på de
.sista åren, de många silverstrimmorna i det rika
håret skvallrade också om, att ålderdomen gjort ett
raskt ingrepp på den kraftiga mannaåldern.
»Röda rosor», upprepade han och smålog så
•som endast han kunde le, lugnt och godt, som den
erfarne mannen med en glimt af ungdomens
svärmeri längst inne — »jo, de kunna graderas på alla
lifvets åldrar, alla skiften ha hvar sin färg,
därför älskar jag att måla dem. Det är detsamma
som att genomgå alla mitt lifs öden, det är detsamma
som att återspegla en själ.»
Han blef varm och ifrig, reste sig från sin
bekväma ställning, lade bort havannan och började
gå fram och åter framför sina dukar.
Slutligen stannade han, smålog på nytt och med
en förklarande gest på en grupp skära knoppar,
fritt blommande på vilda rosenbuskar, sade han
lifligt:
»Dessa äro tro och hopp i varma barnasjälar,
lek och löje, leende solsken i lifvets vår» — han
gick vidare — »dessa högröda med de stora törnena
äro mannaåren med den lugna ytan, kampen att
uppehålla skenet och lugnet, då själen strider och
kämpar, och dessa varma sammetsrosor, som så
ödmjukt synas böja sig på sin stängel, de äro
ålderdomens ro och frid, reflexer från det som väntar
oss!»
Hans ögon tårades, då han betraktade de
djupröda rosorna med ömhet.
»Men La Francen då?»
Det blixtrade till längst inne i ögonvrån,
glimten af svärmeri framträdde allt vekare, då han
med klara, ljusa blickar såg på den ensamma
blomman.
»Den har sin egen lilla historia, kanske har du
lust att höra den?»
Han slog sig åter ned, men glömde alldeles
bort den ännu glödande cigarren på bordskanten,
och så började han berätta med blicken drömmande
fästad på den blekröda vackra La Francen:
»Det var en gång i mina bästa år jag mötte
henne. Jag hade fått understöd för att taga några
landskapsdukar i den vackra nejden omkring B—sjös
badort. Förgäfves hade jag bedt min hustru följa
med, hon var obeveklig. Hon sade, att då man
målar och skall inspireras skall man inte släpa sin
hustru med sig och för öfrigt ville hon inte lämna
barnen. Kanske hade hon rätt, min Ida, hon är
hvardagslifvets lugna behagliga prosa, hemmets och
min goda skyddsängel, men för stämningsbilder och
ögonblick genomeldade af inspiration och
konstnärsglöd — nej, där passar hon rakt inte» — han
skrattade och slog afvärjande ut med handen.
»Nåväl, jag for ensam och ensam mötte jag
henne. Hon var konstnär också hon, fastän hon
hvarken målade, diktade, sjöng eller hade andra
talanger, men hela hennes varelse var uppfylld ai
tusentals vibrerande konstnärssträngar. Vi märkte
snart, att våra. själar innerst hade hemliga band,
vi sågo det härliga i naturen omkring oss med
samma ögon, allt som den ene förnam, det
undgick aldrig den andre. Hon visste från första
stunden, att jag var gift, och hon hade aldrig den
minsta bitanke att draga mig från min hustru.
Tvärtom, vi älskade att tala om henne tillsamman, det
var liksom balsam för våra heta, eldiga själar att
tänka på hennes blida, lugna väsen.»
»Ingenting i världen», sade hon mig en gång,
»skulle jag önska så högt som att få lefva i
innerligt samband med en sådan mild och älsklig
hvardagsnaiur. Ni måste vara mycket lycklig, som
äger en sådan skatt.»
»Jag minns ej hvad jag svarade, men för att
säga dig sanningen — han såg mig in i ögonen
med en trovärdig blick — i det ögonblicket var jag
icke lycklig vid tanken på min Ida, det tillhörde helt
La France — låt oss kalla henne så — hon satt
vid min sida späd, halft utslagen, oskuldsfull och
skön, med blicken aningsfullt leende glidande ut
i rymden. Var det då så underligt, om konstnären
en gång fullt tog öfverhanden inom mig, om jag
glömde allt annat i världen, utom det att omkring
oss var allt tyst och slumrande och endast hon
och jag sutto där och hörde, hur vågorna slogo
mot stranden, doft och entonigt i sommarkvällens
tystnad, endast hon och jag, som sågo månen gå
— 557 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
