Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35. Den 31 Maj 1903 - Under armeniermassakerns dagar. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
rasch är föga bebodd och föga odlad, delvis
betäckt af branta oframkomliga berg, delvis af stora
sumpmarker.
På femte dagen af vår färd voro vi inne i en
afskyvärd stenöken och kunde under hela dagen ej
förskaffa oss något ätbart, ej heller kunde vi för
natten få annat härberge än en med grodor och
grönt vatten halffyld bergsskrefva. Vi hade
emellertid under dagens lopp af en herde fått veta, att
vi ej voro långt från vårt mål — Marasch — och
att vi snart skulle komma ut på vägen
Aintab—Marasch, om vi fortsatte i samma riktning. Därför
lämnade vi också vår bergsskrefva på morgonen med
goda förhoppningar och redo fram öfver ett stort
rullstensfält i hällande snöblandadt regn. Här hände,
då vi redan voro i sikte af den så kallade vägen,
som ej är något annat än en stenig flodbädd, en
rätt obehaglig olyckshändelse. Müllers häst snafvade
bland de kullriga stenarne och skadade sig så illa
i foten, att det var omöjligt att låta honom fortsätta
ända fram till staden. Då vi emellertid straxt öster
om vägen sågo en stor by, beslöts att Müller skulle
gå dit för att söka få en annan häst, under det
jag ensam fortsatte mot staden. Jag var visserligen
icke synnerligen belåten med detta arrangemang, som
skulle slunga in mig ensam i en okänd stad, som
efter alla underrättelser att döma befann sig i
uppror, men det var af vikt för mig att ej ingifva
Müller den åsikten, att jag vore rädd, i hvilket fall
jag troligen snart nog blifvit den med rätt rymligt
samvete utrustade äfventyrarens byte. På grund
häraf samtyckte jag utan att spilla några ord på
saken, hvarefter Müller, som kände till Marasch,
underrättade mig, att jag straxt efter inträdet i staden
skulle komma till ett stort muromgifvet chan, föga
olikt en fästning. Där borde jag taga in och i
afvaktan på hans ankomst ej äfventyra mig ut i
staden. Auf Wiedersehen, och så gåfvo vi oss i väg
hvar och en åt sitt håll.
Det dröjde ej länge förr än jag fick se staden
framför mig, ett mörkt, hotande, regndigert citadell,
en massa aflöfvade popplar och de vanliga grålivita,
turkiska husen placerade utan ordning rundt om
citadellet. Så tyst och stillsamt det varit förut ute
på vägen, så bullersamt blef det då jag närmade mig
staden. Där kommo hamidiésoldater, präktiga
röfvare-typer, sprängande i fullt galopp emot mig, trängde
sig inpå mig från alla sidor, skreko och förde oljud
för att få veta hvem jag vore och hvad jag ville.
Man tycktes vara på det klara med att jag vore
en af de engelsk-amerikanska agenter, som under
dessa tider döko upp litet hvarstädes inom Turkiet,
och hvilkas rymliga samveten äro belastade med en
ej ringa del af det elände, som under två år
härjade landet. Frågorna blefvo allt närgångnare och
enträgnare, skällsorden gröfre, gesterna med sablar,
knifvar, dolkar och gevär allt mera hotande. Jag
intågade bland popplarne i stadens utkant med en
ryslig eskort af blodtörstiga mordbrännare och vilda
röfvare. Då vi kommo in på stadens smala med
allehanda bråte belamrade gator, blef det svårt att
komma fram. Förvildade, blodbesudlade människor,
slungade mig ilskna tillrop i ansiktet och måttade
åt mig med sina tillhyggen. Framåt gick det
emellertid om än långsamt och jag såg i fjärran
chan-ens gråa murar höja sig öfver de kringstående rätt
illa tilltygade husen.
Staden bar synbarligen spår af att man för ej
längesedan slagits på dess gator, dörrar och
fönsterluckor hängde snedt, spillror af alla möjliga slag
skräpade på de våta smutsgrå gatorna. Marasch
visade sig i en synnerligen dyster gestalt och det isiga
regnet bidrog ej att göra det angenämt. Nu voro
vi — jag och min skränande eskort — framme
vid chanens stora, järnbeslagna portar, som voro
stängda och förbommade med stora klumpiga
trä-riglar.
Uppe på murkrönet satt den på larmet nyfikne
chanägaren i smutsig räfskinnspäls och hvit turban
och han ropade genom oväsendet ned till mig
frågande mig hvad jag ville. — Öppna portarne, så att
jag måtte få komma in, eljest får du se mig
massakreras här utanför dina portar. Mannen steg
verkligen ned från muren, och ställde sig innanför sina
portar, seende ut på gatan genom springorna, men
ban visade icke den ringaste lust att öppna. Han
fruktade naturligt nog, att med mig hela mitt följe
skulle intränga på hans gård och göra sig ett nöje
af att plundra hans hus. Min omgifnings
närgångenhet steg emellertid allt mer och mer. En storväxt
hamidiésoldat fattar i mitt ena ben i tydlig afsikt
att draga mig af hästen, en annan griper djuret
i tyglarne beredd att släpa det iväg in mot staden.
Men med piskan slår jag den förste mannen i
hufvudet, under det jag med den tunga arabiska
stigbygeln gaf honom en så väldig spark i magen jag
förmådde. Följden blef att mannen vek sig och släppte
mitt ben. Genom att oförmodadt sätta hälarne i
hästens sidor fick jag djuret, som redan förut var
skrämdt, att stegra sig så, att min andra angripare
förlorade taget, slant på den hala gatan och rullade
i smutsen. Alla de andra räfvarne skrattade åt sina
kamraters missöde och jag fick ett ögonblicks
andrum. Nu ropade chanägaren — Effendi jag öppnar,
skynda dig att komma in. Samtidigt gnisslar porten,
öppnar sig till hälften. Riktande den spända
revolvern mot mina följeslagare, ryggar, jag hästen in
på gården, porten slås igen och därutanför tjuter
man ursinnigt på samma gång som ett hagel af
stenar smattra mot murarne. Så är jag tillsvidare
i säkerhet.
Det är föga antagligt, att mina värda följeslagare
skola försöka storma chanmurarne, dem kalla nog
viktigare plikter än jakten efter en »inglese». Vi
granskade hvarandra en stund, chanägaren och jag, men
då detta var gjordt, vände den förre sig om för
att återgå till sina sysslor, lämnande mig åt mig
själf. Nej, stopp, jag har ej ätit på två dagar,
jag är genomvåt, uttröttad, sjuk och på alla sätt
eländig. Skaffa mig något att äta, ett tak öfver
hufvudet och något att ligga på. Chanägaren
betraktade mig dystert. Tak öfver hufvudet kan du
skaffa dig själf, här finnas talrika rum, något att
ligga på ger jag dig ej, icke heller något att äta.
Jag har gjort alldeles tillräckligt för dig redan. Jag
ville ej se dig mördad utanför min port, icke för
din skull, utan för min egen. Men du tillhör dem,
som bräkt allt detta elände öfver vårt land och
du kan vara tacksam, att jag räddat dig från att
skörda lönen därför, att bli söndersliten, uppsprättad,
styckad och såld i basaren. För i dag är du som
jag tror i skydd här, för morgondagen råder Allah,
som en gång skall straffa de otrogne.
(Forts.)
— 560 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
