Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 7 Juni 1903 - Under armeniermassakerns dagar. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under armeniermassakerns dagar.
För HVAR 8 DAG af MUSTAFA.
(Forts.)
Detta var nu visserligen ett slags predikan till
och med af ganska obehaglig art, men kroppsligt
mättande var det ej — ej ens andligt. Jag dref
således min häst, som var lika hungrig som jag
själf, bort till en sopbacke, där djuret försökte mätta
sig med halfruttna salladsblad, och stod själf
bredvid, funderande öfver hvad slut allt detta skulle få.
Under det jag stod där i mina egna tankar, kom
en gammal turk gravitetiskt framskridande från ett
af gårdens hörn. Jag hade under hela mitt samtal
med chanägaren sett honom sitta därborta i skydd
för regnet, orörlig, oåtkomlig, utan att med en min
förråda, att han på något sätt deltog i hvad som
försiggick, eller ens uppfattade det. Nu kom han
emellertid fram till mig, tittade en stund på mig
och på min hästs förtviflade försök att hitta något
ätbart, upplät så sin mun och sade: Otrogne, är du
hungrig ?
Då jag ej kunde annat än bejaka denna fråga,
tog han ur sin påse fram en half vattenmelon och
ett par kakor arabbröd samt räckte mig detta.
Därefter bar han fram hafre åt min häst samt gick
tyst och otillgänglig tillbaka till sitt hörn med en
högdragen åtbörd, afvisande mina börjande
tacksägelser. En underlig människa är han, en sådan
där gammal äkta osmanli. Han hatar och föraktar
mig, den otrogne hunden, men Allah har befallt, att
visa barmhärtighet äfven mot den otrogne, det strider
mot hans principer att låta en människa omkomma,
då han kan hjälpa, äfven om han nästa ögonblick
skulle vara beredd att slå ihjäl denna människa,
denna fiende till hans ras.
Då jag nu hade något att äta, började modet
återvända och därmed äfven stridslusten. Jag
uppsökte den omöjliga chanägaren i hans kök och tvang
honom att skaffa mig ett drägligt rum, det vill säga
ett kolmörkt, fyrkantigt stenkyffe eller kula. Då jag
där fått både mig själf och min häst under tak, satte
jag mig, eftersom chanägaren förklarade, att
hami-diémännen dragit sig upp mot basaren, uppe på
muren för att taga det svarta af vatten drypande
Ma-rasch i ögonsikte. Marasch är en dyster stad
under vanliga förhållanden, nedtyngdt af de mörka,
hotande bergen och det om ett gammalt örnnäste
påminnande citadellet. Under vintern är för öfrigt
Nordsyrien ett bedröfligt land. Regn och snö, grått och
kallt, kala, aflöfvade popplar vid smutsiga strömmar,
grå, leriga fält och tjutande blåst. Nere på stadens
gator, som ligga under mig, ser det sannerligen ej
gladt ut. De äro tomma på lefvande varelser, dessa
gator, belamrade med sönderslagna husgeråd. Alla
hus, alla butiker äro stängda och tillbommade, till
och med hundarne äro borta väntande inne på
gårdarnes sophögar på hvad som skall komma. Borta
vid citadellet är litet mera lif. Där draga skaror
af beväpnade hamidiésoldater ned för de med
spillror och sten betäckta sluttningarne, ned mot
popp-larne och staden, och där uppe på krönet, på
ci-tadellmurarne sitta redifsoldaterna — de reguliära
— med de nakna fötterna hängande ut öfver
murkrönet och stirrande ut öfver den dömda staden bort
mot den regndigra horisonten. Långt norrut bland
bergen på vägen till Zeitun stiger en tjock grågul
rök tungt bolmande mot himmelen. Där brinner en
plundrad armenisk by.
Under det jag ännu satt kvar uppe på muren,
såg jag till min stora glädje Müller komma
ingallop-perande på gatan i halfskymningen och snart hörde
jag hur han bearbetade chanportarne för att bli
insläppt. Chanägaren brummade där nere i sitt kök,
och var ej synnerligen belåten med utsikten att få
flera gäster denna olycksaliga dag.
Då han kom ut till porten och fick se att där
fanns ännu en otrogen, blef han ursinnig, och
började svärja ve och förbannelse öfver alla kristna.
Hvad ha ni här att göra, ni otrogne, nu då domen
öfver er skall gå i fullbordan, skrek han. Müller
var emellertid en man, på hvilken skällsord och
förbannelser ej beto.
Öppna portarne, annars spränger jag dem, var
det enda svar han gaf chanägaren. Än en gång
gnällde portarne på sina hakar och Müller tågade
in på gården, beriden på en frisk häst och med
en kacklande höna vid sadelknappen. Under det
jag slaktade, plockade och stekte djuret, berättade
Müller hvad han under sin expedition erfarit.
Äfventyraren var allvarligt bekymrad. Han hade här och
hvar i byarne och af människor, som kommo från
staden, hört yttranden, som tydde på att något var
i görningen, att morgondagen eller kanske redan
natten skulle bli blodig i den dödsdömda staden. Då
jag sade honom hvad chanägaren yttrat,
tillkallades denne för att utfrågas, och ehuru han tydligt
nog visste rätt mycket, så ville han ej ut därmed.
Allah råder för morgondagen, hvad som skall
ske, det sker, var allt hvad han ville säga.
Vi höllo palaver sent på kvällen, Müller och
jag. Det var nu egentligen ej för att bli slaktade
vi kommit till Marasch. Marasch och de
armeniska massakrerna hade ingen tjusning för oss. Det
var Bagdad hvarefter vi längtade. Bäst hade varit,
om vi kunnat lämna Marasch samma kväll, men
min häst var till den grad uttröttad af svält och
sex dagars oafbruten marsch, att han låg orörlig
i sitt skjul och hvarken med lock eller pock kunde
förmås att resa sig. Vi hade visserligen en utsikt
att rädda våra lif — att begifva oss till Sarai och
öfverlämna oss i paschans händer. Där skulle vi
alldeles säkert vara trygga, men i och med
detsamma skulle vi också frånsäga oss hvarje
möjlighet att komma till Bagdad. Paschan skulle
otvifvelaktigt sända oss under bevakning tillbaka till
Haleb.
Vi voro således nödsakade att stanna där vi
voro öfver morgondagen och sedan väl detta
beslut var fattadt, lade vi oss på stengolfvet i ett af
skjulen och somnade lika godt som om vi legat
trygga i hotell Ariziés sängar.
Klockan kunde vara mellan tre och fyra på
morgonen, då jag väcktes af att någon sparkade
på mig. Jag satte mig genast upp med revolvern
i handen, men såg framför mig den gamle
osman-lin beväpnad med en blekt lysande papperslykta.
H \LEB-C1TADEL,LET.
- 75 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
