Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36. Den 7 Juni 1903 - Under armeniermassakerns dagar. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Stig upp, effendi, sade han, staden brinner. Vi
gingo upp, Müller och jag, på muren och hvad vi sågo
var just ej ägnadt att stämma oss glada. Hela
den del af staden som låg bland popplarne vid
citadellets fot stod i ljus låga, kastande ett rödgult
sken upp mot den skrofliga borgkullen, uppför och
utför hvilken människor oupphörligt rörde sig. Men
vi sågo annat än detta, vi sågo hur
hamidiésolda-terna gingo omkring bland de brinnande husen,
störtande dem, som sökte rädda sig, tillbaka i lågorna,
eller släpande halfnakna kvinnor och barn med sig
bort i mörkret, eller uppsprättande med sina skarpa
knifvar dem, som de mötte på sin väg. Det var
en formlig mordorgie därnere bland de svarta
popplarne och det i eldskenet röda vattnet, och skrän,
nödrop och jämmer trängde genom den mörka
staden upp mot oss på chanmuren. I morgon, sade
Müller, är det vår tur. Ja, däri hade han nog
rätt, det var all sannolikhet därför. Emellertid
aftog branden där nere bland popplarne så
småningom af brist på näring och stadens tätare längre
från citadellet belägna kvarter voro ännu orörda.
Då solen gick upp öfver de rykande ruinerna,
drogo sig alla, som deltagit i mördandet och
plundrandet tillbaka upp på citadellet. Det uppstod en
stridspaus ända till klockan tio, en paus, under hvilken
staden låg alldeles tyst, nästan som utdöd — endast
roflystna hundar rotade bland de rykande spillrorna.
Jag vet ej hvad som föranledde denna paus,
huruvida mördame voro trötta, eller uppgjorde nya
planer, eller förrättade sina böner i citadellets moské.
Müller och jag togo tiden i akt för att lägga råd.
Att lämna staden nu midt på ljusa dagen,
därpå var ej att tänka, det måtte nu komma att kosta
oss våra hf, så voro vi dock nödsakade att stanna
till mörkrets inbrott. Och då chanägaren såg att
han ej kunde bli af med oss och att vi hade
pängar för att betala hans bistånd, lofvade han att
göra hvad han kunde för att skydda oss, då det
ju för öfrigt låg i hans eget intresse att ej få sitt
hus plundradt. Våra hästar fördes undan på en
bakgård, vi själfva förseddes med helt och hållet
turkisk klädedräkt och chanägaren lofvade att, oin
någon af hamidiémännen skulle erinra sig och fråga
efter oss, söka öfvertyga honom att vi under natten
af fruktan för hvad som skulle ske lämnat staden
på väg mot Aintab.
Hvad mig angår, såg jag synnerligen prydlig
ut i min förklädnad. Iklädd en svart och gulrandig
kaftan, omgjordad med en väldig kroksabel, öfver
axlarne en stor, tung räfskinnspäls och på hufvudet
en hvit turban af dimensioner, som skulle anstått
sultan Soliman, hvars hufvud, enligt hans samtidas
skildringar, liknade en tulpan, kände jag mig
fullkomligt som en moslim, en Allahs man. Till och med
den gamle osmanlin betraktade mig med en viss
nyfikenhet. För honom hade emellertid hvad som skedde
i staden icke något intresse, utan han satt hela
dagen hopkrupen i sitt pälsverk med frånvarande
blickar stirrande ut på ogärningarne, betänksamt
rökande sin nargileh.
Nu är klockan emellertid tio och från citadellet
dånar ett kanonskott, under det den röda
halfmåns-flaggan stiger upp öfver de söndriga murarne. Detta
tycks vara signalen. Vid inga af dessa armeniska
massakrer, de må ägt rum i Marasch, i
Konstantinopel, i Urfa eller hvarhelst annorstädes, har det
varit fråga om något våldsamt utbrott af pöbelns
raseri. Nej allt har varit ordnadt, regleradt, skött
af de styrande, allt har börjat på bestämd timme
och slutat på klockslag, ingenting har skett som ej
myndighetenia befallt i enlighet med en noggrant ut-
HA.LEB,
arbetad plan hvars trådar löpte samman i Yildiz.
Säkerligen ingen annanstädes i världen skulle något
sådant kunnat utföras, att man lössläpper städernas
värsta pöbel, sägande: — morden, men följen de
förteckningar vi lämnat er — och så midt under
mördandet — upphören, det är nog. Det är en
disciplin inför hvilken man fasar. —
Nåväl, klockan var tio och man började. Från
citadellets topp tågade de mörka hamidiémännen,
allesammans beväpnade med knifvar och sablar, ned i
staden, under det den reguliära redifgarnisonen stod
kvar däruppe med gevär för fot, åseende
ohyggligheterna. Man ref ned och brände armeniernas hus
— och Maraschs befolkning var hufvudsakligen
ar-menisk — man släpade ut människor ur husen och
spetsade dem på pålar, man släpade nakna
människor, bundna om fötterna med tåg, genom de
gropiga gatorna, man bar omkring blödande köttstycken
i basaren, utropande fabelaktiga pris för
människokött, man begick illgärningar, som jag här ej kan
omtala och som eljest sky dagsljuset. Och trots
all den rysliga förvildningen gick man systematiskt
tillväga. Man gjorde fullkomlig skalgång genom hela
staden, icke ett hus, icke en gata glömdes,
obevekligt drogo mördarskarorna söderut mot stadens
utkanter mot mitt chan. Och nu voro de vid mina
portar, en trupp på femtio mördare. Har du, ropade
de åt chanägaren, några armenier härinne ? Nej,
ädle herrar af hamidié. Vi vilja se till, tv denna
dag skall ej en enda bli sparad. Det var ingen
annan råd än att öppna för att ej öka deras
misstankar. I betraktande af mördarnes disciplin insåg
jag nu, att vi som ej gärna kunde tagas för
armenier icke hade något att frukta för våra lif, men
att vi, om vi blefve upptäckta, med säkerhet skulle
föras till Sarai. Och detta var för oss nästan värre
än döden.
Nu äro de inne och finna oss sittande
tillsammans med den gamle osmanlin, sysselsatta med
bedjande.
Jag ligger, som en äkta moslim ägnar och anstår
framstupa med pannan mot jorden, rabblande det
vanliga böneformuläret. Hvilka ären I, säger en
af de värde herrarne. Jag, svarar den gamle
osmanlin, är Osman Agha från Haleb, mig borde hvar
och en känna så långt Halebs paschas skugga når.
Dessa äro mina vänner och reskamrater, Jussuf —
pekande på mig — och Ah — Müller. Jussuf är
en hadscha, en af de lärde och helige männen från
det lysande Scham och ämnar sig till Konia för att
bedja på tschelebis graf — stören honom ej.
Under hela tiden ber jag med det mest helgonlika ut-
— 576 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
