Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 38. Den 21 Juni 1903
- Den gröne jägarn. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GRÖNE JÄGARN..
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Jag har aldrig sett gasten, fast det lär finnas
godt om sådana här uppe på Finnskogen. Gamla
kolargubbar försäkra mig dyrt och heligt, att de
sett den många gånger, helst under ruskiga
höstkvällar, strax innan milan råkat i brand — gasten
tycks för öfrigt sköta någon brandvaktssyssla här
på skogen — och ha de inte sett honom, så ha de
åtminstone hört honom.
»Nå, hur låter han då?» frågade jag min
stelbente vän och jaktkamrat på tjufskytte, hedervärde
torparen på eget torp Mattias Gulo.
»Hur han låter?» svarade gubben säfligt och
drog till med ett hest tjut, som skrämde bort
har-paltarne för en hel vecka. »Så låter han.»
Jag måste medge att det inte lät vackert,
snarare otäckt. Något midt emellan ett marsvins
grymtande och det ugglande lätet af en uf.
»En uf?»
Nej, Gulo visste allt för väl hur en uf låter.
»Men kunde det inte ha varit någon riktigt
lastgammal en?»
»Nej, så.. .»
Jag vill förskona läsaren från gubben Mattias
Gulos genomgående kraftiga uttryck.
* *
*
Det. var förra hösten.
En god vän till mig, som har stora jaktmarker
frågade mig en dag inne i Karlstad, om jag inte
ville komma ut till honom på ett par dar och se
på hans harar. De äro stora som kalfvar, påstod
han, och fettet rinner af dem, då solen skiner, så
att mina timmervägar bli så hala, att jag kan åka
skidor på dem. Jag blir alldeles bet, om jag ej
kan förminska stammen. Kom upp en dag, så ska’
vi fresta dem I
Naturligtvis var jag ej sen att att antaga
anbudet, och en vacker afton ångade jag upp genom
Fryken, fick en skranglig kärra och kuskade i väg
till ort och ställe, där en härlig supé väntade.
Där furmos förut ett par unga män lrån
trakten, en jägmästare och en landtmätare, som nog
om detta kommer under deras ögon skola bekräfta
att min historia är sann.
Gulo påstod visserligen, att den skulle bli
olycklig på något vis som berättade den, men jag har
Tedan gjort det för ett par vänner utan att känna
några obehagliga sviter i kroppen. Hvarför skulle
jag då ocksä ej kunna »dr;i» den för Hvar 8 Dags
40,000 läsare.* En mer eller minder lär väl inte
vara till hinder.
Det var glada gossar och rätt träffsäkra
skyttar, åtminstone första natten fram på småtimmarne,
då vi under vadslagning sköto bort alla glaskläpparne
med salongsgevär från värdens salskrona. Följande
dag vaknade vi förstås tämligen sent, svängde med
fart i oss en salt frukost och placerades i några
inte allt för vackra åkdon, som titi gengäld fraktade
■oss en desto vackrare väg några mil upp i
Finnskogen.
Vid ett litet rankigt skogvaktareboställe mötte oss
Mattias Gulo, hvilkens bekantskap jag då för första
gången och till oändligt mycket nöje sedermera
gjorde och som skulle bli vår förare och vägvisare,
hemma som han var på skogen. Kände hvarje
buske, hvarje sten. Ingen stig fanns som han ej
trampat, ingen mosse, där han ej haft något äfven-
tyr. Han har haft många sådana, min gamle vän
Gulo.
Efter många stridiga om och men segrade
jägmästarens vilja och det beslöts, att vi med samma
skulle bege oss in i skogen och öfvernatta vid nying.
Nying är ju en så härlig sak. Det är någonting
så trol,skt och sagolikt kring nying. — Bara den
inte slocknar i blåst och silande regn, ty då har
reumatismen i kommande åldersdagar en rasande god
bundsförvandt.
Sagdt och gjordt.
Vi togo ränslarne på ryggen och delade
hundarne, marscherade i ett par timmars tid backe upp
och backe ner och kommo i kvällningen fram till
en öppen plats i skogen, en härlig plats med
utsikten öfver en liten sjö, så vacker som en
värmländsk skogssjö kan vara med holmar, tätt bevuxna
med tall och björk och vatten, som skiftar i
tusende dagrar.
Här lade Gulo ifrån sig sina saker utan att
yttra ett ord, drog ihop några riskvistar och
började göra upp eld.
»Hvad nu ?» frågade vår värd en smula
förvånad, »ska vi inte gå ett stycke längre bort? Jag
hade tänkt vi skulle ikring sjön.»
»Nej, här ska det bli!» försäkrade Gulo på sitt
oefterhärmligt tvärsäkra sätt.
Och där blef det.
Elden var snart uppgjord och kaffepannan
puttrade. Gulo kokade en slags infernalisk soppa
på fläsktärningar och brödkanter, hvartill vår värd
fogade några skedblad whisky. Den smakade
emellertid utmärkt till de en smula väl mäktiga
»kol-bullarne». Och där vi sutto i gröngräset efter
maten, pratande och tändande våra pipor, kände jag
mig så fri och lycklig och glad om hjärtat, som
endast skogen och fria vidder kunna göra mig. Visst
kändes det en smula i de vid olika strapatser ovana
och vid inga andra stenar än stadsgatomas
kullersten vana fötterna.
Men så där midt i skogen kan man vara
ogenerad, dra af sig stöflarne och maka fötterna in i
värmen. Och Herre Gud, hvad man mår!
Den ende som nu var mera rörlig af sig var
landtmätaren, »tufhopparen», som jägmästaren kallade
honom för att bli skälld för »gröngöling» igen. Han
gaf sig ingen ro därför att det låg en sjö i
närheten och skulle nödvändigt ner och meta.
»Lycka till!» retades »gröngölingen». »Lycka till!»
»Tufhopparen» mumlade någonting i de hängande
mustascherna och blängde argt på jägmästaren. Det
ska nu inte vara bra, enligt konstförståndiga
fiskares utsago, att önska en metare lycka till, ty då
får han inte se så mycket som stjärten af en
aborr-pinne.
Han tog emellertid fram sina refvar, slängde
en bössa öfver axeln och gick.
Han hade väl varit borta så där en halftimme,
då det small ett skott inne i skogen i den riktning
som han tagit.
Likt hundar som plötsligt vädra villebråd sprutto
vi upp.
»Nu har den tusan luktat upp någonting.
Tuf-hoppare och sådant folk, som inte känner till
skogen, har alltid tur alldeles som nybörjare i kortspel»,
menade jägmästaren en smula föraktligt, men dock
ej utan sin lilla afundsjuka.
Men plötsligt fingo vi ögonen på Gulo. Han
* Den väl villige författaren menar troligen 140,000 läsare; (HVAR 8 DAGS 40,000 ex.’s upplaga motsvarar 140/200,000 läsare.
Tiilskrif Annonsbyrån!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:38:06 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/4/0617.html
