Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 21 Juni 1903 - Den gröne jägarn. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
formligen skalf och hade någonting så förfäradt i
uttrycket att vi alldeles glömde bort att skratta.
»Hvad i all världen går det åt dig, Gulo?»
frågade vår värd häpen.
»Knallen kom inte ur landtmätams bössa.»
Då brast vår värd i skratt.
»Nej, tacka för det, då han tagit hans där.»
Han pekade på mig.
»Åh, det var inte den», stammade Gulo allt jämt
lika förfärad.
»Var det inte? Hur vet du det? Du har ju
inte hört knallen ur den förr.»
»Men jag såg nog loppet. Den har inte sådan
smäll den inte.»
»Än sen då! Inte behöfver du väl bli så rädd
om det nu också är andra skyttar på skogen, dem
jägmästarn tage.»
»Gasten, gasten!» framstötte Gulo hest.
Vi skrattade allesamman.
»Prata smörja!»
Men Gulo stod ej att rubba — det är för
rä-sten en omöjlighet, hvad det nu än må gälla.
»Jag känner nog smällen. Gröna jägam!»
Vi ville ha honom att berätta, väntande oss en
pikant skogshistoria, men han var omöjlig i sin
vidskepelse, hvarför vi läto honom vara och började
prata om andra saker.
I mörkningen kom landtmätaren tillbaka, flåsande
och från vettet skrämd. Han kunde inte få fram ett
ord förr än han stjälpt i sig ett dricksglas whisky,
under hvilken sysselsättning jägmästaren ej kunde
låta bli att framkasta ett:
»Nu har tufhopparen fått flugan!»
»Ja, skratta ni!» flämtade landtmätaren och
torkade sig om munnen med rockärmen, och så
berättade han följande fast ogudaktiga historia:
»Jag går i lugn och mak ner till sjön, skär mig
ett metspö och petar fram några maskar ur en
rutten gran. Så klifver jag ut på en häll, kastar
ut och står och väntar på napp. Nähej! Då går
jag litet längre bort och försöker. Inte där heller,
inte ett lif stod till att se.
»Det var då besynnerligt, det här», tänker jag,
»det ser ut som om den här sjön vore förhäxad.
»Jag hinner knappt tänka till slut förr än jag
hör någon komma springande efter strandstigen inne
i buskarne. Jag vänder mig om och... Kan ni
gissa, hvad jag fick se?»
»Flugan», mumlade leende jägmästaren,
»ohjälpligt flugan!»
»Tyst, och låt honom ljuga!» sade vår värd
gapskrattande.
»Nej, det är så ta mej fan sanning, hvart enda
ord. Jag såg ett kvinnfolk löpa för brinnande
lifvet, naken och med upplöst, fladdrande hår.»
»Och naturligtvis du efter?» frågade
jägmästaren ironiskt.
»Nej!»
Landtmätarn var så ifrig att han ej märkte
spetsen.
»Jag intalade mig att jag sett galet. Att en
vindfläkt satt några näfver i rörelse, att någon
fågel plötsligt strukit förbi, men en obehaglig känsla
kom öfver mig, så att jag tänkte vända om och
uppsöka er.
Jag börjar linda af refven och står just i färd
med att hoppa i land, då jag med ens får se en
storväxt karl, iklädd grön jägaruniform komma fram
emot mig ...
»Det är omöjligt», afbröt jägmästaren, »Olsson
är i dag inte åt det här hållet och för rästen är
han liten och satt.»
»Vänta!» fortsatte landtmätaren. »En grönklädd
jägare kommer som jag säger fram emot mig och
stannar på ett halft bösshålls afstånd.»
»Det var nog han det», mumlade Gulo.
»Han ropar någonting till mig, som jag att börja
med inte förstår, så att han måste upprepa frågan.
’Har du sett till något fruntimmer, som sprungit
förbi?’ ropar han i den gröfsta bas jag någonsin
hört. ’Jo, jag tror det’, svarar jag o:h anvisar
honom den riktning som hon tagit. Och i en blink
rusar han i väg. Naturligtvis är kvinnan någon
vansinnig, tänker jag, och nu är han ute för att taga
reda på henne.
»Jag tycker att jag bör hjälpa honom och
skyndar efter på stigen, men i detsamma smäller ett
skott ett stycke framför mig.
»Jag går på och . . .
»Gud hjälpe, kommer inte karlen i den gröna
jägardräkten där igen öfver en öppen bergsbacke på
en hundra alnars afstånd ifrån mig vid pass och
bär den nakna kvinnan ...»
»Ah, han hade väl inte skjutit henne heller,
den uslingen?» skrek jägmästaren hvit i ansiktet.
Landtmätaren fortsatte utan att höra honom:
»Och så han bar henne sen! Sannerligen höll
han henne inte i ena stortån med kroppen slängd
öfver ena axeln, så att håret släpade utefter
marken.»
Han tystnade och efter en stund sträckte han
sig efter whiskybuteljen.
»Tvi, mer whisky!»
Gulo mumlade för sig själf. Hundarne gnällde
oroligt, det var som om de hört landtmätarens
historia och af skrämsel makat sig närmare elden.
»Men såg du inte, hvart han tog vägen?»
frågade jägmästaren, »följde du inte efter honom?»
»Följde? Då han med ens var spårlöst
försvunnen !»
Vi sutto länge tysta och hvälfde hvar och en
sina tankar. Det var Gulo som bröt tystnaden.
»Jaså, har den fule kommit så här långt ner
nu från berget. Jag trodde nog, jag, att han skulle
vara på andra sidan sjön vid den här årstiden.»
»Hvad menar du, Gulo?» frågade vår värd.
»Jag har nog sett honom, jag också, och
alldeles på samma vis som han, landtmätarn. Det
är inte riktigt bra här på skogen.»
Så småningom mörknade det, och den glada
stämningen hade löpt sin kos för den otäcka
historiens skull. Det stod inte till att få landtmätaren
att ändra den det allra minsta, och det behöfs inte
så rasande mycket för att man skall känna sig en
smula kuslig i skogen.
»Till sist reste sig vår värd och klappade i
händerna:
»Till kojs, mina herrar, vi måste vara tidigt
uppe i morgon bittida!»
Och vi letade fram våra filtar och makade oss
in till elden och försökte somna bäst vi kunde.
Landtmätaren och jag hade bäddat åt oss under
samma filt.
Plötsligt vände han sig om och hviskade
små-fnittrande:
»Nu tror jag allt jag gaf jägarn för gammal ost.
Skrämde jag honom inte, så att han knappt mer törs
gå i skogen!»
»Ni diktade således bara?»
»Diktade? Säg ljög, det kommer sanningen
närmare. Se saken är den, att Gulo där en gång
berättat mig en liknande historia, och den kom mig
bra till pass nu för att slippa undan alla
speglosor för att jag kom tomhändt tillbaka.»
»Men skottet då?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
