Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 28 Juni 1903 - Under Armeniermassakernas dagar. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR.
För HVAR 8 DAG af MUSTAFA.
(Forts.)
Plötsligt blir det kolmörkt i rummet. Müller har
liksom af ovarsamhet stött ned oljelampan och i
svarta mörkret hör jag ett våldsamt fall, efterföljdt
af ett ljud som om ett stort vilddjur rullat kring
på golfvet. Svordomar, skällsord och slutligen ett
gurglande ljud, som om en människa hölle på att
kväfvas. Jag rusar upp och lägger den stora
bommen för dörren. Müller har fallit öfver
hamidié-mannen och vi äro alla tre innestängda i mörkret,
men hvem af de två har segrat, hvem är det som
gurglar som en butelj? Så ropar Müller — tänd
lampan. Detta var nu lättare sagdt än gjordt, men
jag’ tände en i ett hörn af rummet liggande halmhög
i stället och lågan slog högt mot det svarta stentaket.
Müller satt på hamidiåns bröst och denne gurglade,
blå i ansiktet som ett plommon, under min
följeslagares fasta grepp om hans strupe. Ett par tyska
näfvar, för hvilka jag sannerligen ej velat utsättas.
Gå ut, sade Müller, i mina sadelfickor finnas rep,
med hvilka vi kunna binda denne vår gäst. Fradgan
stod om vår gästs mun och hans ögon rullade
ursinnigt. En fiende hade vi från denna stund i
Bi-redscliik, det var otvifvelaktigt.
Emellertid gick jag ut, fann i Müllers sadelficka
en stor bundt starka rep, återvände med dem och
lade bommen för dörren. Så började bindningen,
under det Müller höll offret fast som i skrufstäd.
Som jag aldrig förr bundit någon människa
framkallade mina bakvända försök Müllers löje och jag
tror till och med offrets. Slutligen hade vi dock
mannen försvarligt bunden och rullade undan honom
med en stor haimsudd i munnen till rummets
mörkaste vrå. Då detta arbete var verkställdt gingo vi
helt lugnt ut, gjorde våra hästar klara och gingo
in i köket för att få nycklarne till porten.
Måtte frid och lycka följa dig, helige och fromme
man, sade chanägaren, men, tillade han, hvar är
Ahmed Agha, hamidiéofficeren.
Han, svarade Müller, var trött och gick till hvila
i vårt rum, stör honom ej.
Så redo vi ut och snart, gick det i galopp upp
mot den stora kritöknen. Nu voro alla svårigheter
förbi, nu skulle vi blott möta människor som
möjligen ville mörda oss, inga däremot som ville föra
oss åter till Haleb.. Redan såg jag Bagdad framför
mig i mina tankar, kalifernas underbara stad. Dock,
vi voro vid våra förhoppningars gräns, oss väntade
rysliga ting. Vi märkte snart, att vi voro förföljda,
vi hörde hofslagen dåna mot den hårda marken allt
närmare och närmare. Ingenstädes ett träd, en
klippa en fördjupning, milsvidt en krithvit golfslät
yta. Skotien började smälla, kulorna började surra,
så hade vi ett dussin hamidiéryttare öfver oss.
Fångna. Bagdad försvann i natten, hela min
lysande plan, på hvilken jag satt mitt lif som insats,
störtade tillsammans. Och hvem anförde väl dessa
röfvare? Jo, Ahmed Agha, den bundne mannen. Med
höjd pistol red han fram till Müller. — Hund, son
af en hund, jag borde skjuta dig som ett oskäligt
djur.
Den rättvisan måsle man göra Müller —
oförskräckt var han som få. Dyster och mörk satt
han på sin häst, ej en min förrådde hvad han
kände. Men, fortsatte hamidiimannen, mir alai må
döma dig. Binden honom.
Så surrade de Müller, jag tror med hans egna
rep, och togo hans häst i lina midt emellan fyra
hamidié.
Ahmed Agha kom nu fram till mig, lyste mig
i ansiktet med en lykta och funderade. Allah allena
vet, sade han, om du är en helig man, men detta
kommer framtiden att utvisa. Ehuru du biträdt
med att binda mig, vill jag ej öfva våld mot dig.
Kanske är du en hadscha. Vakten den helige, sade
han till sina följeslagare, så att han ej måtte und
komma. Och så mot Biredschik.
Inom två timmar voro vi åter i staden och på
väg till borgen, där vi skulle stå till ansvar för
våra ogärningar inför mir alai Abdul Saraf bey,
den store röfvaren. Jag kan ej neka till att vår
uppfärd till borgen uppför de branta i zigzag gående
citadellgatorna in genom den spräckta hvalfbågen,
där flammande facklor spridde ett rödt sken på gula
murar tog sig romantisk ut. Innanför porten låg
en vidsträckt gård, full med allehanda ruiner, gamla
grusade torn, tämpelräster, pelare och sönderslagna
statyer. Sannerligen en lämplig bostad för den store
röivaren.
Borta vid gårdens ena långsida midt emot
porten stod ett grått lerhus i den vanliga turkiska
kasernstilen, hvilket tedde sig rätt bedröfligt bland
de gula ruinernas ståt. Därinne innanför en med
facklor upplyst port residerade mir alai Abdul Saraf
bey, Biredschiks herre. Så snart vi stigit af
hästarne fördes vi in i huset, sedan Müller befriats
från repen. Där satt den store röfvaren med en
guldstickad, hvit kefije på sitt hufvud med en
stor ljusgrå officerskappa med ölverste galoner och
med en ofantlig kroksabel öfver sina knän. För
öfrigt en vild svartskäggig kurd af värsta sort.
Vår för detta fånge Ahmed Agha började nu
relatera hur han fattat misstankar mot Müller, hur
han besökt oss för att utfråga oss, hur han
blifvit lömskt öfverfallen, hur han sedermera lyckats
befria sig från halmsudden och genom sina rop
tillkallat chanägaren.
Sedan han af denne blifvit befriad hade han
samlat en skara hamidiémän, eftersatt och fångat
oss.
Hvem är du, sade Abdul Saraf bey, vänd till
Müller.
Det fanns nu ej längre någon orsak att fara
med lögn; vi hade ingen utsikt att frigifvas, men
all utsikt att, om vi fortsatte vår komedi, kastas
i fängelsehålorna under citadellet. Jag är, sade
Müller, under andlös tystnad i salen, en frenghi från
Haleb. Och hvem är denne föregifne helige man?
Jag är en frenghi från Stambul. Båda dessa
upplysningar verkade öfverraskande. Man hade trott
oss vara greker, levantinare eller armenier, med ett
ord osmanska undersåtar och hade beräknat att göra
processen kort med oss. Men att bära hand på
frenghis. Därefter drog sig till och med store
röfvaren i Biredschiks borg. Låge ej frenghis
krigsfartyg i Iskenderuns hamn och hade ej frenghis
fördömde Kapudan pascha hotat att tåga mot Haleb.
Men, sade Ahmed Agha, kunnen I bevisa, att I ären
frenghis? Lögnen har hela dagen talat ur Edra
halsar, så gör den kanske ock nu.
Hvad mig angick, kunde jag verkligen bevisa
saken.
Jag var utrustad med ett svenskt kabinettspass
och detta storståtliga aktstycke utbreddes på mir
alais knän. Ja, sade mir alai, detta är de otrognes
fördömda språk, måtte Allah förgöra dem. Denne
är en man, hemma i ett land, där lejon finnas,
till-lade han, pekande på det svenska riksvapnet. Ja,
bey, svarade jag, i mitt land äro lejonen talrika som
hundarne i Haleb, men mitt folk känner ingen
fruktan.
Aferim, Allahs verk äro häpnadsväckande, sade
rörvaren. Nåväl, kan den där föregifne hamidiéman-
— 617 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
