Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 28 Juni 1903 - Under Armeniermassakernas dagar. Af Mustafa - Ny storstadsbyggnad i Malmö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
nen bevisa, att han är en frenghi? Detta kunde
Müller olyckligtvis ej och det såg en stund ut som
om han skulle utlämnas hamidiérättvisan i händer.
Ahmed Agha yrkade häftigt därpå, men Abdul Saraf
var tveksam. Slutligen fick han efter en stunds
funderande en god idé. Låtom oss, sade han, sända
dessa främmande hundar ned till paschan i Sarai,
må han döma, det skall fröjda honom. Vi kunde
emellertid ej sändas till paschan midt i natten, utan
instängdes i hvar sin kula i ett af de gamla
tornen, där råttor och ödlor funnos i öfverflöd och
där vattnet dröp af de mögliga väggarne. Tidigt
följande morgon kom en hamidiésoldat och väckte
mig något våldsamt samt ledde ut mig i regnet. Där
stod redan Müller något ruskig till sitt yttre. Man
ledde ned oss utför citadellkullen till det vid
flodstranden liggande Sarai, där vi genast fördes in i
en iskall, illa möblerad mottagningssalong med
spruckna fönsterrutor och gamla turkiska tidningar klistrade
öfver de trasiga glasen. Därinne satt paschan insvept
i päls och vid hans sida i full krigisk ståt — kefije,
med räfskinn fodrad ljusgrå officerskappa,
ryttar-stöflar och försilfrad sabel — röfvarhöfdingen mir
Alai Abdul Saraf bey. Genomvåt var jag, frös och
hackade tänder, så att paschan fattades af medlidande
och lät inbära för min räkning en stor päls,
hvarförutom kaffe serverades. Så började ransakningen.
Jag och Müller fingo redogöra för våra öden sedan
vi lämnat Haleb, en berättelse, som snart samlade
massor af officerare i paschans salong. Man visade
ett lifligt intresse för våra hjältedater, ju större, ju
dumdristigare dessa voro.
Paschan vände sig nu till Abdul Saraf bey och
frågade hvad honom syntes i saken. Men röfvaren
var en klok man. Du o pascha har makten i
Bired-schik, du är kalifens ställföreträdare, dig
tillkommer det att döma. Paschan å sin sida syntes föga
tilltalad af denna röfvarens säkerligen ovanliga
anspråkslöshet. JDe båda herrarne skulle nog lika gärna
sett oss hängda, men ingen af dem vågade ikläda
sig ansvaret därför. Effendi, sade slutligen paschan,
du får ej resa till Bagdad. Du måste återvända till
Haleb och på det att intet ondt måtte hända dig på
vägen och du ej måtte falla offer för frästelsen att
öfverträda mina bud, skall jag gifva dig tolf
gendarmer som hederseskort. Men kom ihåg, effendi,
att dessa tolf bära gevären laddade. I min makt
stode det att låta fängsla dig och som en brottsling
föra dig till Halebs kommendant, men af hänsyn
till din höga rang, som framgår af ditt stora papper,
vill jag på detta sätt eskortera dig. Befälet öfver
eskorten skall föras af min egen adjutant, miilasim
Hassan. Du skall lämna Biredschik redan i dag.
Sålunda var mitt öde afgjordt och ehuru jag för
formens skull protesterade, så kunde jag ej underlåta
att enskildt uttala min tacksamhet mot paschan. Och
paschan gick ännu längre i välvilja. Han lät föra
in mig i ett annat rum, där jag förseddes med torra,
rena kläder, så att jag efter en stund såg ut som
en välbeställd agha från någon af de kurdiska
stammarne.
Frågan Müller var emellertid oafgjord. Abdul
Saraf framställde ej heller i afseende på honom
något yrkande, men Ahmed Agha tog Allah till vittne
på, att han ville se honom uppsprättad, en förklaring,
som Müller tog med röfvaraktigt lugn. Son af en
hund, sade hamidiémannen, jag vill se dina
inälfvor. Olyckligtvis hade paschan ingen makt öfver
hamidiémännen, hvarförutom han för öfrigt ej
bekymrade sig om Müllers öde. Denne vore, tänkte
han, möjligen en frenghi, men en sådan, som vore
bosatt i vilajetet Haleb, kanske till och med
osma-nisk undersåte. Med en sådan kunde man ju för-
fara enligt godtycke. Müllers affärer stodo ganska
illa, då jag efter min omkostymering inträdde i salen.
Ahmed Agha skrek och larmade, paschan teg och
och Abdul Saraf rökte nargileh och fingrade på sin
sabel. Emellertid sade jag paschan, att den
älskvärdhet han visat mig ej betydde något, om något
ondt vederfores Müller. Denne vore min tjänare,
en frenghi af samma nationalitet som jag och mitt
lands konsuler och ambassadörer i Haleb och
Stam-bul skulle på min begäran åtaga sig hans sak med
lika stort nit som min. Mitt lands flotta vore den
mäktigaste i världen och mitt lands ambassadör i
Stambul hade padischahs öra. Nu började paschan
öfverlägga och vände sig till Abdul Saraf med
begäran om råd. Du må döma, sade röfvaren, du
känner förhållandena till de otrogne bättre än jag,
i denna sak skall jag skaffa din dom lydnad bland
mitt folk. Så dömde paschan att Müller skulle följa
mig till Haleb under omsorgsfull bevakning. Ahmed
Agha förde ett fördömdt larm sedan denna dom fällts,,
men Abdul Saraf visade sig vara herre öfver sitt
folk. Krångelmakaren blef på en vink af mir alai
utförd och bunden af sina egna kamrater.
En timme därefter voro vi på väg väster ut mot
Aintab och efter fem dagars färd, under hvilken
malasim Hassan gjorde allt för att jag skulle få
det bekvämt, intågade vi i Haleb. I Haleb Sarai
öfverlämnade eskor en mig åt den tillförordnade valin,
kommendanten, som mottog mig med en något
ironisk välvilja, frågande om jag haft en angenäm resa.
Han lämnade mig full frihet att stanna i Haleb
eller afresa till Iskenderun, allt efter behag. Att
jag vidare skulle reflektera öfver att försöka komma
till Bagdad, föll ej den gamle generalen in. Men på
kvällen samma dag vi återkommit till Haleb, sutto
jag och Müller på hotell Ozizié, drucko mastix och
Foto. Dahlgren. Malmö.
NYA SALUHALLEN I MALMÖ. Öppnad d. 15 Juni 1903.
NY
STORSTADSBYGGNAD i
MALMÖ
— 618 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
