Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 28 Juni 1903 - Under Armeniermassakernas dagar. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR
gjorde upp planer för ett nytt försök. Ingalunda
voro vi villiga att på grund af våra motgångar i
Biredschik anse oss besegrade. Jag drömde allt
fortfarande om kalifernas stad och Müller drömde
väl om mina pangar. Efter mycket ordande hit
och dit, beslöts att vi skulle rida ned till Ka’lat
Balis och där öfvergå Eufrat eller, om detta ej vore
möjligt, följa densamma till Deir es Sor. Vi använde
två dagar att utrusta oss i Halebs basarer och gjorde
oss hvarken till helgon eller hamidiésoldater, utan
klädde oss mera som levantinerköpmän, halft
europeiskt, halft arabiskt. Som paschan underlät att på
något sätt bevaka oss, lämnade vi Haleb en natt
redan på tredje dygnet efter vår återkomst från
Biredschik. Vägen mellan Haleb och Balis är rätt
besvärlig, bergig och oländig, åtminstone till sin
första hälft, och vi nödgades använda hela första
natten och en stor del af följande dag för att komma
till Dschebbul, som ligger halfvägs mellan Haleb
och Balis . Här voro vägens svårigheter emellertid
i det närmaste slut och det återstod oss ej mer
än en dagsmarsch öfver slät och jämn mark till Balis.
Människor sågo vi nära nog inga, i alla händelser
hvarken soldater eller hamidié, och utan att på
något sätt blifvit störda, kommo vi till Ka’lat Balis.
Här gällde det emellertid att komma öfver till den
på andra sidan floden belägna byn Meskené, något
som tycktes skola blifva förenadt med vissa
svårigheter. Vid Balis fanns ingen färja och hvad värre var,
man påstod, att där icke fanns någon slags farkost, på
hvilken hästar kunde transporteras. Balis är
visserligen en karavanstation, men karavan vägen
öfverskrider ej floden utan följer dennas högra strand till
Deir es Sor. Att gå dit kunde vara förenadt med
fara. Deir es Sor är hufvudstad i en provins —
den östligaste delen af Syrien och västligaste delen
af Mesopotamien — och ligger ej stort mer än
fjorton dagsmarscher från Damaskus.
Föllo vi där i myndigheternas händer var det
all utsikt för att de skulle sända oss till Damaskus
och i så fall hade vi gjort den långa färden till
Deir es Sor alldeles utan nytta. Mellan Balis och
Deir es Sor räknas sju till åtta dagsmarscher och
den senare staden bjuder i och för sig icke
något sevärdt. Nej, skulle vi fram måste vi öfver
floden för att fortsätta tvärs igenom öknen till
Sind-schar.
Balis är icke en stad, icke ens en by, utan
ett beduinläger med en del kojor, alltsammans
omgifvande en gammal ruin med en turkisk kasem.
Nu lågo där omkring 300 reguliära och gendarmer
under befäl af en Kaima-Kam — en öfverstelöjtnant
— vid namn Ahmed Rassim bey. Garnisonen ägde
ett slags pråm som begagnades då soldaterna af
en eller annan anledning skulle öfver till Meskené,
men denna pråm, som var den enda på platsen,
kunde ej disponeras utan tillstånd af kaimakamen
och utan att han lämnade roddare. Ville vi
således öfver måste vi först personligen inställa oss
hos Ahmed Rassim, men hur detta skulle vara
möjligt utan teskeré var ej lätt att inse. Vi
stannade en hel dag i en koja, så långt från
kasernen som möjligt, mediterande öfver hur denna fråga
skulle kunna lösas. Vi funderade nog på att rida
ned i floden och låta hästarne simma öfver, men
Eufrat är häruppe denna tid på året så strid och
så full af hvirflar att ett dylikt försök varit bra
nära själfmord. Och för att dränka oss i Eufrat
hade vi dock ej kommit till Balis. Då det blef
mörkt och stilla på kvällen redo vi norrut för att
rekognoscera. Man hade sagt oss, att vid Kalkar,
som ligger åtta timmars väg norrut, skulle finnas
en pråm för allmän trafik.
Naturligtvis hade vi ej direkt frågat därefter,
angelägna att ej antyda, att vi voro rädda för
kaimakamen.
Ankomna till Kalkal på morgonen funno vi där
mycket riktigt en färja. Där fanns också en
gen-darmkasem för två man, men båda hade gått ut
som eskort åt paschan af Nisibin som kommit denna
väg för att resa till Iskenderun. Utan några
svårigheter kommo vi öfver floden och frågan,
hvarthän vi nu skulle vända oss kom på dagordningen.
Jag föreslog, att vi skulle rida rakt på
Nisibin — fjorton dagars ridt ungefär — då paschans
ankomst angaf att denna väg vore användbar. Från
Nisibin hade vi ej mer än sex till sju
dagsmarscher till Mossul och därifrån på kellak på Tigris
tre till fyra till Bagdad.
Men Müller hade sina betänkligheter, hvilka han
förfäktade så starkt, att jag måste gifva vika. Han
påstod att vi aldrig skulle nå Nisibin, att vi skulle
blifva häjdade af hamidié som på denna väg hade
sina fasta borgar, att paschan af Nisibin kunnat
passera, emedan han själf var en hamidié o. s. v.
Jag tror ännu i dag att vi, om min vilja blifvit
rådande, skulle kommit till Bagdad eller åtminstone
ej kommit tillbaka till Haleb. Det är ju möjligt
att vi blifvit massakrerade på vägen. Kanske
började Müller nu på sistone frukta för sitt skinn.
Han yrkade på, att vi skulle gå söderut längs
floden samt stanna öfver följande natt i Meskené midt
emot Balis. Där hade vi ingenting att frukta, ty
förbindelse mellan de båda stränderna ägde sällan
rum. Det är nog möjligt att vi ej skulle haft något
att frukta i Meskené, om ej olyckligtvis
Kaimakamen i Ka’lat Balis fått telegrafisk order från Haleb,
att efterspana oss och, om hans ämbete vore
honom kärt, fasttaga och föra oss till Haleb. Utan
en aning om detta förhållande, satte vi oss i gång
för att rida till Meskené. Då vi på kvällen kommo
dit, liknade byn ett fältläger. Kaimakamen hade
låtit flytta hela garnisonen öfver floden och utsändt
spejare österut, för att infånga oss. Man kan tänka
sig det gamla gråskäggets häpnad och förtjusning, då
vi redo honom rakt i armarne. En halftimme
sedan vi intågat i Meskené voro vi Kaimakamens
fångar och en timme senare sutto vi på pråmen för
att gå öfver till Ka’lat Balis. Och här sluta mina
Bagdadresor för detta år. Det är märkligt, sade
Ahmed Rassim, hvad ni frenghis äro för ena oroliga
människor. Hvad skall du göra i Bagdad, hvad gör
du i Haleb, hvarför kan du ej sitta stilla i ditt
eget land, då du icke drifver någon köpenskap?
Jag har setat här i Ka’lat Balis i femton år
och finner mig godt. Jag är utgången, svarade jag,
för att se främmande folk, främmande seder, för
att få veta hvad man tänker och gör i Haleb och
Bagdad.
Och hvad har du funnit, frenghi?
Jag har funnit, att jag skulle vilja bo här.
Måtte Allah bevara oss för en sådan olycka,
vi känna ingen åtrå efter oroliga frenghis.
Följande dag fingo vi bryta upp, på väg till
Haleb, bevakade af ej mindre än femtio ryttare med
laddade gevär, som om vi varit väldiga
röfvarehöf-dingar.
Kaimakamen ville ej utsätta sig för risken att
vi skulle rymma och önskade kanske dessutom
imponera med sin makt och betydenhet.
(Forts.)
— 619 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
