Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42. Den 19 Juli 1903 - Två monument - På skilda vägar. Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONUMENTET ÖFVER GEORG ADLERSPARRE.
Se Sid. 667. aftäckningen den 5 juli 1903.
Amatörfoto. Kliché ■ Bengt Silfversparre.
VID AFTÄCKNINGEN. MONUMENTET.
PÅ SKILDA VÄGAR.
Utkast för HVAR 8 DAG af GÖSTA GEIJER.
Redbar och nykter, sträfsam och plikttrogen hade
Börje vunnit befälets obegränsade aktning och för
troende. Inåtvänd och fåordig, spillde han ej flert
ord än hvad som nätt och jämt behöfdes, arbetad*
oförtrutet, och som han var stor och stark son.
en jätte, arbetade han för två. Hans kamrater vid
järnvägsbyggnaden ansågo honom litet smått
underlig, och städse var han föremål för deras undran
och förundran.
Trots flerårigt samarbete hade dock ingen af
dem lyckats komma honom närmare än förut eller
vinna hans förtroende.
Ständigt lika otillgänglig och tystlåten gick han
helst sin egen väg, och var dem lika främmande
och oförstådd nu som då han kommit till
banar-betet. Hvem han egentligen var, eller hvarifrån han
kommit, visste ingen.
En gång hade en af dem under rusets
inflytande och i dumdristigt öfvermod försökt bringa
honom ur hans oföränderliga inbundenhet genom en
groft kränkande skymf. Men den annars foglige och
fredlige unge jätten, hade då tagit den förfördelande,
äfven han en ovanligt stor och kraftfull man, och
lyft honom i höjden, länge hållit honom så, och
därpå som en vante handlöst slungat honom i
närmaste grusgrop. Detta kraftprof ingaf både respekt
och beundran, och efter den betan fann man det
rådligast att hålla sig på vederbörligt afstånd och
lämna honom i tred. Men med ett visst spanande och
nyfiket intresse iakttog man honom dock städse.
Ingen börda tycktes genera hans fysiska
krafter, men att något särskildt tyngde hans sinne,
därom var man allmänt ense. Men hvad? Därom var
man däremot ej på det klara. Stunder af grubbel
och tryckande svårmod hade på senare tider ofta
afbrutit hans annars lugna och jämna lynne, och
man hade särskildt bemärkt, att ju mera
järnvägsbyggnaden framskred, desto talrikare blefvo dessa
stunder.
En dag under middagsrasten satt han som
vanligt tyst och oberörd och på afstånd från de andra
arbetarne, som placerat sig i en sluten krets under
lifligt samspråk. Man lyckönskade sig särskildt till
att ha kommit till en station med mera bebodd
och odlad bygd än de föregående.
»Här ha vi det bra», sade en, »godt om
proviant är det, ingen brist på hvarken det ena eller
andra, tillräckligt med både mat och dryck, regält
folk, fina inkvarteringar och — så’na granna töser
se’n. Eller, Olsson du? Hvad säger du t. ex. om
Anna på Bäckmyren? Har du hunnit med att lägga
ut dina garn i det farvattnet än, din lurifax?»
Den tilltalade, som i sina kamraters ögon —
och ej minst i sina egna — gick och gällde som
en riktig kvinnotjusare, log ett själfbelåtet grin och
genmälde:
»Var så säker, ditåt lutar det, och om jag nu
skall tillstå som sanningen är, så inte har jag
funnit henne så rasande omedgörlig som folk vill...»
»Åh, tag mun lagom full du», inföll nu en
annan, »och var måttligt själfgod. Jag vet bättre om
henne än du. Mången storbonde har för henne,
så fattig torpartös hon är, fått bränna sina kol
förgäfves. Det påstås, att hon har ett gammalt tycke,
som hon aldrig öfverger. Det var en barndomsvän,
en herrgårdsdräng, och fastän han hade i förväntan
både gård och stora pängar, lämnade han en natt,
utan någon visste därom, både henne, hem och allt,
drog bort. från bygden och har se’n dess aldrig hörts
af. Det, sa’s, att hon låtit öfvertala sig svika sin lofven
till honom och vända sin håg åt annat håll. Men
då han var borta, hade hon ångrat sig och blifvit
alldeles tröstlös. Glömma’n kan hon aldrig se’n dess,
och hon väntar på’n än i dag och har gjort det i
flera år. Så sägs det.»
»Det kan den tro, som vill», gentog Olsson,
»liksom någon nu för tiden skulle ta’ slika
kärlekstankar så hårdt vid sig. Det var förr i världen
det, inte nu. Åh nej, jag känner nog kjoltyget,
jag, må ni tro. Sannt är förstås, att många ord
har hon inte gett mig, men så många fler
ögonkast, och vänta ni, slå vad hvad ni vill: när jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
