Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 42. Den 19 Juli 1903
- På skilda vägar. Af Gösta Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
slängt ut mina finaste krokar, skall det nog nappa
på allvar, det kan ni lita på.»
Nu tilldrog sig något ovanligt. Arbetslagets
enstöring blandade sig i samtalet, och det hade
aldrig händt förut. Han hade rest sig i hela sin
längd och stod där nu hög och fruktansvärd. Sådan
hade man aldrig förr sett honom. Han var
likblek, ådronia svällde å hans panna, ögonen lågade
af gnistrande vrede, och i det han vände sig till den
sist talande, kom det doft och hotande:
»För det tiskafänget är dina krokar allt för
grofva, kom ihåg det, och kasta dem varligt, att
dina egna ögon ej löpa fara, det vill jag råda dig,
skräfvelhane.»
Därpå gick han, utan att den andre vågade
säga ett ord.
En lång stund sutto arbetarne tysta och sågo
på hvarandra med stora ögon, däri uttrycket af
spörjande häpnad och bestörtning plötsligen aflöstes af
ett annat, en aning, hvilken liksom lyfte en flik
af slöjan öfver den mans hemlighet, som de så
länge funnit oförklarlig och outgrundlig.
• *
*
En härlig vårdags dalande aftonsol kastar sitt
bjärta, röda sken längs utmed den nygrusade och
rälsbelagda banan, hvilken som en snörrät linie,
uppdragen efter linial, i ett vidsträckt perspektiv skär
rätt igenom träsk och moras, mossar och
ljunghedar, björkhagar och hög, reslig barrskog, i hvilken
den längst i fjärran genom en mot den lysande
kvällhimlen konturskarp öppning slutligen försvinner i en
dallring. På ömse sidor om den höga banvallen,
där det första späda gräset redan tagit brodd, sticka
axlägg, maskrosor och smörblomster upp sina gula
hufvuden i liffull omväxling.
Nedanför i skogens gläntor lyser den hvita
ängsullen i täta flockar emellan blåbärs- och lingonrisets
grönskande tufvor, myggen stå i tätt stimm öfver
träsket, den luckra jorden ångar af inneboende
alstrande lif, och safven sjuder i knoppar och
grenar. Sakta smyger aftonens vind med fläktar från
björkar och granar, ljusa och skära, mörka och
allvarliga, omgjutna af kvälldagems rosiga
sagoskimmer. I buskagen jublar häcksångaren, bofinken
svarar på något afstånd, och längst in från
skogsdjupet kommer trasten med en och annan kort,
liksom försvagad drill, skärpt af stundens stillhet. Som
dämpade af kvällens stilla, drömmande frid, men
sjudande af obändig, spirande lust under den lugna
ytan, ligga vårens nydanande krafter.
I dag, sedan middagsfristens uppträde bland
kamraterna, har Börje ströfvat oroligt omkring, för
första gången lämnande åsido en arbetsdags plikter och
bestyr.
A banvallen har han nu till sist under
inflytandet af kvällens stämning, oin han ock ej
förmår ge uttryck åt dess mäktigt talande språk,
slagit sig ned. Som denna är äfven den rörelse,
hvilken nu behärskar hans inre. I detta lefver äfven
en liffull kraft, ett ungdomsfriskt och varmt
pulserande blod, en själ med lidelser, som äfven kunna
sjuda och jäsa under det så skenbart lugna yttre.
Under aftonens lopp ha de vållat honom en svår
strid med sig själf, och om ban än, viljekraftig,
i en viss mån lyckats kufva den inom sin
höghvälfda, manliga barm, fortforo de dock ännu att
röra sig på djupet af hans själ. Lugn till det yttre,
besjälad af aftonens rogifvande frid, söker han nu
att äfven kvarhålla denna inom sig själf.
Långt bort i skogen pinglar en koskälla, och
en ungdomlig och klar om ock djupt vemodsfylld
kvinnoröst sjunger:
»Och inte vill jag sörja, men sörjer ändå;
han kommer nog igen om ett år eller två,
när rosorna de blomma, så blida.
Han kommer väl igen,
mitt hjärtas egen vän,
ty kärleken den vissnar ej så tida.»
Med spänd uppmärksamhet följer han sången,
och ju mera han lyssnar, desto mera fuktig och
skimrande blir glansen i hans ögon, desto blidai^
och vekare dragen. Men när sången är slut,
skit-tar ansiktets liniespel hastigt om till en bitter och
trotsig förtviflan.
Hans lättrörda själ är nu åter i fullt uppror,
känslorna i stormande kamp. Slutligen är den
öfver, och dess seger fäller sitt sista utslag:
Nej, nej! min tillitsfulla insats i mitt hopp om
mitt lifs säkra lycka var och förblir en
missräkning. Har jag hittills kunnat bära den ensam,
skall jag ock visa, att jag är man att äfven kunna
göra det framgent.
Han reser sig häftigt upp, och med beslutsamma
steg vandrar han banan framåt. Ja, såsom denna
nu låg färdig, klar och solbelyst, så hade äfven
en gång för honom hans lifs stråk visat sig, belyst
af lyckans och kärlekens lifgifvande sol. Men ödet
hade annorlunda velat, och hvem är väl herre öfver
sitt öde. I obanade krokar och bukter hade hans
lif gått sedan dess, i uppför- och utförsbackar, godt
om stötestenar hade det äfven varit, men hur det
än växlat, aldrig hade ban lämnat ur sikte det rätta
målet. Han längtade dit, när skulle han nå det ?
Han önskade ju förr, ju hellre.
Plötsligen förbytes hans inåtvända betraktelse af
en rent yttre, som odelad fängslar hela hans
uppmärksamhet. Längst bort vid synranden i banans
öppning höjer sig ett stort, mörkt föremål, som
kommer allt närmare och närmare. Hvad var detta ?
Ej ett gruståg, något sådant passerade ej linien vid
denna tid på dygnet. Med ens står det verkliga
förhållandet klart tör honom i hela dess förfärande
sanning. Det är en grusvagn, utan bemanning, tungt
lastad, som af sin egen tyngd själf satt sig i gång
och nu kommer rullande i svindlande fart utför den
skarpt lutande linien. Store Gud! Hvad är att
göra? Ej långt nedanför honom, där spåren afslutas
ner i ett djupt bergschakt, är en hel arbetsstyrka
i full verksamhet. Så många menniskors lif på spel!
Här är ej lång tid till besinning. Han
hastar det iortas e han förmår til en närliggande
öfvergång. Där tigger ett upplag af blockstor
timmer. Hvarje stock är lagom börda för fyra
man. Jätten griper fatt i den närmast liggande
stocken, och med öfvermänsklig styrka, sporrad af den
öfverhängande faran, lyckas det honom i sista stund
att få den tvärs öfver spåren. Ögonblicket därpå
kommer vagnen, gör en våldsam ansats högt i
luften, urspårar, stjälper och med hela sitt innehåll
störtar den i flere hvarf under dånande buller utför
bankens motsatta sida. Ögonvittnen, som handfallna
på afstånd åsett den kritiska katastrofen, skyndad ’
nu til. Faran är väl öfverstånden, men på
bekostnad af ett människo ic. Det var Börjes sista
kraft-prof, det hade öfverstigit måttet af hans kraf.er.
Utsträckt på marken låg han där, och blod flöt
ymnigt ur hans mun. Ett blodkärl hade sprungi,
och den tillkallade järnvägs äkaren kunde endast
konstatera, att döden inträffat.
Så växla på endast några ögonblick lifvets och
dödens skilda banor. Hans fråga nyss, var nu
besvarad, hans önskan uppfylld, målet hunnet.
»Hvilken fulländad typ för en kämpe», sade
läkaren med anatomens intresse, i det han såg upp
— 672 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:38:06 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/4/0690.html
