Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45. Den 9 Augusti 1903 - Veckans porträttgalleri - Fru Lola. Af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTRÄTTGALLERI
+ A. O. STAAFF,
prost och kyrtawJierde i Offerdal,
■en af Hernösands stifts mäst
kände prästmän, afled den 21 juli.
Född 1822.
† FR. E. ECKHÉLL,
f. d. disponent vid Kalmar
Ång-kvarns A.-B., Oskarshamn, afled
den 22 juli, 75 år gammal.
† H. F. APELBOM,
f. d. skådespelare i Stockholm,
afled den 24 juli. Född 1836.
† LINA BERG,
den kända författarinnan under
signaturen "L. S.", afled i
Stockholm den 27 juli.
FRU LOLA.
Ett sommarminne. För HVAR 8 DAG af Th. Randal.
Fru Lola var hänförande, det tyckte alla. Liten,
sirlig, ljus och fin som en fédrottning från sagornas
land, tog hon alla hjärtan med storm.
Då hon log, log hela högfjällssanatoriet, och då
hon var bedröfvad — var det rägnväder öfver hela
linien.
Hvem hon egentligen var visste ingen. Hon
stod inskrifven i resandeboken under namnet fra
Lola Koski, Ryssland.
Sedan tre somrar tillbaka anlände hon hvarje
år i slutet af maj och reste igen i slutet af augusti.
Hon kom alltid ensam, medförande ett par enkla
koffertar, och en stor grå »grand danois», hvilken
följde henne som en skugga, hvart hon gick och
stod.
Men detta mystiska, som omgaf henne, gjorde
blott hennes lilla intagande person dubbelt
tilldragande och det var ingen som af nyfikenhet sökte att
utfråga henne. Hon var, liksom genom en tyst
öfverenskommelse allas skyddsling och hon var i
gengäld god mot alla.
Under sin vistelse på sanatoriet bodde hon högst
uppe under taket — i två små, ljusa rum, som
lågo mot söder.
»Åh, jag älskar solen!» sade hon, tilläggande,
liksom en smula vemodigt: »Vi ha aldrig sol i
Ryssland !»
Första gång jag såg henne, satt hon ute på
verandan — midt i solljuset — och sydde på ett
broderi med en massa guldtrådar. Då hon fick
syn på mig, log hon och sträckte emot mig en
hand — liten och späd som ett barns.
»Goddag och välkommen!» sade hon enkelt.
»Mitt namn är fru Lola, rätt och slätt I Ni är
förmodligen den kandidat Töfting, som väntades i dag?»
Jag svarade jakande, tog en stol och satte mig
bredvid henne och inom tio minuters förlopp
pratade vi som gamla, goda vänner.
Hvilken munterhet det bodde inom denna lilla
varelse!
Hon log så friskt som ett barn, under det hårets
guldburr stod som en gloria kring panna och
kinder. Hon kunde säga de underligaste, mest barocka
saker med den naturligaste min i världen, och få
de lustigaste infall.
En gång köpte hon för 10 kronor konfekt inne
i staden och lät sanatoriedamerna äta sig dödssjuka
däraf. Själf rörde hon icke en enda bit.
Då hon erfor den olycka hennes gifmildhet
förorsakat, utbrast hon helt förnöjdt:
»Gud ske lof, att det gifs andra människor, som
också äro oförståndiga — jag trodde endast det var
jag som var dum och tanklös!»
Hennes största glädje var då hon kunde få
någon af pensionärerna till att spela på flygeln uppe
i musiksalen. Hon tackade med strålande ansikte
för den uslaste genomhackade polka — och njöt
hvarje ton, uppkrupen i den stora hörnsoffan, med
»Demidoffs» — hundens — hufvud hvilande på sitt
knä.
Vi hade alla den uppfattningen, att hon icke
själf kunde spela. Döm därför vår förvåning, då vi
en dag gått ett stycke nedåt bergsluttningen för att
bättre kunna se solnedgången, lämnande lilla fru
Lola efter oss uppe på verandan — plötsligt höres
ett svall af toner ned till oss — så mäktigt och
virtuosaktigt, att vi stirrade stumma på hvarandra.
Jag smög mig upp och fann mycket riktigt vår lilla
fédrottning vid flygeln, jagande hela kaskader af
sprudlande toner upp med sina små bamafingrar.
»Men fru Lola!» utbrast jag alldeles
öfverväldigad.
Hon afbröt sig hastigt med ett par raska
slutackord och vände sig mot mig.
»Se så, nu får jag aldrig någon till att spela
för mig mer!» sade hon filosofiskt. »Det är en skam!»
En dag kom det en häst löpande från en, ett
par mil bort belägen gård. Ingen af pensionärerna
voro ridkuirniga och ingen hade lust att draga hästen
efter sig den långa vägen, men plötsligt ropar lilla
fru Lola:
»Vänta ett ögonblick!» Och så försvann hon
in i huset.
Efter tio minuters förlopp visade hon sig åter,
iförd en lång släpande riddräkt af blått sammet.
»Herr Töfting», sade hon till mig, »hjälp mig
upp på hästen är ni snäll — jag känner vägen till
Rygård och på så sätt slipper ägaren att gå i oro
för sitt vackra djur!»
»Men fru Lola!» invände jag, »vi ha ju ingen
sadel, och så känner ni ju alls icke hästen!»
»Gör ingenting till saken, det är icke första gång
jag rider barbacka — och hästen här är ju from som
ett lamm!»
Inga motsägelser hjälpte. Jag lyfte hennes
fjä-derlätta lilla gestalt upp på hästryggen och där satt
hon som hon var fastvuxen och de små
bama-händerna mästrade med samma säkerhet tyglarna,
som en af Liszt’s mest halsbrytande rhapsodier.
Hon tryckte baretten ned på de ostyriga lockarna,
ropade ett muntert »adjös» till oss alla och satte
så iväg öfver stock och sten.
Vi gingo i den förfärligaste oro och spänning
hela förmiddagen för vår skyddsling, och middagen
smakade oss icke. Bortåt eftermiddagen kom hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
