Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 8 November 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAWIN NESESHIN.
VERKLIGHETSBILDER FRÅN CANADA.
För HVAR 8 DAG af Allen Macklin.
Forts. fr. föreg n:r.
Hon hade förbundit honom som vanligt — —
lian mindes att det gjort ovanligt ondt och att han
lagt märke till en nervös oro i hela hennes väsen,
som förefallit honom främmande. Hennes händer
hade darrat och hon fubblade med förbindningen
— — ja, såret såg ju ovanligt styggt ut, det kunde
han icke neka! Hon hade talat därom och i
upprörda, lidelsefulla, nästan häftiga ord besvurit
honom att skona sig — skona sig — han förstörde sig
ju — gick under på detta! Hvart skulle det taga
vägen! Och då han, som vanligt, halft skämtande
sökte slå bort det hela och därvid kanske, med mera
allvar under skämtet än han själf visste af, låtit
henne ana huru oändligt litet värde han verkligen
satte på detta lif, som möjligen sväfvade i fara —
huru föga ban bäfvade för döden, den vän och
befriare han så ofta och så brinnande längtat efter
— — då — ja, då hade hon i lidelsefull sinnesrörelse
sjunkit ned framför honom, betäckt hans händer med
kyssar, krampaktigt omslutit hans knän med sina
armar — han tyckte sig ännu känna tryckningen af
hennes späda kropp och genombäfvades därvid af en
underlig, smärtsam känsla — och under strömmande
tårar framstammat några ord, — osammanhängande,
halft obegripliga — men dock fullt begripliga för
honom. Han hade läst i hennes ögon — det språket
kunde man ej misstaga sig på — och tanken på hvad
han läst fyllde honom med innerlig rörelse, med djup,
nästan smärtsam tacksamhet.
Hon älskade honom. — Ja, detta barn.
hans lilla syster, hans vän, hans lilla trofasta
kamrat och vårdarinna, för hvilken han först endast
tänkt som på ett litet svagt, värnlöst, för lifvets
kamp illa utrustadt väsen, som behöfde hjälp och
stöd och skydd, och därför på ett rörande sätt
vädjade till hans manliga styrka, hans ridderlighet och
skyddande ömhet, och som han sedan med glädje
sett allt mera utvecklas till en stark och ädel,
uppoffrande och hängifven kvinna, allt mer vuxen det
allvarliga kall åt hvilket hon ägnat sig — hon
älskade honom med all den kärlek hvaraf en sådan
varelse var mäktig–all den kärlek hvarefter han
hela sitt lif förgäfves suckat! Hennes oskuldsfulla,
passionerade ögon hade sagt honom det tydligen,
mera gripande och rörande än ord–tydligare än
hon själf anade — och han hade förstått henne — —
här fanns ingen möjlighet till misstag.
Han hade ej låtsat därom; upptäckten kom så
öfverraskande, så helt och hållet oväntadt för honom.
— — Han hade endast strukit hennes hår, klappat
hennes kind, sagt några lugnande, alldagliga ord och
uppmanat henne att hvila en stund. Hon hade sett på
honom med stora, skrämda ögon, som vaknande ur
en dröm, men sedan hade hon, trogen sin vana,
underkastat sig hans vilja — torkat sina ögon, slätat
sitt hår med skälfvande händer under den lilla
mössan och sedan, som ett lydigt barn, lagt sig på
sängen och som ett barn fallit i sömn, öfverväldigad
af trötthet och sinnesrörelse, lämnande åt sitt
skyddshelgon, sin S: t Georg, att vaka för dem båda.
Och nu satt han där och höll dom — öfver sig
själf, öfver det förflutna, det kommande och det
närvarande.
Älskade lian henne? Hans lilla Jane, som
han länge vant sig att kalla henne och som, — det
såg, det kände han nu med bäfvande rörelse och
undran, — verkligen var hans. färdig att skänka
honom allt — hela sitt unga lif, kropp ocli själ, alla
sitt lilla rena, rika hjärtas skatter — — bara lian
sträckte ut handen med ett »kom!», bara han
öppnade sin famn för att mottaga den erbjudna gåfvan
— sluta den till sitt hjärta!
Skulle han göra det? älskade han henne verk-
ligen? Han såg djupt och pröfvande i sin egen
själ.
Kärlek! — hon lämnade hans fantasi, hans
sinnen oberörda; det var väl snarare en fars, en äldre
brors ömhet lian kände för henne — intet mera. Det
erkände han öppet för sig själf. Han hade älskat
en gång, svärmiskt, glödande, af hela sin själ —
den kärlek han redan skänkt bort var icke längre
hans att gifva. Men ändå — hans hjärta hade
hungrat så länge! — hungrat efter värme, ömhet,
efter kärlek–och nu bjöds den honom ändtligen.
Hvem skulle väl äga rätt att klandra honom om
han mottog den? Moraliskt var han ju fri —
juridiskt — ja, det blefve en annan sak. Elisabeth
skulle aldrig gifva sitt samtycke. — — Han mindes
den ton, den hårda, skärande, skoningslösa ton,
hvarmed hon en gång, då han i ett förtviflans ögonblick
föreslagit henne skilsmässa, sagt honom, att hon,
till allt annat ondt han tillfogat henne, ej tänkte
underkasta sig den skammen att stå inför världen
som en frånskild hustru — och lian hade ju alltid
ansett sig bunden, varit osvikligt trogen — löjligt
trogen i mångens ögon, det visste lian, mot den
ed han en gång svurit, det löfte han gifvit, att
endast älska och hylla en — i nöd och lust! —
Skulle det verkligen — inför Gud och hans eget
samvete — vara en synd att nu bryta det löftet?
I detta fall hade han ej varit fullt uppriktig mot
sin lilla vän; i hennes ögon hade han varit fri —
annars hade hennes lilla rena, oskuldsfulla hjärta
aldrig vågat sig så långt — så pass kände han
henne. Han hade aldrig kommit att tänka på att det
kunde betyda något för henne. Och egentligen —
hon behöfde ju aldrig veta något. Hvarför oroa henne
och bedröfva henne med allt detta? Han visste
och kände att han skulle kunna göra henne lycklig
— hans ögon fuktades vid tanken därpå — och dämd
själf finna en. lycka hvarpå han längesedan upphört
att hoppas eller tänka.
Ett litet hem här i nya världen — en liten
undandold vrå som skulle vara hans egen — en liten
älskande kvinna — ett hem! Kanske var det
den tanken som rörde honom, den hemlöse, djupare
än någon annan. Hvilken lockande, frestande dröm!
Elisabeth — Hur underligt det än var —
innerst i sin själ kände han att ingen någonsin skulle
kunna blifva hvad hon en gång varit för honom, åt
ingen skulle han kunna skänka hvad han en gång
skänkt henne. Och dock, denna lilla, fula,
oansenliga varelse, detta barn som älskade honom så helt
och hängifvet och var färdigt att skänka sig åt
honom utan tvekan eller fråga — hon var ju dock
i själfva verket hans stora, tysta dröm om kvinnan
förkroppsligad. Sådan hade han en gång tänkt
och hoppats och trott att hon — den andra —
skulle blifvit — hon, som lian skänkt sitt namn, sitt
hjärta, hela sin älskande själ. Allt skatter, som för
henne varit likgiltiga och värdelösa! Han hade lagt
dem för hennes fötter och hon — ja, hon hade
endast trampat på dem — trampat allt i smutsen!
Hettan blef allt mera outhärdlig, luften i
rum-m t allt mera kväfvande. Han reste sig mödosamt
och linkade fram till fönstret. Därute stod natten
tyst, kolsvart, underligt förväntansfull ocli hotande.
Eldflugorna blixtrade och glänste som gnistor
mellan buskarne, men på himmelen syntes ej en enda
stjärna. Det föreföll honom som om det varit lika
mörkt i hans inre; äfven där syntes ingen stjärna,
som med säkerhet kunde visa honom den väg han
sökte. Hvad var rätt? — hvad var orätt? Han
trefvade i mörkret — men nu, som ofta förr, höjde
han i tyst åkallan, i barnsligt förtroende sitt hjärta
till Gud med bön om hjälp och ledning — ett tecken
frän höjden, en stjärna till vägvisare på hans stig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
