Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 8 November 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DA 1
En af de febersjuke kastade sig otåligt och
ropade häftigt på »nurse!» Malm linkade dit bort;
det var honom en lättnad att i detta ögonblick få
företaga något, lindra en annans kval, om också
endast med en dryck vatten. Han föreföll sig själf
som en törstande, frestad att, kosta hvad det ville,
rycka till sig den läskande dryck som bjöds honom,
och efter hvilken han så länge trängtat!
Hettan gjorde de sjuka oroliga; man hörde
otåliga utrop, stönande suckar, än här, än där i sälen;
de hvita, utsträckta gestalterna vredo och vände sig
på sina bäddar som osaliga andar i skärselden, utan
att finna någon ro. Gamle Mc Dougall, som samma
dag genomgått en ny, smärtsam operation, låg i
feber och pratade sakta och oaflåtligt för sig själf,
upprullande ett fantastiskt panorama af förvirrade,
sagolika öden. Lilla Jane därborta på Malms bädd
vid fönstret var den enda som tycktes sofva lugnt
och djupt. Han återtog sin plats i länstolen vid
sängen, stödde hufvudet i handen och fördjupade sig
åter i betraktande af det lilla bleka ansiktet. Skulle
det kanske vara honom förunnadt att framkalla
g^d-jens och ungdomens rosor på dessa kinder — eller
skulle de kanske för hans skull blifva ännu blekare,
ännu mera tärda? Hon såg så ung ut — så rörande,
gripande ung. Hon var nitton år, han fyrtio —
mer än tjugu år emellan dem — och hvilka
afgrunder af bittra erfarenheter, af svikna
förhoppningar och krossade illusioner, å hans sida! — Visst
höll han henne kär — djupt och ömt och med
innerlig, förvånad tacksamhet för hvad hon velat,
hvad hon var beredd att gifva honom — men den
stora, heta kärlek hvarom hon säkert drömt — hon
som alla andra — den, som hon hade rättighet
att fordra i utbyte mot allt detta — den hade han
ej längre att skänka henne, det erkände han ärligt
för sig själf. Och utan den — hvem var väl han
att han skulle våga taga på sig ansvaret för ett
oskyldigt, oerfaret barns lycka, binda hennes öde
vid sitt eget? — Han — odågan — Kawin
Ne-s e s h i n — som sorg och missräkning, otur och
motgång så trofast följt hela lifvet igenom. Vågade
han väl tro att dessa följeslagare nu skulle lämna
honom för alltid? — Och —■ om de icke gjorde det
— — då gällde det ju också hennes lif! —
Det var en hård kamp som utkämpades inom
honom; det breda bröstet häfdes gång på gång af
djupa, stönande suckar, de kraftiga händerna knöto
sig så att knogarne hvitnade. Frestelsen var dock
så stark — drömmen så lockande. Att få sluta
detta lilla veka, varma, hängifna väsen i sin fanm
— känna en älskande kvinnas läppar mot sina —
luta det trötta hufvudet mot en öm, kärleksfull barm
— se dessa milda ögon stråla af glädje, då han
kom och fördunklas af saknad då han gick — hur
hade han icke längtat, törstat efter allt detta! —
Och då det nu bjöds honom, om ock i en annan
gestalt, än han fordom drömt — skulle han
verkligen kalla det en frestelse? — Var det icke snarare
Guds godhet, som ändtligen skänkte honom den
styrkande helande dryck han så länge saknat — hade
ban rättighet att skjuta bägaren ifrån sig då den
var hans törstande läppar så nära?
Striden var ännu icke på långt när utkämpad,
dess utgång ännu oviss, då naturen med ett
allvarligt bjudande ord med ens gjorde slut på grubbel
och drömmar för att mana till handling.
Han satt ännu med armbågarne stödda på knäna
och ansiktet nedlutadt i händerna då salen plötsligt
upplystes af en blixt, så bländande att de elektriska
lågorna i salen syntes matta och blåbleka därvid
— och i samma ögonblick fylldes hela rymden af
ett öronbedöfvande dån, ett brakande, som om
himmel och jord störtat samman. Malm sprang upp,
glömsk af den skärande smärtan i foten, och i
samma sekund stod Jane, med sjuksköterskans snabba
instinkt, redan fullt vaken och med alla sinnen
samlade att möta ögonblickets kraf, på golfvet vid hans
sida, under det att spöklika gestalter med gapande
munnar och stirrande, förfärade ögon öfver allt i
salen reste sig i bäddarne, som vid tryckningen af
en fjäder. — — — Ovädret, som så länge stått på
lur, hade brutit löst med våldsamheten af en
explosion. Knall följde på knall, blixt på blixt —
himmelen stod i lågor från östan till västan, under det
att samtidigt en våldsam orkan svepte fram öfver
näjden, krossande och ödeläggande allt på sin väg.
Bullret var döfvande; stormens dån liknade rytandet
af en här af lössläppta, sagolika vidunder — åskan
hördes icke längre knall i knall, utan som ett enda
fortlöpande brak, som om världsalltets grundvalar
ramlat, under det att himmelen syntes förvandlad till
ett enda flämtande, pulserande ljushaf, genomskuret
af långa, blåhvita eller gulröda blixtar i oaflåtlig följd.
Härtill slöto sig andra, ljud och syner — — alla de
stora fabrikernas, de i hamnen liggande ångarnes
ånghvisslor vråla i ohygglig samklang, — det ljuder
som ett enda långt, skärande nödrop genom stormen
— alla kyrkklockor ringa — stora brandklockan kallar
med täta, hårda slag på hjälp! hjälp! — bom!
bom! bom! — Eld och lågor slå högt upp på
fem olika ställen i staden; det är ljust som om
dagen ehuru ljuset är blodrödt och olycksbådande.
Rökmassor vältra upp och stryka fram som stora
eldfärgade skynken för stormen — långa, silfverblanka
stänger skjuta upp här och där öfver hustaken mot
den röda himmelen, vaja hit och dit, splittras och stiga
åter — det är brandsprutornas kraftiga strålar,
vittnande om människors förtviflade kamp mot en
öfver-mäktig. rasande fiende, en kamp på lif och död mot
de lössläppta elementen.
Inne i sjuksalarne hade de alltför fåtaliga
sjuksköterskorna full sysselsättning med att lugna de
förskrämda, ångestfullt upprörda patienterna, mana
till lugn och stillhet och försäkra att ingen fara
förelåg. Lasarettet låg isoleradt på en kulle; äfven
om det brann i staden behöfde man ej befara
något här. — — Brandröken dref hitåt, men lågorna,
själfva elden kunde, huru den än grep omkring sig
där nere, ej nå detta fridlysta ställe, skyddadt af
sin stora park — — —
Brandrök! — ja, den blef onekligen allt mer
kväfvande och besvärlig. Den började fylla salarne,
hämma andedräkten och komma ögonen att tåras;
— ute i korridoren låg den som ett tätt, skymmande,
blåaktigt töcken — underligt tjock — och hettan
— hettan blef allt mera tryckande.
Malm, som några ögonblick stått eftertänksam
och lyssnande, växlade en allvarlig, menande blick
med sin lilla vän, nickade tyst och linkade långsamt
ut ur salen bort till slutet af den långa korridoren.
Vindstrappans järndörrar stodo öppna; man hade
under dagens lopp slagit upp allt på vid gafvel för
luftväxlingens skull. Han stannade — drog efter
andan — lyssnade och såg sig spanande omkring.
Riktigt — därifrån kom röken — icke genom
fönstren. Den drog sig i långa, blåaktiga band utför
trappan, ut genom alla springor, uppe vid takfrisen
— det prasslade och dånade däruppe — om stormens
röst icke öfverröstat alla andra hade man måst märka
det för länge sedan.
— Gud i himmelen! Intet tvifvel mer —
lasarett t brann och elden hade redan vunnit en
ödes-dig.r utbredning. Här gällde det att rädda
människolif — allt annat måste gifvas till spillo. Under
dessa förhållanden var ingen hjälp från annat håll
att hoppas på — och här funnos, utom honom
endast kvinnor och sjuklingar.
Med uppbjudande af hela sin kraft slog han
de tunga järndörrarne i lås — några ögonblick kunde
de väl häjda lågorna —- och skyndade därpå tillbaka
genom korridoren, ryckande upp dörr efter dörr på
(Forts. sid. 90).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
