Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 8 November 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DA 1
(Forts. fr. s d. 86)
sin väg och utdelade korta befallningar. Hans
resliga, imponerande gestalt, den lugna, kraftiga
stämman, de få, praktiska anvisningar han uttalade, alit
verkade förunderligt lugnande, äfven midt i denna
oerhörda förvirring. Sköterskorna lydde honom blindt,
de få konvalescenter som ägde krafter därtill slöto
sig till dem — man började bära ut de sjuke,
arbetade med uppbjudande af sina yttersta krafter,
mekaniskt, utan att tänka, utan att fråga, som i
sömnen. Den store svensken förde kommandot, på
honom litade man — under hans ledning gick allt fort
och väl — skulle gå — måste gå! Han var öfverallt,
räckte till för alla — det ingen annan förmådde
syntes vara en lek för hans jättekrafter, och i denna
stund mindes hvarken han eller någon annaa den
sårade foten, hvars blvtyngd han eljest knappast
förmådde släpa öfver golfvet — hvem hade tid att
tänka på sådant nu!
Sal efter sal utrymdes, med feberaktig brådska
och dock så långsamt, så förtvifladt långsamt! Den
frivilliga räddningskåren var alltför ömkligt fåtalig,
krafterna alltför svaga — men här fick man icke
tänka, endast handla. Röken, som vältrade fram i
allt tätare massor, det olycksbådande skenet, som blef
allt starkare, det hemlighetsfulla dånet och
sprakandet, som hördes genom stormens rytande och åskans
brak, vittnade på ett förfärande sätt om att
ögonblicken voro räknade — och härtill sällade sig
oupphörligt nya, skrämmande och upprörande företeelser
— febersjuka, af skrämsel vansinniga människors
skrän och förbannelser — vacklande, utmärglade
gestalters försök att på egen hand lämna sina bäddar
och söka räddning, hvar visste de icke själfva —
och därtill ringledningars och telefonklockornas gälla,
oaflåtliga pinglande — det smattrande, fräsande
ljudet från smältande, eldsprutande koppartrådar — —
Malm förstår allt för väl hvad detta innebär
och ser sig hastigt omkring med en orolig, sökande
blick. För sent! Förstörelsen har gjort sitt verk.
De elektriska lågorna flamma högt upp, skjuta
blixtar, sända ut strömmar af bländande ljus — och
slockna så med ens, lämnande allt i djupt mörker,
i obeskriflig, vanvettig förvirring.
Ännu höres Malms stämma allvarlig och
befallande öfver larmet, manande till lugn och besinning
— men äfven den har förlorat sin makt.
Förskräckelsen, dödsångesten, det plötsliga mörkret, den
öfverhängande faran göra människorna vansinniga; en
vild panik har gripit alla sinnen, en hvar har blott
tanke för sig själf och sin egen räddning. Ännu
återstår ett halft dussin svårt sjuka i salen. —• Malm
famlar öfver sängarne, tar på måfå den ena efter
den andra af de skälfvande, jämrande varelserna i
sina starka armar och bär dem ut på den
gräsbevuxna gården. Här är ljus tillräckligt — lågorna slå
redan högt öfver taket — men inne i korridorer och
trappor, där den kväfvande röken smyger fram, är
mörkt som mörkaste natt; där gäller det lifvet på
fullt allvar, ty snart kan intet lefvande andas därinne.
Jane söker krampaktigt hålla honom kvar, men han
rycker sig lös, ser sig omkring — gör en hastig
öf-verräkning. Äro de alla här? Han känner ju hvar
och en så väl — de äro alla hans vänner — Mac
Dougall! Hvem har sett honom? Hans säng var
längst inne i salen. — Ingen har tänkt på den gamle
äfventyraren — ingen har saknat honom. Han är
ännu kvar däruppe.
Malm skyndar åter in, utan ett ord — trefvar
sig uppför de nattsvarta trapporna, skyndar med
nedböjdt hufvud och återhållen andedräkt genom
korridoren — — genom eldens dån och rytande — nu
så fasaväckande nära — genom rök och mörker hör
ban skärande, hjärtslitande skrik, rop på Hjälp! —
Hjälp! Hjälp! Rösten var knappast mänsklig längre,
den liknar ett djurs vrålande i dödsångest. Det är
den gamle trappern, som ännu kämpar för sitt lif,
ur stånd att stöda på de stympade, blödande
fötterna.. — —
Ändtligen har Malm nått honom, slagit armarna
om honom — den lille, torre gubben är icke tung
att bära, och väl är det, ty nu känner hans räddare
att krafterna äro nära att svika honom, att smärtan
hotar att göra honom vanmäktig. Han vet icke själf
hur han kommer ut — snafvande, famlande, med
uppbjudande af sin yttersta viljekraft — ändtligen —
frisk luft i lungorna — ljus — han släpper sin börda
i Janes framsträckta armar och faller själf tungt
framstupa till marken — som ett väldigt träd faller
i skogen.
I detta ögonblick börjar rägnet forsa ned, som
en länge återhållen ström forsar genom en öppnad
damlucka. Det kyler feberbrännande pannor, tvättar
röksvärtade händer och ansikten — och släcker så
småningom elden, innan den hunnit fullt utföra sitt
förstörelsearbete. Lasarettets öfre våning är bränd
mv,n den nedre är ännu oskadad — och intet
människolif har gått förloradt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
