Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 8 November 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin - Theodor Mommsen † - Erika Lie-Nissen †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THEODOR MOMMSEN †.
ERIKA LIE-NISSEN †.
Efter porträtt. Kliehi : Bengt Silfversparre.
PROFESSOR THEODOR MOMMSEN,
* 30 Nov. 1817 i Schlesvig, † 1 Nov. 1903 i Berlin.
EN AF SAMTIDA VETENSKAPLIGA FORSKARES FRÄMSTE.
TILLERKÄNDES NOBELPRISET FÖR LITTERATUR 1902.
ERIKfl LIE-NISSEN
Efter porträtt. KtoMi Bengt Silfversparre.
FRU ERIKA LIE-NISSEN,
† vid 58 års ålder d. 27 Okt. 1903. Framstående, i Sverige liksom
i stora musikvärlden högt uppskattad, Norsk pianist.
jämförelser. Men då lian nu sitter oqIi ser på honom
med stora, allvarliga ögon, som alltjämt skymmas
af tårar — tycker hon att han alltmer liknar bilden
af S :t Georg, den ridderlige hjälten, drakbetvingaren,
sådan den står för hennes sinne — —. Ja, visst är
också han ett helgon, denne hennes vän — en hjälte
— en hjälte, sårad till döds i striden — besegrad
men ändock segrande!
Drifven af en oemotståndlig impuls, böjer hon
sig sakta fram och trycker en kyss på de
sammanknäppta händerna, redan isade af dödens kyla.
Vidrörandet, lätt som ett fallande blad, var dock
tillräckligt för att väcka honom ur den dvala, hvari
han sjunkit. Det var något i detta vidrörande som
stämde öfverens med de bilder, som i denna stund,
då det närvarande och det förflutna, dröm och
verklighet smälte samman, drogo genom hans själ. De
sammanknäppta händerna löste sig sakta — trefvade
öfver täcket — tycktes söka något. Den högra fann
Janes hand — slöt sig fast och tryggt om den —
skymten af ett leende drog öfver de bleka dragen.
— Älskade! Det kom som en fläkt; men det
låg en värld af oändlig kärlek i hviskningen.
I denna stund var han hemma, hemma i det kära,
gamla landet, på den kära gamla gården — och allt
hvad han älskat högst, allt hvad han hetast
eftersträfvat och bittrast saknat på jorden, var hans. —
Satt hon kanske icke här bredvid honom, hans
ungdoms dröm, hans älskade, hans maka — öm och
mild, trofast och älskande, sådan han drömt sig
henne den tid han ännu vågade drömma? Slöt han
icke hennes hand i sin — ändtligen! —• efter så lång
längtan — hur mjuk, hur varm, hur underligt
kärleksfull var icke denna lilla hand — hvilken
hemlighetsfull, magnetisk kraft utströmmade icke
därifrån spred sig i hela hans varelse!
Han drog henne sakta till sig — närmare,
närmare — hans krafter voro uttömda, han var så
underligt matt — men hon förstod — hon följde så
villigt hans maning —
— Älskade — — ändtligen — —din arm–
hvila — —■ jag är så trött — så trött — trött —
kyss mig, kyss–
De afbrutna orden voro knappast hörbara, men
åtbörden, uttrycket talade tillräckligt tydligt. Lilla
syster Jane tyckte sig förstå, ehuru det språk han
talade var henne främmande. Sakta, allvarligt, djupt
rodnande böjde hon sig ned öfver honom; deras
läppar möttes i en kvss — en lång, underlig kyss,
sammanfattningen af ett helt lifs längtan och saknad.
Den kyssen gafs ej åt henne — men det visste icke
lilla Jane. Hon kände att den gafs åt kärleken, och
det var nog för henne. Hon hörde honom draga en
djup suck, en suck af oändlig tillfredsställelse, kände
honom skakas af en lätt rysning — då hon sakta
lösgjorde sig och drog sig tillbaka, lämnade hon ett
leende på hans läppar —
Hon stod orörlig och såg på honom, stilla, med
hopknäppta händer. Det bleka, uppåtvända ansiktet
på kudden i dess förklarade skönhet syntes Henne
mer än någonsin likna hennes helgon, hennes S: t
Georg — —. Hur hög, hur allvarlig, hur majestätisk,
bur upphöjd öfver allt smått och jordiskt låg han
icke där–en hjälte, fallen i själfva segerns
ögonblick och med segerns högtidliga, öfverjordiska
glädje på sina drag! Så skulle hon alltid minnas
lionom.
Kawin Neseshin — Odågan — var död.
Och döden hade skänkt honom den lycka som lifvet
vägrat honom.
SLUT. :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
