Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nattfåglar? — Jaja, jaja — kan så vara. Inte
vet jag.
— Billy och jag trifdes på det hela taget godt
tillsammans och förliktes väl; det föll aldrig ett
ondt ord emellan oss — vi var goda vänner och
kamrater, men så där verkligt bekanta blef vi ändå
aldrig, så underligt det kan låta. Det var något
märkvärdigt förbehållsamt hos honom och det
förtroende som han inte gaf, ville jag naturligtvis
hvarken locka eller truga mig till. Af hela hans
sätt och bildning kunde tydligt märkas att han
hörde till öfverklassen — det var nog för mig.
Där i landet forskar man i allmänhet inte efter sina
kamraters föregående lif — det närvarande får vara
tillräckligt.
— Som arbetskamrat satte jag värde på honom
och för resten var han både treflig och intressant
på många vis. Men det var och blef ändå något
främmande för mig hos honom — något — jag
vet inte rätt — kallt och hårdt, som kunde vara
rent af frånstötande, och som kom mig att undra
ibland hvad det kunde vara för slags historia han
hade bakom sig egentligen. Af ord som han fällde
och ett och annat som han berättade — så där
tillfälligtvis, då vi kommo att resonnera med
hvarandra — kunde jag förstå, att han hörde till de
karlar i hvilkas lif kvinnorna alltid spela en
märklig roll — fast just inte någon af de vackraste,
Gud nås så visst. Han talade ibland om dem på
ett sätt som — ja, som kom blodet att koka i
mina ådror. — Se, för mig är och blir kvinnan
nu en gång för alla skapelsens krona och vår
Herres mästerverk och min tanke är nu den, att till
och med de sämsta bland dem äro bättre — för
den som ser till hjärtat — än de flesta af oss
manfolk. — Ja, hvar och en dömer förstås efter
sin erfarenhet — min mor, Gud välsigne hennes
minne, var en fullkomlig Guds engel, och det var
mm salig hustru med — det var väl därför jag
fick behålla dem båda så kort — —.
— Nå —! Vi hade väl varit däruppe en månad,
utan att se eller tala vid någon annan människa
än hvarandra. Det vill säga — jo, sett hade vi
ju — det låg ett indianläger ett stycke längre nedåt
sjön, och vi sågo allt emellanåt de lätta
björkbarkskanoterna med sina kopparfärgade, svarthåriga
roddare blixtsnabbt skymta fram mellan holmarne och
glida förbi — men med folket hade vi för öfrigt
inte haft någon beröring.
— Vi turade om hvarannan vecka, Billy och jag,
att laga maten och sköta de husliga sysslorna —
så pass de voro — medan den andra gick till
arbete. Uppriktigt sagdt, så tror jag just ingen af
oss någonsin var synnerligen road af det där
matlagningsarbetet — det låg inte vidare för oss; men
Billy tycktes för hvar dag finna det allt mer
odrägligt. Han började också för resten bli litet konstig
till lynnet, butter och tvär, retlig och underlig på
alla vis — alls inte sig lik — kunde rätt som det
var lämna allt vind för våg och ge sig ut i båten
och stanna borta i flera timmar, eller också göra
långa ströftåg utåt stranden och komma hem
alldeles dödstrött och ilsken som en skadskjuten björn.
Jag började rakt bli orolig för hur det skulle sluta.
— Så, en morgon — det var Bills vecka — gick
allt rent på tok. Fisken var halfrå i pannan,
vattnet kokte öfver och släckte elden — det var
missöde på missöde. Jag sade ingenting — ville inte
göra ondt värre — och han teg också i det längsta,
fast han såg ut som ett åskmoln. Men just som
jag skulle till jatt gå, slängde han pannan, som han
höll på att diska, långt utåt marken och sparkade
till den rykande brasan så att bränderna flögo.
— Ger detta tusan, svor han till. Jag står
inte ut längre. I dag far jag ner till indianlägret
och skaffar mig en squaw. —
— Gärna för mig, sade jag. Jag tyckte inte
det var värdt att resonnera med honom i det lynnet,
och det föll mig aldrig in att saken kunde vara
allvarligt menad.
— Jag gick till mitt arbete som vanligt, men då
jag mot aftonen kom tillbaka, hörde jag röster i
lägret och då jag kom närmare såg jag Billy sitta
vid elden med sex indianer, under det att några
gamla indiankvinnor sutto nedhukade och hopkrupna
ett stycke längre bort.
 |
| »Billy Gordon lade högtidligt två finger på boken — — —». Kliché: Bengt Silfversparre |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
