Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
bytesaffär — Billy visade sin. reservbössa — en
fin, ny Winchester — en jaktknif, sitt guldur och
en säck mjöl. Höfdingen skakade på hufvudet —
han fordrade något annat, men hade svårt att göra
sig begriplig med det ordförråd som stod honom
till buds. Billy svor öfver hans envishet och
obegriplighet och visade så småningom så godt som
alla våra tillhörigheter, det ena efter det andra. Men
det var ändå inte som det skulle vara.
— Så småningom gick det upp ett ljus för mig
och det blef en smula reda i ställningar och
förhållanden.
— Gudbevars, gubben var villig nog att gå m på
affären och öfverlåta den begärda varan — det var
en kvinna och hans dotter och det erbjudna priset
var visst, i betraktande af rådande kurs och
efterfrågan, hederligt nog. Men han hade sina
fördomar. — Det är ju vanligt nog där uppe att
jägare, prospektare och voyagörer vidta sådana där
små anordningar, då tiden blir dem lång och de
känna behof af litet kvinnligt sällskap i ensamheten.
— Man tar sig en squaw, lefver med henne i all
frid och sämja så länge man har lust och skickar
i största vänlighet hem henne då man hunnit ledsna
på henne. Det är enkelt och praktiskt och besparar
mycket besvär och olägenheter. — Jaja, jag säger
bara som det är och yttrar mig inte om sakens
moraliska sida. Allt beror ju på synpunkten och
det sker ju en hel del här midt i civiliserade fina
kristenheten som just inte — — men det kan
ju vara detsamma. Kort sagdt: Billy Gordon var
i sin goda rätt och den affär han ville afsluta
en affär som alla andra. Men gubben ville göra
sina egna villkor. — Flickan skulle han få — mer
än gärna. Men då måste han behålla henne. Hon
måste bli hans hustru, enligt stammens skick och
bruk och på hvit mans ord och heder — det gick
inte för mindre. Sådana äktenskap förekomma ju
ofta nog och hållas lika väl i helgd som om de
ingåtts inför både präst och borgmästare — det
är en vanlig sak då man kommer in hos någon
trapper eller voyagör däruppe att se en kopparbrun
squaw och en stuga full med svarthåriga
halfblods-ungar af alla åldrar — — — och sämre hustrur
kan man nog få — arbetssamma och tystlåtna —
och trogna som hundar. —
— Jag förklarade saken för Billy — — jag var
litet mera van att umgås med skogsfolket än han
och gubben och jag hade lättare för att förstå
hvarandra. Ja, han hade nu inte tänkt sig saken så,
precis, och var inte vidare lifvad föT den där
anordningen. Men Chippewa-gubben var omedgörlig och
höil styft på sina villkor.
— Wah-Wah, hvit mans hustru, upprepade han
envist på sin konstiga engelska. Hvit man svära —
svära — två finger på Himmelsbok — två
finger. Hustru — hustru — hela lif. Hvit man svära.
Två finger — två —.
— Därvid blef det. Han hade tydligen bevistat
någon rättegångsförhandling och därifrån medfört en
dimmig föreställning om edens vikt och bibelns
mystiskt bindande förmåga.
— Billy betänkte sig några ögonblick; så reste han
sig och gick in i tältet. Strax därpå kom han
tillbaka med en bok i handen. Ja, någon bibel var
det nu precist inte — en sådan tror jag, noga
räknadt, inte förekom bland hans lösören — det var
en fransk roman, en tjock lunta af den här
Alexander Dumas, vill jag påminna mig — bunden i
rödt med en hop förgyllning — terribelt prydlig hade
den varit i sin krafts dagar; nu var det si och så
— det var inte utan att den läckte litet i fogarne. —
Men jag såg att det blänkte till i Chippewahöfdin-
gens små svarta ögon då han fick syn på den.
Nu var han nöjd.
— Bill gaf mig en blick och ryckte litet på
axlarna.
— Nå — jag skall svära då, sade han
högdraget. Svära som det brukas hemma i m i 11 land
— förstår ni det, gamle tjurskalle —?
— Indianen nickade kort. Han förstod så mycket
som att den andre gått in på hans fordringar och
höll fram boken, som Bill räckte honom.
— Två finger — — två finger — upprepade
han.
— Billy Gordon lade högtidligt två finger på boken
och läste upp de två första verserna af R u 1 e B r i
-t a n n i a . Det lät sannerligen riktigt uppbyggligt,
fast det egentligen var raka motsatsen. Han lade
till »Wah-Wah» vid slutet af hvar rad — så här:
»Då först Britannia på den Högstes
bud — Wah-Wah! —
Ur azurvågor höjde sig mot skyn —
Wah-Wah!
och jag hade svårt att hålla mig för skratt, fastän
jag inom mig skämdes som en hund.
— Ja, mycket underligt har jag sett och varit med
om i min dar, vet herrarna — men knappast något
underligare än det där. — Himlen stod gul öfver
den svarta skogen i väster; sjön låg spegelblänk
med alla sina holmar — röken steg rätt upp från
campelden — rundt om den sutto de kopparbruna
svartmuskiga indianerna hopkrupna som stora
underliga fåglar i sina röda filtar — och midt ibland
dem stod den långe, fine, granne engelske
gentlemannen med sina långa mustascher och slokhatten
på sned och svor falskt på Alexander Dumas —
för falskt svor han i alla fall inför Gud och
människor, hvad han än själf kallade det — —. Du
store Walter Scott 1 — — Jag blygdes att vara
med om sådant gyckel — men hvad skulle jag göra!
Det fick ha sin gång. Billy Gordon var karl att
svara för sina egna gärningar och ta vara på sin
egen heder — —.
— Chippewahöfdingen sade några ord på sitt eget
språk åt kvinnfolken, som genast reste sig och
skingrade sig tyst som rök inåt skogen. Så gick han
några steg nedåt stranden, lyfte händerna till
munnen och utstötte ett långt, genomträngande rop, som
gaf eko från stränder och holmar. Han upprepade
det ett par gånger — och det dröjde inte länge, så
sköt en björkbarkskanot tyst och kvickt fram bakom
udden och som en pil in i vår bukt.
— Det satt en flicka i den och jag får säga att
jag häpnade då hon steg i land. Se, hvad man
nu vill säga om indianskorna i allmänhet — de ha
sina sidor, men vackra äro de inte. De få arbeta
för hårdt från barndomen för det mesta och bli
grofva och kutryggiga af att bära tunga bördor. Och
breda och bruna och plattnästa i synen, med det
stripiga svarta tagelhåret hängande och slängande
omkring sig — — då de bli gamla, äro de rent
anskrämliga — häxan i Endor var ett intet mot dem.
Men det finns undantag. Ibland träffar man på en
riktig skönhet — ögon och tänder — — det är
något rent trollskt öfver dem; det sprakar och lyser. —
Jag hade sett ett par stycken af den sorten förut —
m n maken till det jag nu såg hade jag aldrig sett
och får väl aldrig se. — Det var något àf det
grannaste — —. Som hon stod där på stranden,
varm och rödbrun i skinnet som en furustam i
solnedgången, smärt och smäcker och mjuk i lifvet i
sin hvita bomullsdräkt med tofsar och broderier och
fransar af brokigt ullgarn, bröstet fullt af
mångfär-gade pärlband, med det tjocka kolsvarta håret och
de svarta sammetsögonen med ögonhår, långa som
- 206 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
