Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
sà — — så var det som drottningen af Saba och
Salomo i all sin härlighet — eller ett blommande
ungträd i skogen en sommarmorgon — —. Ja, en
vacker kvinna, det är och blir ett Guds under, för
hvilket vare tack, lof och pris evinnerligen — det
är visst och sant.
— Något underligt sorgmodigt är det alltid hos de
där indianskorna, äfven då de äro unga och vackra;
d t är som om deras ögon alltid tiggde att slippa
stryk — man ser den blicken hos hundar, och det
är något i den som rakt kommer en att skämmas
öfver att vara människa. — Ja, jag vet inte om
herrarne förstår mig, men för min del så tänker jag
ofta att människan på det hela taget ändå är det
grymmaste och lumpnaste af alla djur på jorden
- intet annat djur missbrukar så sin makt öfver
de svagare, s å mycket är då säkert. Det var något
sådant hos den här flickan också — det där skygga
och ödmjuka som bara tackar för att inte bli
sparkad — och då hon nu stod där framför fadern —
ensam kvinna bland oss alla stora starka karlar
— och med nedslagna ögon och utan att ändra en
min hörde på hur han på sitt sträfva, tjocka språk
förklarade att han sålt henne — som man säljer
en hund — eller en ko — åt en af oss, så —.
Ja, man får ta seden dit man kommer, förstås, och
kvinnor både säljas och köpas midt ibland oss
alla dagar, här också, Gud nåde oss så visst —
men i alla fall gjorde det ett otäckt intryck på mig
— det gjorde det.
— Ceremonienia voro för resten snart
undanstökade. Gamle höfdingen vinkade åt Billy Gordon,
som stått litet afsides; indianerna slöto krets om
dem — gubben lade flickans hand i Billys och höll
något slags tal på sin egen rotvälska samt gjorde
därpå med knifven ett raskt snitt öfver båda
händernas baksida, som genast drog blod — då det
blandade sig och droppade ned i sanden, märkte
jag att flickan hastigt oeh förstulet såg upp på
Bill under sina långa ögonhår och de växlade en
blick som — ja, den blicken sade en hel del; det
gick plötsligt upp ett ljus för mig — jag tyckte
mig förstå både ett och annat och blef liksom litet
lättare om hjärtat. Det var nog inte första gången
de träffades, den aftonen, tänkte jag inom mig själf,
— och därmed fick ju affären också ett annat
utseende på det hela taget.
— Emellertid voro de nu enligt stammens plägsed
hederligt och väl förenade som äkta makar och
allting klart. De öfriga indianskorna hade under tiden
återkommit från skogen, lastade med björkbark,
kvistar och allehanda grönt — och medan Billy och
jag rökte en freds- och bröllopspipa vid elden med
karlarne, tillredde kvinnorna och Wah-Wah vår
kvälls-vard at fisk oeh kött, lastade mjölsäcken och annat
som gått i byteshandeln i kanoterna och uppförde
med rent otrolig hastighet och skicklighet ett stycke
från vårt tält en prydlig liten wigwam, klädd med
skinande hvit näfver och prydd med löf och kvistar
och långa blommande rankor. — Så gåfvo de sig
af, hela följet. — —
— En timme senare, eller så vid pass, det var
kanske inte fullt så mycket — drog jag undan
tältduken för öppningen och tittade ut. Dagen hade
varit något väl rikhaltig, så att säga — jag hade
för mycket i hufvudet och var litet ovan vid
sådant däruppe i enformigheten, där den ena
stunden eljest var den andra lik för det mesta — —
kunde inte sofva och hade vridit och vändt mig
tillräckligt länge i bädden. Tyckte att en smula
luft och rörelse skulle göra mig godt och
funderade på att ta kanoten och fara ut och fiska ett
slag. — —
— Natten var stilla och lugn och rent
förundransvärdt vacker — en försommarnatt bortåt
midsommartid, årets krona och högtid. Litet kylig och frisk
som det ju alltid är däruppe under Nordstjärnans
tecken; men doftande af björklöf och barr och kåda
och allsköns skogens härlighet så man rakt kunde
bli yr i hufvudet. Fullmånen stod rund och klar
öfver de svarta skogarne i sydväst — det var ljust
som dagen och hvarenda en af de hundratals små
holmarne i sjön låg och flöt på sin egen
spegelbild, så att ingen visste hvad som var sken eller
verklighet. — Skogen var fullt vaken, förstås, kunde
väl inte annat vara en sådan natt — det var älskog
och bröllop där också och luften full af underliga
ljud och rop och locktoner, af halfhögt jubel och
kväfdt skratt och likt kvidan och jämmer där
emellan — alldeles som i lifvet. — Och uppe på den
branta klippan ett stycke bortom lägerplatsen, där
man hade en himla-härlig utsikt öfver äjön — vi
brukade röka våra pipor där ibland om kvällen —
satt Billy Gordon på ett mossbevuxet utsprång och
höll indianflickan hårdt i famn. — Hon hälflåg,
hän-slängd öfver hans ena knä, tillbakaböjd öfver hans
arm som en vidja, med ansiktet uppåtvändt och
armarne om hans hals; — han hade prässat sina
läppar mot hennes, bådas ögon voro slutna och
de vaggade litet med kropparne som blomstänglar i
vinden. — Månskenet föll klart på dem båda, på
hennes hvita dräkt och smärta, mjuka, unga kropp
och på hans bara hufvud med det tjocka rödblonda
håret, på de breda axlarne. — Herre Gud, ja —
ungdom och kärlek — naturen har väl intet
vackrare egentligen, fast människor göra sitt bästa att
föriuska och fördärfva vår Herres verk I — jag
glömde rakt bort att jag kanske egentligen inte bort
stå och titta på dem som jag gjorde. — Ja, jag
har ju också haft min tid, fast den var kort — —
det var inte utan att ögonen blef litet våta och
det rörde sig underligt inom mig vid tanken på
hvad som varit och aldrig kommer åter. — Ja, som
sagdt — jag borde väl inte ha stått där och
spionerat på dem. — M-e-enl — de skulle knappast
märkt mig om jag fyrat af revolvern öfver deras
hufvuden just i den stunden — så det gjorde på
det hela taget detsamma.
— Så slog han armarne ännu hårdare om henne
— hon var så mjuk och späd och han så stor
och stark att hon riktigt vek sig och liksom
smälte i hans famn — tog upp henne som ett
barn, reste sig och sprang utför klippan och in
i näfvertältet med henne — — det var bara ett
par, tre steg för honom — — sedan såg jag dem
inte mer. —
— Ja — det var Billy Gordons bröllopskväll
— Efter den natten blef det andra tider i lägret
— glädje och trefnad. — Flickan var ett rent
solsken, — tystlåten, förstås, gjorde inte mycket väsen
af sig på något vis, men liflig och glad som en
fågel ändå, smidig och lätt och rörlig som en ekorre
— otroligt arbetsam och läraktig. Hon hjälpte till
med allt, tog sin dryga del af allt arbete och mera
därtill — hvad trötthet var tycktes hon inte veta
och aldrig en tanke på sig själf, så vidt man kunde
märka — jagade och fiskade gjorde hon som en hel
karl, högg ved, bar vatten, lagade vår mat och
skaffade nya, fina furukvistar till våra bäddar —
— visste inte hur väl hon ville oss och bara lefde
från tidiga morgonen till sena kvällen för att göra
oss glädje. Förälskad i Bill — så det nästan gjorde
ondt att se; hon rakt hängde vid hans ögon och
kunde sitta och stirra på honom i timtal under det
att hennes egna blef så stora och svarta och strå-
— 207 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
