Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Wah-Wah? — sade han slutligen kort. Ja
— hon vänder naturligtvis tillbaka till stammen då
vi bryter upp härifrån.
— Det var som om han slagit mig för bröstet.
Besynnerligt nog hade den möjligheten alldeles fallit
mig ur sinnet på senare tiden. Hon hade lefvat sig
så helt och hållet in med oss och det föreföll
mig som en gifven sak att vi och hon hörde
tillsamman.
— Du tänker inte ta henne med ? sade jag
— kan nog hända att rösten lät en smula tjock;
jag kände själf som om jag fått en kula i halsen.
— Ta henne med ? — Hvad tusan tycker du
jag skulle göra med henne? — Nej — den visan
är all — det är ju en gifven sak.
— Hon kommer att dö af det, sade jag.
— Dö? — åh strunt. Rasen är seglifvad —
och för rästen har hon nog aldrig tänkt på något
annat — lipar kanske ett par dagar — fast det
hör då inte heller till rasen — och sedan är det
lika bra igen.
— Jag tror nog att han kände litet mer än han
ville låtsa om och att lian just därför gjorde sig
hårdare än han var — men i alla fall menade han
hvad han sade, det var inte tu tal om det. Det
kokade inom mig, men jag försökte hålla mig lugn;
här var inte tid och plats att ställa till något
uppträde och därmed hade ingenting vunnits för rästen.
— I ditt ställe tog jag henne med och lät viga
mig vid henne på kristligt och hederligt vis —
antingen i Sandusky eller Rat Portage — —. Sämre
hustru kunde du få, sade jag så stillsamt som det
var möjligt — invärtes skälfde jag som ett asplöf
af sinnesrörelse — men då man är så stor som jag,
så syns det inte så lätt på vtan — det är alltid
en fördel.
— Är du galen? Han drog på orden — det var
den iskallt försmädliga tonen han kunde begagna
ibland — och han såg på mig som om han varit
minst en kung och jag en skoputsare, som råkat
knuffa till honom på gatan. — Komma dragande med
ett rödskinn som min äkta lagvigda — —. Han
skrattade. — Ja, ett sorgebarn har jag varit för
släkten i all min tid, det är visst och sant — men
detta ginge då utanpå hela skapelsen — någon gräns
skall det finnas -— till och med på vanvett.
— Han började smått hvissla för sig själf medan
han drog fram en plånbok ur väskan, där han
förvarade sina viktigaste tillhörigheter, och började
bläddra i papperen.
— Jag bet harmen i mig så godt jag kunde.
— Vill du höra några allvarens ord af en karl
som i alla fall är en smula äldre än du och pröfvat
på litet af hvart här i världen — och som vet
hvad heder och tro vill säga? sporde jag.
— Säg hvad du behagar, gamle gosse, men i
det här fallet är det alldeles onödigt och förspilld
tid, sade han kort. Tag flickan själf om du är så
angelägen — men hvad mig beträffar, så kan jag
ju så gärna öppet säga dig, som man och man
emellan, att jag under andra förhållanden möjligen
kunnat tänka på saken — om jag skulle stannat
här och slagit mig fram som hittills. — Jag hade,
uppriktigt sagdt, gjort det en smula för hett och
trassligt för mig där borta i gamla landet. Men
— den här sista sträjken vi gjort har förändrat en
hel del. Nu kan jag klara alltsammans och börja
på ny kula. — Och hur det är så — — man är
ändå den man är, hur man än klär ut sig. Hemma
komma de att slakta den gödda kalfven och mer
än så. — Herre Gud, människa — tänk att känna
en fullblodshäst mellan skänklarne en gång till i
lifvet — sitta i sadeln som en gentleman! — och
stubbåkrarna på hösten, med rapphönskullarna
svirrande kring öronen. — Och engelska flickor — med
hvitt skinn och smala lif — parfymer och
parisertoaletter och flirt och galenskap — — det är ändå
lif —!
— Jag teg. Hvad skulle jag säga — vi förstodo
inte hvarandras språk. Men hjärtat kändes tungt
som en blyklump i bröstet på mig.
— Han bläddrade alltjämt i sina papper.
— Ja — det här stoppar jag väl på mig för
säkerhets skull, sade han och tog några dokument
som han omsorgsfullt stoppade i bröstfickan.
Rästen lägger jag här i väskan och den får du ta
om hand med det öfriga — han slängde den åt
mig. — Ja, det är den väskan som nu ligger
därhemma i sjökistan på vinden i Sundsvall ännu i
denna stund — men det hör ju inte hit.
— Åt Wah-Wah hade han ingenting sagt; det
märktes på den glada ifver hvarmed hon hjälpt till att
rusta allt för afresan. Jag stod knappast ut med
att se på henne. — Och hon tog alldeles för gifvet
Kliché: Bengt Si/fierspam
»Hon stod framför lwnom med händerna tryckta mot hjärtat och bara stirrade på honom med sina svarta ögon.»
— 209 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
