Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 27 December 1903 - »Gamle Max berättar. I. Vildmarkskärlek» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
att vi skulle följas åt — något annat hade aldrig
fallit henne in. —
— Så kom sista morgonen. Det hade varit frost
ig n- och marken var hvit af rim — dimman låg
och drog sig inne i vikarne, innan den hann smälta
för solen. Vi hade varit tidigt uppe, tagit ned. tältet,
stufvat. in det i kanoten och haft stockelden tänd
för sista gången. Vi voro litet tysta allesamman
— men det var något feberaktigt öfver Billy
Gordon, han svarade kort och tankspridt och var retlig
och nervös — jag undrade inte på det egentligen.
Jag skulle inte velat vara i hans kläder den
morgonen för fem millioner dollars.
— Nu var allt färdigt — vi skulle stiga i båtarne.
— Billy Gordon gick ett slag ned till stranden —
stod och betänkte sig ett ögonblick medan han
tvinnade sina långa mustascher — och kom så upp
igen och gick rakt fram till Wah-Wah, som ännu
sysslade med några små öfverblifna maträster vid
elden. Jag vände mig bort och började rent på
måfå plocka om sakerna i kanoten —- det som nu
skulle komma ville jag helst hvarken se eller höra
och jag önskade mig tusen mil därifrån.
— Jag hörde honom säga några orcl till henne,
helt kort och torrt. Så blef det alldeles tyst —
en god stund. — Jag ville inte, men det var som
någon osynlig makt tvang mig att vända mig om
och se på dem. — Hon stod framför honom med
händerna tryckta mot hjärtat och bara stirrade på
honom med sina svarta ögon — dubbelt så stora
som vanligt föreföllo de och ansiktet hade blifvit
underligt tunnt och skarpt och liksom blyfärgadt med
ens. Ja, jag har sett mycket i mina dar, sett
människor i lifsfara till lands och vatten, sett ansikten
stirra upp mot fartygssidan ur räddningsbåtarne
medan elden strök fram från akter till för och deras
käraste ännu voro kvar ombord — men aldrig, nej,
aldrig har jag sett ångest och kval och den
oerhördaste häpnad så måladt på en stackars pinad
människas anlete som i den stunden — och på
samma gång var det den blicken hvarmed ett
hjälplöst, bundet, vettskrämdt djur stirrar på den som
står färdig att ge det dödshugget. — Det gick många
år innan jag kunde få1 ro för den synen. —
Ohyggligt var det.
— Så började han tala igen — jag var för långt
borta för att höra hvad han sade, men jag hörde
tonen — kallt och kärft — han led nog själf en
smula, tyckte det var obehagligt och ville göra
det så kort som möjligt — han tycktes upprepa
hvad han sagt och pekade nedåt det håll där
indianbyn låg — så klappade han henne på axeln,
drog henne intill sig och böjde sig ned för att
kyssa henne. —
— Men då brast det löst — hon kastade sig om
hans hals med ett hest skrik, som ett pinadt djurs
vrålande snarare än en mänsklig stämma —
hysteriskt, förstås, sinnesrörelsen hade snört ihop strupen
på henne och hon hade inga ord, stackars fattiga
barn — klängde sig fast vid honom som en
drunknande. —
— Han var stark och det var inte svårt för
honom att lossa hennes händer. Än en gång sade
han ett par korta befallande ord — hon stod som
förlamad med hängande armar och bara stirrade
med uppspärrade ögon och öppen mun. — Så vände
han sig på klacken och var med ett par långa
steg nere vid kanoten och skulle just stiga i — —.
Då tog hon ett språng som en panter och hängde
återigen fast vid honom.
— B i 11 i i i!! ändtligen hade ångesten löst
hennes tunga, men det kom hest och stötvis och
flämtande, som folk tala i sömnen då de ridas af maran.
Billiii — tag Wah-Wah med! — Tag Wah-Wah med!
— Billiii lofvat — lofvat — svurit på himmelsbok
— himmelsbok inte ljuga — Wah-Wah med — Billiii^
Billiii, Wah-Wah med! —
— Hon hade fattat om hans armar med sina
händer och höll honom som i ett skrufstäd — det var
för lifvet hon kämpade, stackars barn —- hvad gör
man inte i dödsångest! — Det blef en verklig
brottning mellan dem. — Den rättvisan vill jag göra
Billy Gordon att han var för mycket gentleman för
att vara i stånd att förgripa sig på en kvinna, sa
länge han var vid sina sinnens fulla bruk — men
det var han inte i den stunden. Flickan var så
vill och stark och vansinnig i sin förtviflan att han
måste uppbjuda alla sina krafter — — ban kunde
vara en ren djäfvul då han blef retad, det hade jag
sett förut ett par gånger. Jag såg hur ådrorna svällde
i pannan på honom och hur ögonen blefvo mörka
och hvassa och farliga — så fort ban lossade
hennes händer från ett ställe så klängde hon sig fast
på ett annat —- det gjorde honom alldeles ursinnig
till slut.
—- Drag åt h—e —, svor han till med
flämtande andedräkt mellan sina sammanbitna tänder,
måttade våldsamt ett slag med knutna handen rakt
i ansiktet på henne och slängde henne med samma
ifrån sig som en trasa.
— Hon föll inte, bara vacklade några steg med
armarne för ansiktet och sjönk så ned på knä med
hufvudet mot närmaste trädstam — i nästa
ögonblick var hon uppe igen, sprang snabbt som ett
jagadt djur och utan att se sig om till sin kanot,
sköt ut den, svängde sig i — och var inom ett
par sekimder försvunnen bakom udden. Allt hade
gått på kortare tid än jag behöft för att berätta det.
— Ja, jag säger uppriktigt att i samma
ögonblick som jag såg honom lyfta handen mot henne
låg m i n hand på revolvern. Men den fick ligga
där. Jag sköt inte. Hvad skulle det tjäna till?
— Henne kunde jag inte hjälpa — och hvad
mig själf beträffade så skulle det varit rena blanka
vanvettet att ge mig i klammeri med Billy Gordon
just då. Först måste vi se till att komma
därifrån — och se’n kunde det bli tid för uppgörelsens
stund mellan oss två. Inte förr.
— Ett ögonblick stod vi och såg hvarandra
i ögonen utan att säga något, fast vi båda
andades hårdt. Så började vi utan ett ord lägga sista
hand vid kanoterna, sköto ut dem och paddlade
bort. — —
— Kanoterna voro så tungt lastade att vi måste
färdas varligt och det gick inte fort. Vi rodde
hela den dagen och halfva natten — så länge
månen var uppe; då den gick ned och det blef för
villsàmt bland holmarne, gick vi i land, tände upp
eld och lade oss, svepta i våra filtar, att sofva
— så pass det gick. För min del fick jag inte
en blund i mina ögon — men jag hörde efter en
stund på Billys andetag att han sof. Natten var
eljest tyst som en graf — det var något helt annat
än på försommaren. Vattnet skvalpade sakta mellan
stenarne, isskorpan invid stranden rasslade litet —
det var alltihop. Endast en gång tyckte jag mig
höra årslag — det aflägsna ljudet af en dubbel
-paddlad kanot någonstädes mellan holmarne — ljudet
hördes långt på vattnet. Seclan blef det lika tyst
igen
— Strax i första gryningen voro vi på benen och
gåfvo oss af igen. Alltjämt hade vi inte växlat ett
ord, mer än ett par korta, nödvändiga frågor och
svar vid landningen — det var en underlig färd.
— Just som solen gick upp —- det var en klar,
skarp morgon med frost i luften — voro vi frammö
vid forsen, där Begnsjöns mäktiga vatten flyter ut
i Bainy Biver. Här visste vi att vi måste portaga
båtar och gods — — i högvatten är forsen där
snarare ett fall, och omöjlig att passera. Det var ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
