Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 10 Januari 1904 - »Dagboksanteckningar» af Signe Lagerlöw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKSANTECKNINGAR.
För HVAR 8 DAG af Signe Lagerlöw.
Den 23:dje juni.
Midsommarsol! Hvad den lyser skarpt i trötta
ögon! Jag skulle vilja hänga mörkrödt för fönstren
och stänga solljuset ute!
Min älskade älskar blått. Hennes dräkt skulle
blifva violett af den färgade ljusfloden.
Har hon blått i dag? Skall hon sjunga i trappan
i dag? — Känner hon då ej att jag behöfver tystnad ?
Går intet ut från mig henne till mötes, som smyger
sig intill henne och snyftar? Skall hon inte
förnimma mig långt ute på gatan ? — Hvad är då själ ?
Skall hon sjunga i dag?
Laila! Jag ville tala om för dig, hvad smärtan
är hos en man, hvad vanmakten är hos en man!
Men du är kvinna. Du skall le det bort, du skall
kyssa det tyst ty du är kvinna. Af solstrålar är
ditt hår, af blomkalkar omhöljet kring din själ, som
månsken i rägndis dina ögons dunkla flammor. Du
är gjord att älska. En man är född att lida. Jag
kan icke tala vid dig om sorger som äro tunga.
Hvarför sjunger du i trappan? Längtar du mot
mig innan du kommer? — Sen du kommit är din
längtan åter på färd mot nya mål. Hvar äro då
dina tankar? Hvarpå tänker du när du snor dig
ihop i mitt knä och trött lägger hufvudet mot min
skuldra? cDina blickar bli så underligt fjärran och
stela. — Ångrar du att du är min? Gifves något
därute, som skrämmer dig — ögon i tusental, hat
och köld? Eller tänker du på ljuslockiga små och
en vagga att luta dig öfver? Har den vekaste och
renaste af känslor vaknat hos dig?
Vånne jag kunde veta, hvad som rör sig därinne
bakom gyllenlockarne, då inte jag tyckes existera
för dig!
Innan du kom in i mitt lif föreföll allt så
meningslöst. Mitt arbete uttröttade mig, och mitt
arbetes skörd delades af ingen, som jag med glädje
arbetade för. Lifvets orgier tvungo mig till
själfför-akt. Mig tycktes, som om jag kommit långt in i
nattskogsdjupen. Aldrig hvila, aldrig ro, aldrig
förståelse! Jag var som fången i snärjande nät, som
drogo sig allt hårdare omkring mig. Och rundt om
kring skrattade tystnaden och skadeglädjen. Det var
ett lif utan ande, utan förståelse.
Men du, förstår du mig då? Att du älskar mig,
det vet jag, ty till mig bär du rikligt af din kärleks
guld, fastän här icke finnes glädjen för unga
kvinnor, som begära solen i lifvet, utan att därför vilja
märkas af solens eld. — — —
I går afton spelade du Beethoven för mig. Jag
undrar om du visste, att jag önskat, att du, då du
första gången spelade för mig, skulle välja något af
hans stycken? En gång, när jag bad dig spela, sade
du mig, att du ej vågade, emedan dy ej var så
musikalisk som jag. Menade du det? Åtminstone
förefaller det mig nu, sedan jag hört hur fint du
uppfattar honom, och hur varsamt du behandlar tonerna,
som en innehållslös ursäkt.
Hvarför har du ej spelat förr? Är du så säker
nu på att intet, som du gör, kan ändra mina känslor
för dig, eftersom du i går vågade, livad du förr an
sett omöjligt?
Utan ett ord slog du dig ned vid det
gammaldags pianot. Och när skymningen kom likt ett sakta
öfversmuget täcke öfver en rosig barnakind, såg jag
mot den ljusa tapeten dina händers mjuka rörelser
och din rygglinies vackra böjning, som näimast
liknade en ung vidja, krökt af vind. Jag satt och slets
emellan vördnaden för den store mästaren och lusten
att gå fram och taga dig i mina armar. Men hvad
jag hade velat säga dig fanns i tonvågorna, som
böljade ut i rummet.
Alltid när jag hör Beethoven spelas, tycker jag
att den, som sitter vid pianot, försöker att göra mig
galen. — »Kom! Kom!» suga och draga tonerna, och
ögonblicket därpå äro de färdiga att sträcka
afvär-jande stela händer emot en.
Men med Laila fick jag en ny, säregen
förnimmelse. Jag lärde känna styrkan och smidigheten i
en kvinnonatur. — — —
Skall du sjunga i dag, Laila?
Jag vill inte sitta stilla och lyssna! Jag skall
spela ett brusande forte, som tvingar tankarne med
sig. Ty i dag vill jag icke höra din stämma i trappan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
