Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 10 Januari 1904 - »Dagboksanteckningar» af Signe Lagerlöw - En hedersgåfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
30:de juni.
Trädsilhouetter. Ljus himmel och blodröd
solnedgång. Det är allt jag minnes af landskapet.
För hvarje ny plats blottar Laila en ny sida.
Hon är receptibel för de mäst olikartade intryck och
blir aldrig gammal genom enahanda iakttagelser.
Som hennes lilla sko dansade fram öfver
mossan! Hon sprang i alla möjliga krokar, för att det
skulle vara lätt för mig att hålla henne jämna steg.
Hon var glad utan att skratta, öm utan hängifvenhet.
Så stannade hon framför en bred skogsbäck.
Som ej någon brygga syntes i närheten, föreslog jag,
att vi skulle vända tillbaka. Hon svarade mig ej,
ulan stod tyst lutad öfver åkanten och såg ned i det
svarta vattnet.
— Älskar du mig mera än lifvet? frågade hon
plötsligt omotiveradt och vände sig om. Hennes
•ögon voro vidöppna, sorgsna och mörka. Jag blef
förvånad. Hon brukade aldrig fråga mig om min
kärlek. Hon tycktes vara så säker på den.
— Du är ju mitt lif, Laila. Huru skulle jag då
kunna göra någon skillnad på lifvet och dig?
Hon såg åter ned i vattnet. Jag observerade,
att hon rynkade ögonbrynen, då jag talat. Jag tog
hennes hand. Hon gjorde intet motstånd, men
hennes fingrar lågo viljelösa.
— Jag ville öfver ån här! sade hon trumpet.
Hennes önskan föreföll mig endast som ett slags
utbrott af ett tillfälligt misshumör, ty på andra sidan
ån kunde man mellan träden skymta stora ängar
■och gärden. Jag gick därefter tillbaka, viss om att
hon skulle komma efter.
Gjorde jag orätt i att nonchalera hennes önskan?
Är det icke synd att tvinga en kvinna att gråta?
Huru som hälst återfann jag henne sittande på
•en trädrot med hufvudet i händerna. Hon hade
gråtit mycket, det såg jag på ögonen. Jag föll på knä
inför henne och lade mitt hufvud mot hennes bröst,
i det jag bad henne förlåta mig. Då kysste hon mig
häftigt och tryckte mitt hufvud hårdt intill sig liksom
hon varit rädd att vidare möta min blick. Och på
hemvägen gick hon nära sluten intill mig som om
hon fruktat att något åter skulle skilja oss åt.
Jag tror, att jag icke förstår kvinnan!
Gifve att jag åtminstone icke i mitt oförstånd
sårade den människa, som blifvit mig kärast bland
alla!
Hvarför berättade inte Reinhold i förmiddags
att han mött Laila. Hon sade mig i afton att de
gått och resonnerat nära en half timma i parken i
morgse.
Kval! Alltid kval vid tanken på det okända!
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
