Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 10 Januari 1904 - »Dagboksanteckningar» af Signe Lagerlöw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Åh, eländiga lif, som alltid skall delas, smulas
sönder och förfuskas!
Jag har varit som vansinnig hela aftonen; dränkt
mig i toner, hvilka trots sin skärande vildhet icke
förmått motsvara raseriet inom mig. Under tiden ha
kanske deras ögon obehindradt talat sitt tysta
språk, kanske ha deras händer mötts, kanske ha de
böjt sig emot hvarandra och — — —
Nej, nej, nej! Jag tror jag blir vanvettig!–- —-
De talade ej mycket, sedan jag kommit. Rådde
mellan dem redan denna inre förståelse, som ej
behöfver ord?
Hvad tänkte de då om mig!
En gång gick Reinhold upp och ned på golfvet,
som om han vantrifts. Jag såg från sidan mellan
hvarje slag, hur han höll hufvudet nedlutadt.
Denna kraftiga, välformade nacke! Detta tunga
hufvud, denna ståtliga gestalt. Hvad jag hatade
honom i hans manliga skönhet! Ty bredvid honom
såg jag min egen spensliga, nästan gossaktigt
håll-ningslösa figur, mitt smala hufvud med det tunna
håret, ofvan en nästan oformligt höghvälfd panna.
Hvilken naturens inkonsekvens att fulheten är
skönhetens mäst varmhjärtade dyrkare! Hvilket
lidande att ständigt söka skapa skönhet omkring sig
och själf verka som något bizarrt i det skapade!
Lif, hvad du marterar dem, som åtrå dig! Men hur
du än kastar om dig din röda kappa, kommer likväl
avigsidan utåt till sist!
Har du då gått? Aldrig kommer jag att fråga
dig. Förr bete jag tungan af mig än jag gjorde dig
denna förödmjukelse!
Hurudant var det sista ögonblicket jag såg dig!
— Ah, jag minns! Du stod med hufvudet
tillbaka-lutadt och såg upp mot himlen. Du sade mig, att
du räknade stjärnorna för att kunna drömma en
lycklig dröm. Dina läppar sågo ut som tvänne
fuktiga blodstrimmor och på djupet af din blick låg
hemligheten af en ny saga.
Jag rörde dig ej, och du — du log, nickade och
gick.
* *
18:de juli.
Det är slut! Mitt lifs fagraste dröm har lyft
vingarna till flykt. Aldrig mer skall lyckofågeln sitta
på fönsterkarmen och gunga sin färgrika skrud i
solguldet och se på mig med ögon som om han evigt
längtade närmre in mot mig! Svunnen är han i väg,
hvars bana alltid skall blifva mig en hemlighet.
Hvarken i dag eller i morgon eller någon annan
dag skall du nu sjunga i trappan. Men nu ville jag
stänga fönsterna till, så att gatularmet ej trängde hit
in, och sedan skulle jag sätta mig i rummets tystaste
vrå för att lyssna efter dina steg, accompagnerade
af din ljusa, kvittrande röst.
Lyckan är otacksam, men när olyckan kommer
en gång gör den allt för att hela och försona.
Jag har haft lyckans fågel i handen, men den
ville ej stanna. Hvarför? Aldrig sadlade jag väl
vingen, aldrig stängde jag väl den bakom afskyvärda
galler! Men lifvet lär en, att man måste göra sig
till herre öfver det man önskar äga. Lifvet är
brutalt och misstänker därför den, som tar i det med
varsamma händer.
Nej, nu vaknar raseriet återigen inom mig!
Jag ser på mitt rum. Allt sig likt! Ting, som
jag samlat under åratal, som jag mött hvarje morgon,
då jag vaknat, hvarje dag, då jag trädt inom dörren,
stå stillsamma och plikttrogna på den plats jag ställt
dem. Ah, om de ville rusa ned från sina hyllor och
piedestaler och slå sig i stycken! Om de ville vara
en del af mig själf, så att jag slapp att rasa ensam
och söndersargad, ensam och förhånad af lugnet
ikring mig!
Hvarje ljud, hvarje knäpp är en sekunds tröstr
som ögonblickligen slår om i stegrad förtviflan.
Hvad lyssnar jag efter? Hon har ju gått, gått
som en främmande kvinna, efter hvilkens namn man
ej frågar. Hon är icke värd min saknad, min sorg!
Menar jag det därför att hon har gått?
Stod hon likväl icke en gång vid min sida som
min goda genius? Drog hon mig ej från polarna,
då jag höll på att drunkna? Led hon sig ej blek af
ångest efter den dag hon blifvit min? Gör en sådan
kvinna detta?
Jag dåre, som ej satte lyckans fågel i bur!
Laila, Laila! Min själ sträcker händerna mot
dig under det den gråter längtans och saknadens
förtviflade gråt. Jag är svag, men äfven svagheten har
sin styrka, och för dig ensam ville jag vara stark i
min svaghet.
* åf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
