Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 22. Den 28 Februari 1904
- »Trollmark» af Paul Barck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLMARK.
Skizz för HVAR 8 DAG af Paul Barck.
Middagen var just slutad, och prostinnan
Hellbergs båda inackorderingar hade dragit sig ut på
verandan för att hålla siesta. Filosofie doktor Berger
satt på sin vanliga plats i soffan och blossade på en
stor svart cigarr. Med halfslutna ögon kisade han
bort till fröken Marie-Louise, som halflåg i en
bekväm hvilstol — i knäet hade hon en uppslagen bok,
ögonen stirrade eftertänksamt ut i rymden.
»Hvad är det nu för ett världsproblem, som skall
läsas, fröken Marie-Louise», frågade han. Fröken
Marie-Louise ansåg det under sin värdighet att svara.
Doktorn fortfor retsamt:
»Hur är det •— ni ser rent af melankolisk ut.»
»Ja», kom det sömningt från länstolens djup,
»jag drömde så styggt i natt, och förskräckelsen har
ännu inte hunnit lägga sig.»
»Hva’ då — att en tjur bet er?»
»Nej, det var något ännu obehagligare» — med
en plötslig blixt i ögonen — »bestämdt drömde jag
om er!»
»Nå, hur va’ det se’n då?»
»Kommer inte ihåg mer — var det inte
otrefligt nog?»
»Tack, fröken Maja-Lisa», doktorn bugade sig
galant, »ni förstår fullkomligt hvad en yngling
behöfver för alt känna sig till freds.»
Marié-Louise satte sig upp i stolen och log med
hela ansiktet.
»Men jag känner mig ännu inte riktigt
tillfredsställd», hon lade hufvudet på sned och såg
inställsam ut, »snälle doktor Berger — hvad förstås med
uppfostran?» Doktorn blickade häpen upp; han
trodde sig ej ha hört rätt.
»Uppfostran?»
»Ja, uppfostran — alldeles riktigt!»
»Men — mja — det måtte jag väl veta.»
»Nå, så säg det då.»
»Ja, hm, — kan inte så noga specificera — ä —
häm — m.»
»Kan ni inte upplysa mig om det, så vet ni
häller inte hva’ det är.»
»Så ni säger! Jag om någon måtte väl veta.»
»Doktor Berger», hon lyfte varnande pekfingret
och såg sin motståndare stint i ögonen, »uppfostran
är en i medvetet och af siktigt syftemål företagen
teoretisk och praktisk verksamhet med ändamål
att från potentialitet till aktutalitet höja ännu
outvecklade individer!»
Doktorn höll sig förskräckt för öronen,1 men
Marie-Louise ilade i triumf från valplatsen.
Doktor Berger såg efter henne, när hon med ett
skadegladt leende svängde om hörnet.
»Stuk, gamle skolfux», suckade han. »Kors för
tu-u-san — en så’n liten näbbgädda I Aldrig har jag
då vetat att jag snart i tio år hållit på med sådana
rysligheter.»
* •
*
Slingrande i nyckfulla bukter, nästan igenvuxen
af ogräs böjde stigen in i skogen. Marken vimlade
af rödmyror, och tvärs öfver gångarne hade
spindelgenerationer spunnit sina fina nät. Som i en dröm
vandrade Marie-Louise framåt. Medan hon gick där,
själfsvåldigt svängande hatten i handen, tänkte hon
på allt hvad hon hört berättas om det gamla
herresätet — sagor och sanna tilldragelser blandade sig
om hvarandra i ett brokigt virrvarr.
Den sista ägaren af gamla stammen var
rytt-mästar Johan Brag till Hult. Mycket arbete och
pänningar nedlade han på slottet och parkens
förskönande, sällsynta blommor och träd införskrefvos
— ingenting var för dyrbart när det gällde
fädernegodset. Också var Hult en af de vackraste
egendomarne i mellersta Sverige — vida vardt det berömdt.
Ryttmästar Johan Brag var en blid och stilla
man, sina krigiska förfäder olik både till sinnelag
och utseende. Han rar en svärmare, som älskade
att ströfva omkring i skog och mark, utan allt annat
sällskap än sin lille ljuslockige son — faderns afbild
drag för drag. Men gossen dog, innan han ännu
fyllt sitt nionde år. Grefve Johan sörjde honom djupt,
och vände så sin håg uteslutande till sina blommor
och träd. Midt i natten kunde han plötsligt stiga upp,
och då hans fru gemål vänligt bad honom stanna
inne: »käre, det är ju mörka natten, inte kan du se
blommorna nu», svarade han blott, »nej — men jag
känner dem alla, alla».
Ryttmästaren dog. Hans änka flyttade därifrån
och sålde Hult. Detta var nu många år sedan, och
Hult hade sedan den tiden oafbrutet gått ur hand i
hand.
Parken var rik på öfverraskningar. Än vinkade
en inbjudande mossbänk under en jättestor ek, än
skymtade förvildade blomsteranordningar förbi i
förödd, vemodig prakt. Inramadt bland höga bokar stod
ett fallfärdigt lustbus. Marie Louise gläntade på
dörren. Därinne var nu mörkt och fuktigt, myggen
dansade surrande fram och åter mellan golf och tak.
Midt på golfvet stod ett litet bord, längs väggarne
löpte bräckliga små bänkar — stoppningen var
bort-rifven och förgyllningarne svartnade. Ett ögonblick
tyckte hon sig förflyttad år tillbaka i tiden: som i
en vision drogo de förbi henne alla dessa glada unga
människor, som här sökt hvila och svalka — hon
hörde ekot af de längesedan tystnade röster som
inom dessa väggar jublat i förklingadt skratt eller
snyftat i bortglömd gråt. — Han, Sten Berger, var
ju en ättling på spinnsidan af den gamla släkten
Brag. Hvad det måste göra honom ondt, att se
släktens gamla gods i främlingars händer, vanskött och
vårdslösadt — och så själf vara fattig, ur stånd att
göra något åt saken.
Glad att vara ensam på sitt ströftåg, fortsatte
hon vandringen med böjdt hufvud och försänkt i
djupa tankar. Hon gick öfver en gräsmatta där
pingstliljorna växte vilda i spridda grupper, och där
uråldrig murgröna slingrade sig om mossiga stenar.
Det var en egendomlig stämning som hvilade öfver
Hult — ett memento mori, som öfverallt slog en till
mötes — från blommornas dämpade doft, från
trädens dunkel och den nästan öfvernaturliga stillhet
som rådde öfverallt.
Plötsligt befann hon sig midt inne i en tät
dunge; under mörka furugrenar glänste en halft
uttorkad skogstjärn — en liten holme låg ute på
djupet och flöt öfver sin egen spegelbild. Längs
tjärnens stränder stodo pingstliljor och åter pingstliljor:
de hvita kronbladen lyste som stjärnor i halfdunklet,
luften var tung af dofter, det svarta vattnet blänkte
lockande och hotande — och så denna dödens
stillhet. — En strof ur Swinburne’s »A forsaken
garden» rann henne i minnet: »if a step should sound
or a word be spöken, would a ghost not rise at the
stränge guest’s hand» — t—
Hon greps af besinningslös förskräckelse.
Ingalunda var det omöjligt att »anden» när som hälst
kunde vara öfver henne — för att ge fridstöraren
en varning! Alltför länge hade hon ströfvat om_
(Forts, å sid. 360)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:02 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/5/0369.html
