Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 27 Mars 1904 - »Efter många år» af Signe Lagerlöw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter många år.
Skiss för HVAR 8 DAG af Signe Lagerlöw.
Hennes hem var en gammal egendom utanför
staden, som en gång i tiden stått högt i kurs, men
efter egendomsherrens, den hurtige och arbetsamme
Birger Obergs död gått allt mer och mer tillbaka och
numera endast mäktade föda 6 kor, 2 hästar och
några fjäderfä. Drängarna blefvo allt sturskare, och
pigorna kastade på nacken och talade om bättre
platser, när gamla frun någon gång tog i med
hårdhandskarna och fordrade ordning i sitt hus. Och sålunda
gick tiden med flera hjonsombyten, som alltjämt
växlade mellan bättre och sämre, ehuru de stadigt voro
i nedåtgående. Det gamla goda folket var rakt som
utrotadt från jorden, och då frun kom på den trallen
blef det ett slamrande och snurrande allt uppifrån
köket ned i stallen och fäboden, så att man väl kunde
tro att viktigare saker än ett husligt uppträde
förestodo. Men någon ordning kom härigenom aldrig
till stånd. Långt ute på ägorna såväl som kring
husknutarna var det något Jtofvigt och igengrodt, som tog
respekten från folket, Öbodal nämndes med samma
min och ton, som man talar om ett gammalt näste
eller ruckel, som endast skräpar här i världen.
Mary Öberg, enda barnet, som halfva sitt lif
vistats i pensioner och begagnat den öfriga tiden till
uppfostrande utrikes resor eller stärkande kurer vid
mondäna badorter, gick nu hemma både vinter och
sommar och tyckte att lifvet var en ledsam
tillställning utan någon egentlig mening. Då hon var
nitton år hade en löjtnant gifvit det en viss charme
genom att gå i huset som mågaspirant, men hans
ifver hade svalnat ju mer fäna och skördarna
förminskats, och när vinet började sakna den
hundraåriga styrkan och smörgåsen serverades utan »pärla»,
blef han osynlig. Mary kom ihåg honom som en
uniform och ett par välvårdade knäfvelborrar och
erkände för sig själf, att hon snarare saknade
bekantskapen än personen. Det hade i alla händelser varit
mera stil på att rida ut med en militär vid sin sida
än att som nu skumpa ensam på en häst, som af
ålder fått hvass rygg och hvars svans hängde stripig
och gles, och hvars skor klapprade som en
stugu-kärings i en stentrappa.
Ungefär dessa reflexioner gjorde Mary, då hon
vid lindallén fick den gamle kampen att utföra något
som hade tycke af galopp. På gården och i parken
måste hon däremot alltid numera hålla honom i traf
för att slippa höra af stalldrängen, att hon
fördärf-vade honom för körning, tv när hon ridit honom
några dagar i sträck ryckte och skuttade han så
barockt bredvid den andre, då de sprungo framför
tril-lan, att hvarenda människa kunde se, att han icke
var parhäst till den lunkande och saktmodige grannen.
Att detta enbart berodde på Marys sätt att handtera
honom, därpå vågade stalldrängen mer än en gång
sitt hufvud och sin salighet.
I dag njöt Mary mer än vanligt af att sätta
sporren i den gamle krakens svarta hud, som en gång
glänst af ryktning, och hon iakttog med grym
tillfredsställelse, hur det drog i öronen, när spöet
snärtade till länden. Men djuret hade ingen själfkänsla
längre, ty då hade det väl ställt sig på två ben och
spinngalet af ilska kastat af sin plågoande. Den förut
så lifliga och svårskötta hingsten var förfäad som allt
annat på Öbodal. Icke utan en viss bitterhet kom
Mary att tänka på sig själf. Hennes blod hade lagt
sig till ro och tycktes endast vänta på att gå i vatten.
Den friska äfventyrslustan var försvunnen, och
tankarna hade blifvit enahanda, som bilderna i ett
panoramaskåp. Ett tämligen oredigt själfförakt började
vakna inom henne. Att gå hemma och göra
ingenting, blott vara sina föräldrars barn, det var
sannerligen inte värdt ett lif. Dessutom inställde sig en
svag fruktan för framtiden, som icke i något afseende
syntes henne betryggad. Kanske skulle hon sluta
som guvernant i något bättre hus, där hon förr i
tiden varit bland de notablaste gästerna. Men när
hon försökte erinra sig hvad hon läst, voro några
franska glosor och ett par historiska personligheter,
som hon ej visste i hvilket tidehvarf hon skulle
inpassa, det enda hon fick ut af allt det hon
inhämtat. En tryckande beklämning lade sig öfver hennes
bröst, och tygeln slaknade under handens trötta grepp.
Det dånade af hästhofvar och skramlade af
vagnshjul borta på landsvägen. Mary justerade
vecken på sin ridklädning och strök tillbaka en lock,
som trasslat sig fram under hatten. — Det kunde ju
vara någon bekant, som kom åkande, och då gällde
det att uppehålla ett förbleknadt sken, som förut
kunnat uonchaleras huru mycket som hälst utan att
förlora i styrka. På afstånd såg hon hur betslen
glänste i solskenet, och hur fyra par hästhofvar
trampade upp det fina, guldskimrande landsvägs,
dammet. När vagnen var nära, höll hon af till vän.
ster så tätt intill dikeskanten som möjligt för att lät.
lare kunna taga ett öfverblick af den förbipasserande
En gråklädd man, med en käck men något vårdslös
hållning, satt stödd mot dynorna och mötte hennes
snabba ögonkast med en nyfiken blick, som lyste af
oförskräckthet. Knappast hade deras ögon mötts,
förrän han reste sig till hälften och lyfte på hatten,
under det en varm rodnad steg upp i hans ansikte.
Ögonb licket därpå gaf han kusken befallning att hålla
och sprang från fotsteget direkt fram till Mary, som
förbluffad öfver främlingens tilltag glömt bort sin
plan att i galopp sätta förbi den åkande — en plan
som var lättare att uppgöra än verkställa, då man
tager i betraktande medlets underhaltiga beskaffenhet.
— Är icke detta fröken Mary från Öbodal?
frågade den främmande i det han med hatten i hand
stannade framför det stelbenta kreaturet, som
tycktes öfvermåttan belåtet med stilleståndet. Något i
rösten och blicken slog Mary, och en dunkel håg
komst steg upp inom henne. Hon böjde sig
ofrivilligt fram öfver sadelknappen och såg främlingen
forskande i ögonen.
— Jo, det stämmer, sade hon leende, men jag
kan ej påminna mig ... Hon strök hastigt handen
öfver pannan liksom för att jaga bort det dunkel,
som omhöljde hennes minne.
— Nej, det är nog inte så lätt, hjälpte han
henne. Ni har väl för längesedan glömt
drängpojken Lars.
Mary såg förvirrad på den kraftige mannen, som
stod framför henne och log, så att ögonen glittrade
och tänderna lyste bakom den blonda mustachen.
— Ni skulle vara Lars, Lars Borg, som blef...
Hon häjdade sig midt i utropet och böjde ned
hufvudet under en brännande rodnad.
— Som blef bortkörd från er fars gåid på grund
af en orättvisa, ifyllde han plötsligt allvarsam. Ja,
jag är just samme Lars — fastän mycket sedan dess
förändrats. Det sista kom dröjande och lät för Marys
öron nästan som en fråga. Hon såg hastigt upp och
mötte fast hans blick.
— Människorna äro dock alltid desamma, kom
det hastigt och liksom framprässadt i ett enda slag.
Handen, som höll tömmen, ryckte omedvetet till, så
att hästen gjorde en rörelse som för att fortsätta.
Genom detta afbrott häjdades de ord, som sväfvade
på hans läppar, och han steg i stället åt sidan för
att bereda henne plats att vända. Liksom genom en
tyst öfverenskommelse blef han gående vid sidan
och började efter åtskilliga frågor att berätta om sitt
lif. Han biktade för henne, hur han i vredesmod
— 413 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
