Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 27 Mars 1904 - »Efter många år» af Signe Lagerlöw - Ruinerna af Långedrags restaurant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
lämnat Sverige och begifvit sig till guldets land, och
hur han där genom arbete af allehanda slag
slutligen lyckats nå en viss ställning. Men han hade
längtat hem och därför beslutit att på svensk jord
göra nytta af den lilla förmögenhet han förvärfvat.
Han hade då af en bekant hört omtalas, att Öbodals
ägare dött och att egendomen troligen var till salu
eller arrendering. Det var alltså i afsikt att inköpa
den jord, på hvilken han blifvit född och uppfostrad,
som han nu var på väg dit upp. Under samtalets
gång hade han omedvetet gripit tag i betslet och
tvang därigenom hästen att i stilla lunk bära sin
intresserade ryttarinna. Men när det blef tal om
Öbodals försäljning, vände han sig frågande mot Mary,
som hade all möda att dölja de tårar, som trängde
sig fram i hennes ögon.
— Hvarken mamma eller jag hafva tänkt på att
sälja egendomen, som i sitt nuvarande skick icke
skulle inbringa någon tillräcklig köpesumma, sade
hon stelt. Vi måste ju lefva, och den kan nog ge
oss bröd till döddagar.
— Förlåt om jag sårat er, men jag talar ju
endast efter hörsagor. Kanske det i så fall är
meningslöst att aflägga er fru moder ett besök. Äfven han
hade blifvit pinsamt berörd och gick nu med
nedböjdt hufvud och vänstra handen djupt nedgräfd i
rockfickan.
— Ah, hvarför skulle ni ej hälsa på oss ändå?
Vi ha ju så många barndomsminnen att upplifva
tillsamman . . .
Han såg hastigt upp, och den varma rodnaden
kom återigen öfver hans ansikte.
— Kan det roa er att minnas hvad ni upplefde
tillsamman med en af er fars drängpojkar? frågade
han med en underlig klang i stämman. Eller är det
min nuvarande ställning, som lägger ett försonande
skimmer öfver det hela?
— Lars! kom det uppriktigt förebrående från
henne. Han log öfverraskad.
— Tack, Mary. Min häftighet var utslaget af
underklassens nedärfda hat mot öfverklassen. Man
blir misstänksam, då man nästan hela sitt lif haft
att parera hugg från de skenbart bättre och starkare,
som i verkligheten oftast äro de sämre och svagare.
Ingen blir vaknare för lifvets tvänne sidor än just
den, som man kallar en »selfmade man», ty intet
parti vill erkänna honom såsom sin gelike.
De hade kommit fram till Öbodal, där Lars,
sedan han hjälpt Mary ur sadeln, betalade vagnen,
som följt dem fram, utan att någon kommit att tänka
på onödigheten af en dylik svit.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
