Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 19 Juni 1904 - »Gamle Max berättar. III. Leken med hjärtan» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAALE AAX BERÄTTAR.
III. LEKEN MED HJÄRTAN.
EN HISTORIA FRÅN PRÄRIEN, FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
Det led mot midsommartid och norrlandsbåtarne
voro fulla af folk som skulle upp och se på
midnattssolen.
Det var mycken ungdom ombord på
"Neder-Kalix" den resan och stämningen hög alltifrån
begynnelsen. Men den nådde sin spets då de på
Norrlandsturné stadde studentsångarne i Söderhamn tågade
manstarka ombord i sina hvita mössor, höljda af
blommor samt beledsagade af befolkningens välsignelser
och förenade hurrarop; och från den rosenröda
midnattsstund då båten gled ut från bryggan under
tonerna af:
"Sätt maskinen i gång, herr kapten!
— kan det öfriga af färden endast betecknas som en
enda lång karneval en brokig nordisk
midsommarnattsdröm af galna upptåg och älskvärda orimligheter,
hvarunder sången ljöd och dansen gick från akter till
för och från för till akter under dygnets alla timmar.
Och det var under dessa förhållanden som jag första
gången hörde historien om Robert Maxwells gamla filt.
-— — Man hade dansat klappdans och
Rhein-länder på däcket i sena sommarkvällen till tonerna af
én från Skansen välbekant fiol, som händelsevis
befann sig bland Upsalasångarnes reseffekter — till dess
aftonrodnaden så småningom börjat öfvergå till
mor-gonrodnad bortöfver det blanka Ålandshaf.
Soluppgången lofvade att bli härlig. Ingen ville höra talas
om att gå till kojs; men för en gång hade man fått
nog af dansen — och sånganföraren, gripen af en
plötslig ansvarskänsla gent öfver de hårdt anlitade
tenorerna, uppträdde som despot och förbjöd all
vidare sång för tillfället. Det blef en smula tyst och
då den första morgonbrisen krusade vattnet kände en
och annan med cn liten rysning att natten var svalare
än man lagt märke till medan man ännu hade dansens
värme i blodet.
Gamle Max knackade betänksamt ur sin pipa och
äntrade varligt ned på däcket efter att en stund
däruppe från bryggan ha iakttagit situationen med vaken
och uppmärksam fältherreblick.
"Litet kyligt på nattsidan" hördes den gamle
kaptenens välvilliga stämma med den lustiga engelska
brytningen. "Jojo men — det så är det — — då solen gått ned
och man dansat sig trött, då käns det liksom litet kallt
–det är så lifvets gång, det–Får bjuda till
att hålla hjärtat varmt ändå så godt en kan–
Och här ha vi Marie med filtarne. Jo visst hvad de
behöfvas. Jo, prat kära, barn, det vet jag bättre —
Var så god! — Här — och här — Ja, herrarne få
vara snälla och hjälpa till. Så där ja — nu vardt det
liksom litet bättre–Men fröken Elsa där borta,
då — -— Hvad. för slag — räckte de inte till? —
Hör på, hon, lilla Marie, spring ner i min hytt och
hämta upp gamle Hudson. Han räcker då till
åtminstone — det svarar jag för — — min egen gamla
grå filt, lilla fröken — en af Hudson-Bay-kompaniets
bästa — och nu bara vackert still, så får jag svepa
om små fötterna–så — och så — Ja, beg
pardon, den kunde ju vara prydligare — litet blekt och
sliten — har varit med om åtskilligt, skall jag säga.
Du store Moses! — för alla de äfventyr — då jag
bara tänker på huru den först kom i min ägo–
Berätta —? Ja så gärna, alltför gärna — bara vi fått
det sköna kaffet ordentligt i oss, medan det är varmt
och godt–-och påtåren, den ––Ja, ja —
herrskapet är väl snälla och tar för sig själfva, utan
att jag behöfver truga–Nå! — All right då!"
— Lilla Elsa Grauers satt inlindad från topp till
tå och tittade med stora lysande ögon öfver kanten
på bortåt en kilometer grå filt, som en svalunge ur
boet. Och i den svala nordiska sommarnatten,
medan himmelen rodnade allt starkade öfver det
glasklara hafvet uppe i nordväst och propellern bultade
som ett oroligt hjärta, berättade gamle Max följande
sannfärdiga historia:
"Det var under min första Amerikatid, på
en resa västerut som jag gjorde för bolagets räkning,
som jag händelsevis kom att stanna några dagar i
Venezia. Staden hette så. Vackert namn — jo, för
all del, visst det, men kunde lika gärna hetat något
annat, som kanske passat bättre.–Låg så där
rent tillfälligtvis utströdd på torra prärien, som en
tappad smutsig kortlek på ett dammigt golf. Så
någon vidare gondolstämning var det just inte öfver
den staden, inte. Fans hvarken sjö, bäck eller flod:
i närheten; inte mera vatten än som pumpades upp
till husbehof ur ett par artesiska brunnar. Nå,
folket var just inte vidare vildt begifna på att tvätta sig
häller, så det betydde då mindre. Så länge det
fanswhisky, så var det nog för dem.
— Hur de någonsin fallit på den idén att bygga
en stad där, vet inte jag. Hade väl haft sina skäl,,
eller inbillat sig att de haft dem; städer skjuta ju upp
som svampar därute för resten och tyna bort igen,,
rätt som det är. Mycket till stad var det just inte
häller — en lång gata och ett par dussin kringspridda
hus för resten, här och där på de stora utstakade
tomterna — — alltihop rätt ruskigt och förfallet fast
än knappast halffärdigt ändå. Men midt i allt
eländet hade någon företagsam galning tagit sig för att
bygga upp ett riktigt förstklassigt hotell — riktigt A1
med stjärna. Stora luftiga verandor, snygga rum,
goda sängar, — de måste ha kostat en förmögenhet
bara att föras dit, ty det var tjugufem mil till
närmaste järnvägsstation och vägen var — — well — –-
inte precis beräknad för automobiltrafik, så mycket
kan man lugnt säga. Med ett ord — där fanns allt
— till och med tvättställningar — som en sådan där
prima gästgifvaregård tillhörer — utom gäster. Med
den varan tycktes det vara klent beställdt. För
tillfället voro de — utom mig, — summa fyra: Bankiren
Josiah Paterson Mills från Chicago, mrs Josiah
Paterson Mills, miss Käte Mills och mr Algernon Sidney
Paterson Mills — alltså antagligen far, mor, son och
dotter — hela herrskapet rent terribelt öfverdådigt
förnäma och förstklassiga. Jag undrade en smula i
mitt stilla sinne hvad det kunnat vara för konstig
vind som råkat blåsa de där personligheterna hit ut på
vilda prärien; men så småningom kom jag under
fund med det — gubben tinade upp vid en cigarr
och en drink ute på verandan i kvällsolen och blei
meddelsam. Det var något trassel med hotellet som
stod i skuld till Banken; och han hade efter många:
om och men själf farit dit för att ordna saken och
titta litet på fastighet och lösören. På samma gång
hade han föreslagit familjen att göra honom sällskap
— tänkte det kunde roa dem att få sig en titt på;
afvigsidan af världen, sade han. Hade själf varit där
en gång förut vid samma tid och mindes att det varit*
rätt nöjsamt. Dagen därpå var fjärde juli —-
Amerikas nationaldag, som herrskapet väl vet — och där.
plägade vara allehanda upptåg, som inte precis voro
af det slag man dagligdags fick se nu för tiden —
cowboys och kappridningar och galenskaper af allas
slag — Käte hade inte gifvit honom någon ro förrän
hon fått följa med, och då Käte ville, så–
— Miss Käte, ja — -— syntes nog på henne att
hon var van få sin vilja fram; det hade nog aldrig.
— 611 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
