- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 5 (1903/1904) /
612

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 19 Juni 1904 - »Gamle Max berättar. III. Leken med hjärtan» af Allen Macklin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

fallit någon in att säga nej då hon sade ja, så länge
hon lefvat, tänker jag mig. De ha det där sättet
med sig, ligger rent i blodet på de amerikanska
flickorna, hvad det nu kommer sig — skulle tro de vore
födda till prinsessor och härtiginnor hvarenda en; och
då kan det ändå vara klent nog beställt med
stamträden, då en börjar titta efter. Men det kan ju
förstås vara ras i dem också och då äro de högfärdigare
öfver sitt gamla blod än alla Europas kungar och

käjsare tillhopa–jojo men. Hvad som de här

Mills anbelangar så tror jag emellertid just inte de
hade mycket i stamträdsväg att skryta öfver; men de
hade det som gör nästan mera kraftig verkan hvad
den yttre förnämiteten och högfärden angår: —
guld-slantarnes mångfald. — Efter hvad jag sedan fick höra
hade namnet Josiah P. Mills lika god klang på
börsen som någon af de andra sex sju världsbekanta

millionkungarne den tiden–och guldet, guldet

det — –-Jojo, det är nog inte så lätt att i
längden se på sin medmänniska med den rätta kristeliga
kärleken då man dagligen och stundligen blir påmind
om hur otroligt mycket det ändå är här i världen
som kan få köpas för pängar — ne-nej men. Ho
kan säga huru man skulle bestått det profvet —?

— Inte vet jag–- Pänningen har en förunderlig

makt att skapa kyla omkring sig och förvända synen
på folk.

— Nå, hvad jag skulle säga: denhär miss Käte,
hon hörde till dem som härja och ödelägga landet,
hvarhälst de fara fram. Ett sådant där litet smidigt
väsen, lätt och mjuk och lekfull och full af upptåg
och galenskaper som en kattunge -— en sådan där
som bara vill roas, leka och smeka och som — med
förlof till sägandes — en stor stark karl rakt mot sin
vilja känna sig frestad att ta upp på armen och bära
öfver alla lifvets besvärligheter, bara därför att hon är
så liten och späd och fin att man inte begriper hur

hon skall kunna reda sig på egen hand–. Ha

de då till på köpet — som hon — ett par stora,
strålande, smältande mörkblå ögon, som de förmodligen
ärft af någon farmor eller mormor som känt och
ge-nomlefvat allt det vackra och djupa underbara som de
själfva icke ha någon aning om fast ögonen tala
därom, då–ja, då, — Gud nåde den stackare som

råkar ut för dem! — Den som följer ett sådant
irrbloss kan vara så långt ute i träsket att han aldrig
kan krafla sig i land igen, förr än han vet ordet af

––- Ja, söt var hon, det är visst och sant det

var synd att säga annat — rent bedårande. Och

den där första kvällen–Ja, jag hade ju varit

med om åtskilligt och hörde inte precis inte till de

oerfarna, fast jag var ung ännu den tiden–men

jag erkänner, jag medger att–well! — Det var

inte utan att det blef en smula vimmelkantigt i
hufvudet på mig––-vi hade, jag vet inte hur,
kommit alldeles för oss själfva i ett hörn på verandan.
Hon satt där hopkrupen i gungstolen, svept i en stor

mjuk hvit spetsschal som i en sky –––- hennes lilla

hufvud, med det ljusa burriga håret, kom mig just att
tänka på de där små söta änglarne utan kroppar, som

man ser på målningar ibland–Månen gick upp

öfver prärien, stjärnorna kommo fram, stora och hvita,
högt uppe i det blå hvalfvet Skymningen dolde
allt det fula och tarfliga i närmaste omgifningen, allt
skräp och smuts, alla gamla konservburkar och skor
och rostiga kaminrör och annat smått som man inte
är så noga med att ställa undan i sådana där
världens utkanter; man såg bara den oändliga vidden och
kände hur luften svepte in, ren och frisk och
obe-smittad, öfver ett land utan gräns och utan
människoboningar — rakt som det kunnat vara då morgon och
.afton bildade den första skapelsedagen––-Ja, jag

skall säga herrskapet att man känner sig liksom litet
närmare urtiden i de där trakterna -— åtminstone
gjorde man det då för tiden, nu är det nog
annorlunda –Nå, emellertid, — jag satt där i
månskenet med flickan — man och kvinna, som de varit
af begynnelsen — unga voro vi båda och hon log
och frågade och hviskade — fick mig, jag vet inte
hur, att berätta både ett och annat om mig själf och
äfventyr jag upplefvat till lands och vatten, öden och
farligheter af alla slag, om vilda djur och vilda
människor och lif och död och hunger och dyr tid — kort
sagdt, sådant som man ju får vara med om litet hvar
och som inte synes oss så vidare märkvärdigt medan
det påstår, fast det kanske kan låta litet konstigt då

det berättas en sådan där stilla aftonstund ––-

Hon hörde på med o! och ack! —- och: Ni är ju
en verklig hjälte m:r Maxwell —!-— och: Tala om
mera, mera! — och så vidare, och såg på mig med
de där underbara ögonen som alltid tycktes säga: —
Jag känner så oändligt mycket mera än jag
någonsin kan uttala! — tills det verkligen började gå litet

rundt för mig–- Till sist –– hon hade fått

mig att berätta en historia som jag annars inte gärna
talar om, därför att–nå ja, det kan vara
detsamma –men — nog sagdt: jag skälfde nog en

smula på målet, kanhända. Och i detsamma kom en
liten, mjuk, varm hand smygande under spetsarne och
lade sig på min och tryckte den–great Scott!

— Hon hade tårar i ögonen–

–Jojo! — Hvem vet hvar det kunde sluta.

Det rent svartnade för ögonen på mig –-En
sådan där liten hand kan verka som ett helt elektriskt

batteri, skall jag säga–Men försynen vakade

den gången. Det ramlade litet bakom oss — det var
unge herrn som kom och stötte till ett par stolar i
förbigående. Han böjde sig ned och hviskade något
till henne och hon for upp som en fjäder, dansade
rundt och började klappa i händerna.

"Hvad säger du Algy, bal, Cowboysbal, här
i morgon afton! — O, delightful! — Hör ni det, m:r
Maxwell? —- Jaså ni visste det! — Och här sitter ni
och berättar sentimentala historier i månskenet och
narrar mig att gråta och glömmer det allra viktigaste!

Hvar i all världen hade ni era tankar, m:r
Maxwell? —". Hon gaf mig en blick under sina långa
ögonhår — den kom öfver mig som en kalldusch,
fastän den inte precis var menad på det viset, förstås;
men människohjärtat är ett genstörtigt ting. Jag
nyktrade till med samma, som väl var. "Kom nu, så gå
vi och supérar - och så berättar ni oss litet om de
där vildmänniskorna — Cowboys, menar jag. De

göra sig charmant i romaner –-och på cirkus —

men ett äkta, lefvande exemplar har jag ännu
aldrig sett. Tror ni de dansa i ridstöflar och sporrar —
hvad? — Tror ni jag skulle kunna tämja en sådan
där vilde — hvad Algy, hvad m:r Maxwell — om jag
riktigt gjorde mitt bästa -—?— Vill ni slå vad med
mig–Åhnej, gör inte det –-ni bara förlorar

— förlorar — förlorar — — —"

Hon fladdrade bort som en hvit fjäril längs den
månljusa verandan, skrattande och gnolande för sig sjäfl.

— Unge herrn stod och snodde sina ljusa
mustascher och såg efter henne.

— W-e-e-ll — you bet ■—" mumlade han med
sin långsamma näston — "Jag skulle just inte råda
någon att riskera någon större summa — inte precis
någon större summa egentligen — –-".

Morgonen därpå väcktes vi af ett sjuhelsikes
kolorum.

Alla stadens klockor ringde — ja, det var nu för
resten inte så storartadt som det låter, ty de voro

— 612 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/5/0630.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free