Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 26 Juni 1904 - »Gamle Max berättar. III. Leken med hjärtan» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
8 DAG
(Forts. fr. sid. 623).
hjärtat slog på henne — hon kunde inte få den fullt
stadig.
— Så där är du kära barn — sökte dig just —
Jo, spring in och kläd om dig för resan — tid vi
ge oss af, månljust som midt på dagen och om ett
par timmar är solen uppe — begagna morgonsvalkan,
så få vi rasta då det är som hetast–skynda dig
en smula —.
— Hon var borta som en rök, men inte fortare
än att det ändå hunnit växlas en blick som sade en
hel del för den som förstod att läsa skrifvet. Unge
Mills dök upp i månskenet bredvid oss, resklädd och
korrekt i sin långa gula damrock; Flying George
stödde sig mot räckverket med korslagda armar och
stirrade med svarta ögon ut i luften som en
sömngångare och gubben stod kvar, bred och dryg och
välbelåten och pratade som det föll sig för att
fördrifva tiden medan vi väntade på damerna.
— Mycket lyckadt det här, ofantligt angenämt,
tyckte han — mina fruntimmer är alldeles förtjusta
•–Hoppas Käte ordentligt tackat er, mr — —
mr — — beg pardon — Jaså, Heriot — för er
artighet i går — förbaskadt duktigt ridet, ren lecord,
roligt fått vara med om sådant–- hörde det gällde
ett vad, hoppas vinsten var god, men tackar i alla
fall å flickans vägnar för allt besvär–-Ja, skulle
herrn någon gång ha sina vägar åt Chicago så
välkommen — här är adressen - han tog upp ett
visitkort och räckte honom — men Mills är för öfrigt
ett välkändt namn där, kan jag väl säga — tack, tack,
ja mycket välkommen — ja, hvarför inte så gärna
till brölloppet, fjortonde september — ja, Käte har
väl nämnt — jaså inte, jo hon gifter sig då med min
brorson här, Algernon S. Mills — chef för vårt
afdelningskontor i Newyork — gammalt tycke, he he!
— men flickan har inte kunnat bestämma sig förut
–! som sagdt, brölloppet blir den fjortonde
september — — om det då bär till så–Kommer
för resten att tänka på — — hur skulle det passa
om herrn tog med sig en fem sex af sina bästa
kamrater –lång väg förstås, men järnvägen behöfver
tjäna de med — och transporten blef ju min sak —
— Tur och retur för er och hästarne, dagtraktamente
och hundra dollar per man — hvad sägs om affären —?
Ser för resten inte så noga på styfrarne i ett sådant
fall, säg era villkor, sir! — Fin idé, Algernon, first
rate, inte sant, något splitter nytt att bjuda våra
gäster på -— förevisning af äkta Cowboys — skulle
göra kolossal lycka — — gör vi upp saken, mr
Heriot, eller skrifver ni litet längre fram —? adressen
har ni ja–-Käte skulle bli förtjust–! glöm inte,
fjortonde september–Ja jag räknar på er —–
— Han talade för döfva öron. Flying George
hörde inte på. Han mumlade något
osammanhängande, vände sig på klacken och gick utan vidare
afsked - bankiren stod med öppen mun och unge
Mills klämde bättre fast monokeln i ögat och tittade
efter honom med en underlig min–-
— Solen var redan ett godt stycke öfver
horisonten då jag såg honom igen — vet inte hvar han
hållit hus under tiden. Han stod mörk och tyst och
sysslade med hästen, gned den blank med en topp
mjukt hö, strök och klappade den mjuka halsen och
synade märkena efter sporrarna från gårdagens ridt
–-det föreföll mig som om han gjorde afbön —
jo, hon hade slitit ondt, hans lilla durling, var inte
fråga om det, och han hade glömt att se till
henne som vanligt efter den långa ridten–- såå,
tösen, såå, old girl, var husbond svår emot dig — så
— så! — Stoet gned hufvudet emot honom, borrade
sin sammetslena nos i hans hand och frustade belåten
— de förstodo hvarandra.
Det stod en hop folk och hängde kring
hotelltrappan ; det talades om bankiren och hans sällskap,
som redan för länge sedan gifvit sig af — — man
hade rådt dem ta vägen öfver Big Bend, men kusken
svor och förbannade sig på att han skulle fara öfver
Welsh Creek - ni känner Irish Joe, han är i stånd
till hvad som hälst då han fått tillräckligt med whisky
i kroppen–-ja, gubben var för resten med om
det, det spar ju alltid ett par timmar —. Tid är
pängar för sådant folk — nå, de få stå sitt kast.
Flying George såg upp under slokhatten; det var
som han vaknat.
— Welsh Creek — hvad för slag — — det går
inte, vattnet var i stigande i går - — varit skyfall
uppe i bärgen sista dagarna — — där kommer ingen
lefvande öfver–
Han synade remtyg och spännen medan han
talade — stod ett ögonblick och vägde — så upp i
sadeln med ett språng, — ur vägen där! — och innan
någon hunnit besinna sig strök Bess igen utåt prärien i ett
moln af damm, försvann i närmaste sänka och kom till
synes igen ett stycke längre bort, där marken höjde sig.
— Hvad gick åt Flying? — menar hin for i
honom — åh, bara kärleksgriller — hängde efter flickan
hela dagen i går, går i bakrus i dag efter hvad det
tycks, tänkte väl få sig en afskedskyss till tack för
skorna — — Dumheter, högvatten i Welsh Creek är
inte att leka med — kan nog behöfvas hjälp där —
hör på, boys, hvem blir med —? — Ingen tid att
förlora–kom ihåg, det är kvinnor i fara — —
ljöd det om hvartannat på trappan.
— Några ögonblick senare sprängde vi af utåt
prärien, en försvarlig trupp, i lång, svängande galopp;
men Bess hade försprång och behöll det — hon var
snart utom sikte.
Vid korsvägen behöfdes inga öfverläggningar;
det syntes tydligt att kusken vikit af på stora traden
åt Welsh Creek till. Och nu–halt! - var det
nödrop som fördes med vinden? — Jo, nu igen —
långt och skärande. Intet tvifvel. Lösa tyglar och
sporrarna i hästarne — — rid för lifvet gossar! Här
är fara på färde.
Man sprängde så uppför sista backen, från hvars
höjd man hade utsikt öfver den långa dalgången och
floden med vadstället, några stenkast ofvanför fallet.
— G re at Scott! — Där går strömmen som en
rifvande fors, strid och gul, långt öfver alla bräddar,
full af drifvande grenar och trädstammar — och där,
halfvägs ute, låg vagnen halfkantrad mot ett stenblock,
som ännu höll den kvar. Kusken syntes inte till, de
halfdränkta, vettskrämda hästarne sparkade och
kämpade i dödsångest för att slita sig lösa från de
snärjande linorna och bankiren och hans sällskap, som på
ett eller annat sätt lyckats krångla sig upp på stenen,
tycktes med knapp nöd kunna hålla sig kvar där —
vattnet var alltjämt i stigande och skulle inom få
minuter rifva allt med sig.
— George var redan nere vid stranden. Vi sågo
honom syssla med sin lasso; han band den om lifvet,
gjorde den fast vid sadeln — — dref så hästen ut i
vattnet, så långt den hade fast mark under fötterna,
svängde sig af och simmade med långa, starka tag,
sneddande ned mot vagnen. — — Nu förstodo vi
— — hurra! — raskt gjordt! — vi högg sporrarne
i hästarne och sprängde utför den långa backen–
men innan vi hunno ned var han framme — vi sågo
miss Käte klänga sig fast vid hans hals — ett rop
till Bess, som lydigt vände och trafvade i land.–-
Nu kommo vi till hjälp — tjugo starka armar grepo
i tåget — det styfnade och spändes, men höll
profvet — — nu hade vi dem i land, drypande,
flämtande efter luft — men räddade.
— Flickan var halft från vettet — ville inte släppa
taget — han måste nästan bruka våld för att göra sig lös.
— Nej, släpp — jag måste–måste, hör ni
— men hör — han sprang till hästen och ryckte till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
