Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 26 Juni 1904 - »Gamle Max berättar. III. Leken med hjärtan» af Allen Macklin - Brokigt utomlandsnytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
sig filten — ni är så våt — svep om er väl–
så — så–nu fryser ni inte — — farväl —!
— Samma manöver om igen — — han förde
frun i land, — det var en liten spenslig torr
människa som inte vägde mycket — men med gubben
själf stod det hårdt; den tunga stora kroppen hängde
som en blytacka på hans rygg — det tog våra
krafter till det yttersta att hala dem i land, strömmen
ref och slet och då George kommit upp på stranden
kastade han sig raklång ned bland stenarne med
sluten syn och kippade efter andan.
— Kan inte mer — förmår inte mer! —
stönade han —.
Men därute klängde sig Algernon Sidney Mills
Esqre ännu med uppbjudande af sina sista krafter
fast vid klippan och det lilla stycke af vagnstaket
som ännu stack upp öfver det forsande vattnet. Det
var i alla fall gry i pojken — vi sågo hans bleka
ansikte, det spända uttrycket — han öfverskådade
situationen, förstod det hela, gjorde sig inga falska
förhoppningar men tänkte dö som en man i alla fall;
han lyfte resmössan och vinkade hälsande till
afsked ■—’–
Käte skrek högt.
— Algy, Algy! •— Åh, Gud i himmelen, ni kan
väl inte låta honom drunkna inför våra ögon! —
Men så gör då något! — hon vred sina händer i
förtviflan, sprang fram till George, som ännu låg halft
medvetslös där han kastat sig ned, grep honom om
armarne och skakade honom. — Mr Heriot — George!
–För Guds skull, — för min skull, — försök,
försök -— -— ni kan om ni vill — ni måste, måste
rädda honom —! hör ni, ni måste —/
— Vet inte om det var rösten eller orden eller
de små mjuka händerna som klämde hans armar så
hårdt — han sprang upp som en besatt, alldeles blek
under solbrännan, ryckte till sig en lasso från
närmaste sadel, band i hop den med sin egen för att
få den lång nog.
Nu, boys — då ni ser mig kasta, så hala in för
glatta lifvet — — det kan gå–-kanske –-
I nästa ögonblick — allt gick så fort att man
knappt hann se eller tänka — hade han slagit
armarne om flickan, tryckte henne hårdt intill sig, kysst
henne gång på gång, vildt, ursinnigt, på ögon, hår,
mun, hals–hon värjde sig inte, var som
förlamad i hans armar tycktes det–så upp i sadeln,
sporrarne i sidorna — — han sprängde ut i
strömmen så gula vattnet yrde, tvang stoet längre och
längre ut, till dess hon började förlora fotfästet––––
så svängde han lasson – den flög och föll, säkert
måttad — just som den skulle. Unge Mills hade
sett och förstått — han gjorde den fast, kastade sig
i den rasande strömmen och lämnade resten åt oss.
— — Ja, vi sparade inte på krafterna, skall jag säga,
men det var en kamp — forsen slet i honom som
ett vildt djur — det varade inte många sekunder
innan vi fick honom i land, men då var det just inte
mycket lif i honom, stackarn. — Nå! — han kom
sig till sist i alla fall och är stormillionär och
järnvägskung och Gud vet inte allt hvad vid det här
laget — men det satt hårdt nog den gången, det är
visst och sant. Som sagdt — det var gry i pojken
för att vara en sådan där liten spelevink till
klubb-adonis, gudbevars, jag ångrar visst inte att vi räddade
hans lif den gången. — Me-en — — — det blef
dyrt betaldt i alla fall.
— Ingen af oss hade haft tid att tänka på George
medan kampen påstod och det föll nog ingen in
heller att han inte var karl att reda sig själf. Nåja–
det hade han väl varit också–om han velat;
men det är nu min tro att han inte ville den gången.
Nog sagdt: — strömmen hade tagit honom. Då vi
fingo syn på honom var han redan långt ute i
stridaste forsen, — bortom all mänsklig hjälp och rädd-
ning — den drog honom med sig med rasande fart
— och ett par sekunder senare hade han och Bess
gjort sin sista ridt–utför fallet.
— Vi funno dem båda där, litet senare på dagen.
Bess fick sin graf där bland sandkullarne; men honom
förde vi med oss tillbaka till staden. Han ligger på
Venezias lilla kyrkogård, med vida prärier på alla
sidor, i västerns rena luft, med dess klara himmel
öfver sig, sol och måne och stjärnor och alla
drifvande skyar, — som det passar en gränslandets
ryttare. Efter hvad jag hör har mr Algernon S. Mills
låtit resa en präktig vård på grafven, ett verk af en
berömd konstnär — en häst af brons, i naturlig
storlek, bredvid en cowboy som ligger svept i sin filt
och med hatten öfver ansiktet. — — Det är en af
stadens märkvärdigheter det, nu, — de ha fått
järnväg på sista tiden, och det står att läsa om det i
resehandböckerna — — ja, det är ju eget sådant där.
Så stor ära drömde han minsan inte om, gossen, då
han gjorde sin raska ridt öfver prärien för att hämta
ett par skor åt en liten behagsjuk flickunge, som roat
sig med att leka katt och råtta med hans hjärta —.
— Och filten hans, den stora Hudson-Bay-filten,
som följt honom på så många vilda ströftåg -— den
tog jag, den. Ingen frågade efter den och lika gerna
som den skulle bli liggande där på stranden och
multna bort i regn och sol, tyckte jag att jag kunde
behålla den. För mig var den alltid ett minne. Och
sedan har den följt mig i alla skiften — varit genom
både eld och vatten, så till sägandes. Kunde berätta
många fler historier om den –-jo, lita på det! —
Men nu kan det vara nog för den här gången.–-
Se där kommer den snälla solen upp så ren och
vacker och nytvättad som hade den aldrig sett hvarken
synd eller sorg på jorden. — Det har den nu hållit
på med sedan världens skapelse, så underligt det kan
synas. Ja, vår Herre är förunderligt tålmodig -1–
vi får väl försöka öfverse med hvarandras svagheter
så godt vi kan, vi med —! —
SLUT.
4. «DEN DÖENDE ÖRNEN», monument af Geröme, att
uppsättas vid Waterloo den 21 juni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
