Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48. Den 28 Augusti 1904 - Svensk-Norsk skyttefest i Värmland - »Den gamle Franken» af Fredrik Ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK-NORSKA SKYTTEFESTEN I VÄRMLAND.
FRÅN SVENSK-NORSKA SKYTTEFFSTEN Å TROSSNÄS D. 13 AUG.: 1. Öfverstelöjtnant Tisell. ordf. i Värmlands
skytteförening. 2. Öfverste Norder svan förrättar prisuidelningen. 3. Öfverstelöjtnant Tisell hälsar skyttarna välkomna.
Den 13 aug. hölls å Trossnäs fält i Värmland en stor svensk-norsk skyttefest, i hvilken öfver 1,000 skyttar, däribland ett par hundra
norrmän deltogo. Stora föranstaltningar hade vidtagits för att festligt mottaga gästerna från andra sidan Kölen. Hela lägerplatsen var
flaggklädd, tablåer visades, en af den bekante Värmlandsskalden Oscar Stjerne författad, ståtlig prolog upplästes, och allt i allt uppbars
dagen af en för Brödrafolkens väl entusiastisk stämning.
DEN GAMLE FRANKEN.
För HVAR 8 DAG af Fredrik Ström.
Detta är historien om en af de första i
Frankarnes släkt, släkten som plöjde Västerby gård i Halland.
Sträfvat och slitit hade han i alla sina dar, han
som nu låg på sitt yttersta. Arbetat och arbetat hade
han. Från sol gick upp om morgonen tills hon dalade
om kvällen. Arbetet hade varit hans lifs gudstjänst.
När han höll handen om plogen hade ban tjänat Gud
bättre än de som läste i bibeln, det visste han. Nog
hade hans rygg kroknat och hans hand fått skälfning
af slitet, men gården hade blifvit dubbelt större. Från
skogen och myrmarkerna hade han vunnit goda
segrar. Nu växte skördar där mossa grott, och sol sken
öfver åkrar, där slånskog vuxit.
Det var ett godt lifvets dagsverk den gamle gjort.
Det syntes också på handtagen till plogen. Mycket
voro de slitna af greppen från hans händer.
Han kom att tänka på sitt lifsverk, där han nu
låg och väntade döden. Jag hade, tänkte han, kanske
mäktat mera, om jag icke alltid slutat vid
solringningen, eller om jag stigit upp och tagit i före
soluppgången. Det hade alltid varit så pass ljust att en sett
följa fårorna på åkern. Kanske r.u vår Herre säger,
att jag varit en dålig vingårdsman, en oärlig
förvaltare. Då får jag förstås räkna upp för honom hvad
jag gjort. Först plöjde jag Hästhagen, det var bara
med en ko för plogen. Sedan Kolyckan, också den
med endast ett djur under oket. Nå, sen var det
Alnäset, som tog sextio lass grus för sankhetens
skull. Och så var det Storåkern som tog fem år att
rödja fri och få att ge något korn. Sen var det
Präst-vången och sedan Ugglemossen. Då hade jag oxarna
köpta. Och så till sist var det Vickeråkern som tog
så långa och många år; då var mor död och pojkarna
vuxna. Kan inte vår Herre bli tillfreds med det,
månne?
Så tänkte han vidare. Nu få pojkarne gården
när jag slutat. Ta de i riktigt, så är skogsmossen torr
om tre år, och då kunna de köpa en häst. Och när
den är färdig få de ta till med Enrisheden. Det blir
ett segt stycke, det. Men god blir den, för den är
torr i sig själf. Rågen skall gå bra där.
Där låg han sedan, den gamle, och plöjde i
inbillningen sin gård stor som en socken. Öfver hedar
och myrar gingo sönernas plogar och ibland trodde
han sig själf vara med om arbetet. Till slut såg han
intet annat för sitt slocknande öga än ett oändligt
stycke åker för böljande säd. Och han var så i tagen
med att plöja de nya oändliga åkerfälten, att han bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
