Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 2 Oktober 1904 - Carl Millès
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de stora måtten — sade han vid ett tillfälle till mig, när vi betraktade den
skiss till ett grafmonument, som, tyvärr, icke kommit till utförande. —
Kvinnan, som stiger upp för trappan där, är den sörjande, hvilken tröstas af en
död, och där bakom reser sig det väldiga monumentet. Människan är så
liten i jämförelse därmed. Människan är så liten!... Jag älskar det
uråldriga, väldiga...
Millès älskar storheten i dess olika skepnader, och det är därför, tänker
jag, som den fint byggde konstnären med det melankoliska utseendet
framställt kolossala djur, björnar och elefanter och svanödlorna, hvilka, skrämda
af någon ännu mäktigare fiende, skyndat upp på en klippa, och med de
långa svanhalsarne oroligt sträckta, spana åt olika håll. Men han är också
ett barn af sin tid, och han tolkar scener ur gatulifvet, hvilka sönderslitit
hans hjärta, och han drar sig icke för den modärna kostymen. Han är en
poet, som älskar både forntid och nutid, och vet att förena reflektion och
känsla. Och hans Sten Sture-monument kan nästan sägas vara ett organiskt
led i hans alstring, som är så allvarligt och besjälad af en sällsynt djup och
lefvande anda. O. R.
ä:
2
>3
b
k
CARL MILLÈS: Trenne eskizzer till grafmonument.
Kliché ! Kern. A.-H. Hengt Silfvenparrt Sthlm—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
