Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 9 Oktober 1904 - Storstrejken i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORSTREJKEN I ITALIEN.
EN BILD FRÅN STREJKDAGARNA I NEAPEL
Att från prässkongressen i Wien med dess
lysande banketter och dess öfvertygelsemättade tal om
det fria ordet > makt ramla rätt ned i ett
storstrejkande Italien, där mat och dryck voro kontraband
och där det fria ordets organ voro indragna af
strejkstyrelserna, det var onekligen ett minnesrikt äfventyr
i denna’ värld, som älven annars kan vara rik på
kontraster. Och det var detta, som nyligen hände mig.
Dagsprässen har ju redan meddelat det viktigaste
från denna underbara storstrejk, som i 3 till 5 dagar
lät norra och mellersta Italien lefva i så godt som
fullständig anarki. Och den skulle hafva haft ännu
mycket mera att förtälja, om icke slumpen och
socialistledningen i gemenskap så fogat, att strejken kom
att infalla i september — de i Italien arbetande
utländska journalisternas stora semestermånad.
Formellt var strejken "proletärernas" stora
ljungande protest mot att proletärblod gjutits af
ordningsmakten; i ett par aflägsna småstäder eller byar —
skillnaden är hårfin i Italien — hade nämligen några
personer dödats eller sårats under sammandrabbning
med polisen och militären. Svartkantade lappar med
orden "Lutto proletario" (proletärsorg) anslogos
därför också af de strejkande på hvarje husvägg, på
hvarje fönsterlucka och framför allt på hvarje dörr,
som de med våld bragt att stängas. Reellt var
däremot strejkens äfven af ledarne själfva öppet erkända
afsikt att mönstra de lydiga skarorna och skrämma
"bourgeosisamhället", hvarjämte de italienski
socialisternas starkare grupp, de revolutionäre, ville genom
en kupp tvinga de mera moderate, som teoretiskt
fördömde storstrejken som kampmedel, att med eller
mot sin vilja gå med på handlingens progagaada —
något som äfven fullständigt lyckades.
Det var torsdagen den 15 sept., som den
definitiva storstrejksordern utgick från "Camera del lavoro"
(= "kommunstyrelsen", "Folkets hus") i Milano. I
Milano sattes den genast i verket; i öfriga delar af
norra och mellersta Italien dröjde det en eller två
dagar, innan man på allvar kom i gång med strejken, i
södra Italien kom det —
med undantag för Neapel
och några andra städer —
knappast längre än till’
mer eller mindre
våldsamma strejkmöten och
resolutioner.
Såsom vid dylika
tillfällen alltid är att befara,
blef det äfven här
befolkningens sämsta och
vildaste element, som genast
togo ledningen vid
strejkorderns utförande. Det
var också dessa elements
exempellösa "energi", som
gjorde att i åtskilliga af
Norditaliens städer,
framför allt Milano och
Venedig, så absolut allt
bragtes att stanna, att väl ett
kultursamhälle aldrig förr
skådat maken. Butiker,
verkstäder, kaféer,
matställen, hotell, rakstugor,
tidningskiosker, allt var
stängdt och tillbommadt,
oftast sedan
strejkorganisatörerna först slagit in
fönsterrutorna, och på
myndigheternas befallning,
blefvo kyrkor, museer,
bibliotek, post- och telegraffilialer, med ett ord så godt
som alla offentliga institutioner likaledes i
förskräckelsen stängda. Inga tidningar utom
strejkstyrelsens-egna meddelanden fingo utkomma, inga brefbärare
vågade utdela den anlända posten, på sina ställen
fingo icke ens sjukhusen sitt behof af bröd och mjölk
och vatten ...
Redan på det första strejkmötet i Milano hade
uppmaningen uttalats att framför allt hejda
kommunikations- och belysningsmedlen. Med droskor,
spårvagnar och gondoler var detta en jämförelsevis lätt
sak: från droskorna spände man hästarne, de
elektriska spårvagnarnes ledningstiådar slog man sönder,
och de gondoler, som vågade sig ut i Venedig,
stenades eller braktes att kantra. Värre blef det med
järnvägarne, och dessa blefvo också sträjkens svagaste
punkt. Visserligen stormade man flere järnvägsstationer,
släckte under lokomotivens pannor, släpade järnbalkar
öfver skenorna o s. v., men järnvägsfolket gick snai t
tillbaka till arbetet och gjorde stationer och linier
klara, så att i själfva verket intet längre afbrott i
driften ägde rum. Storstädernas belysning lyckades man
däremot så godt som fullständigt inhibera, och de
smala mörka italienska gatorna och gränderna lågo i
många städer under flere nätter insvepta i ett fasans
mörker. Allt det okynne och allt det nedriga själfsvåld,
som därunder bedrefs, kan man knappt föreställa sig.
På månd-agen och tisdagen började man på de
skilda orterna aflysa strejken och på onsdagen var
man åter i normala gängor. Omkring en million
personer hade direkt deltagit i strejken, och ett
europeiskt kultursamhälle hade för första gången på
allvar fått pröfva på att fullständigt bli lyft ur hakarne
genom en socialistisk dagorder. Om såväl Italien
som öfriga europeiska stater skola taga lärdom af det
skedda och vidtaga åtgärder för att omöjliggöra dess
återupprepande, får framtiden utvisa.
Men visst är, att den, som fått upplefva dessa
säregna dagar i Italien, har fått ett minne för hela
lifvet. Vilh. Lundström.
— 28 —
l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
