Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 16 Oktober 1904 - England och Tibet. Af Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ENGLAND OCH TIBET.
FÖR HVAR 8 DAG AF DOKTOR SVEN HEDIN.
Prässen, sekundvisaren på världshistoriens ur, har
under den nyss tilländalupna sommaren underhållit
sina läsare med många pikanta enskildheter från det
engelska fälttåget i Tibet. Och det är icke länge
sedan ridån gick ned för detta skådespels sista akt,
i det att fördraget undertecknades mellan de båda
kontrahenterna, det mäktiga Indien och det svaga,
obetydliga "snölandet*. Ja, var det verkligen sista
akien, som då gick af stapeln på den tibetanska
krigsteaterns snöiga tiljor? Jag tviflar därpå; denna pjäs
skall förmodligen tå ett efterspel.
Med stort intresse måste den, som öfverhufvud
har uppmärksamheten riktad åt dessa trakter, taga del
af fördragets innehall. Times vakne korrespondent i
Peking har kungjort det för världen, och hans tidning
har försett det med jublande kommentarer. Af
dokumentets tio artiklar äro särskildt tre af icke ringa
politisk betydelse. Den sjätte åberopar sig på alla de
försummelser och fientliga handlingar tibetanerna låtit
komma sig till last och förbinder dem på grund häraf
att betala en krigsskadeeTsättniug om 500 000 pund
sterling till indiska regeringen. Beloppet skall vara
inbetalt efter tre år från och med den 1 januari 1906
räknadt. Den slipulerade summan är så till vida
intressant, som den låter oss ana minimikostnaderna för
den nu så lyckligt och så ärorikt afslutade
militärpromenaden. Nio millioner kronor äro dock en kännbar
afbränning för Tibets fattiga folk. Väl ligga
rikedomar hopade i tämplen, men skola lamas vilja eller
våga röra dem? Ett hopp äga de dock alltid: att få
hjälp af sina vänner. För att rädda det heliga landets
integritet och skydda det från territorialförlust, skola
måhända pilgrimerna, särskildt de rika mongolerna,
bringa en insamling till stånd.
England är klokare än så. Det nöjer sig icke
med att lefva på hop.iet. Intill den d/g då hela
skadeersättningen blilvit erlagd och gränshandeln
kommit i full gång på några bestämda
marknadsplatser, hålles (enligt artikeln VII) den bördiga
Tjum-bidalen besatt af indiska trupper. Bes ttningen däraf
anses med rätta uppväga 500,000 pund, och från den
synpunkten kan det just göra detsamma om beloppet
erlägges eller ej. Äfven Englands närmaste vänner
och beundrare, till hvilka jag af lätt insedda skäl
anser mig höra, kunna, om de eljes äga spår till
ambition, icke förneka, att situationen är följande.
Engelskindiska trupper ha gjort en invasion i Tibet.
Tibetanerna försvarade sig efter bästa förmåga, men
dukade slutligen under inför mitraljöser och
snabbskjutande gevär. De tvingas att betala krigskostnaderna,
"emedan de gjort sig skyldiga till fientliga
handlingar". Och visa de sig om tre år insolventa, så
beröfvas de en del af sitt land. Här gäller det
naturligtvis riksintressen och de mått och steg som tagas
äro föreskrifna af politisk klokhet och framsynthet,
det kan ett barn förstå. Politiken tyckes, liksom
kyrkan vara en af de institutioner, som stå direkt under
de eviga gudarnes hägn, åtminstone tyckas helt andra
lagar för skillnaden mellan rätt och orätt gälla i
politiken än för individerna bland människors barn. Öra
en fattig sate stjäl en limpa i en bagarebod, därför att
han är hungrig, blir han inburad, men om en
stormakt stjäl en fredlig grannes territorium — också
därför att han är hungrig — då är allt godt och väl
och klokt. Så är det, men det är bra sorgligt att så
skall vara. Liksom Mose lag innehåller det engelska
fördraget 10 budord; men i det senare försyndar man
sig svårt mot din förras båda föreskrifter: du skall
icke stjäla och du skall icke hafva begär till din
nästas hus eller titi något, som tillhörer din nästi.
Enligt nionde artikeln får ingen a inan makt än
England sticka näsan inom Tibets gränser. "Ingen
utländsk makt skall tillåtas sända vare sig officiella
eller icke officiella personer till Tibet - utan hänsyn
till det syfte de fullfölja — att där biträda vid
skötandet af tibetanska angelägenheter". För någon tid
sedan publicerade j ?g några reflexioner med
anledning af den engelska missionen i Tibet och framhöll
där såsom en ljuspunkt, att landet nu säkerligen
skulle öppnas för geografisk forskning. Men jag
behöfver icke gå längre än till mig själf för att finna
större svårigheter i Tibet nu än 1901. Ty Sverige är
en utländsk ma’<t, en upptäcktsresande en icke
officiell person och hans syfte geografiskt, och "utan
hänsyn till det syfte han fullföljer*, skall han finna
alla portar stadigare tillbommade än någonsin förr.
Härifrån utgör blott England ett undantag: "with the
exception of Great Britain, the Lamas shall not
depart from their traditional policy of exclusiveness*.
Nåväl, det är väl icke så farligt som det låter, men
konstigt låter det i alla fall.
D:r Morrison försäkrar att de kinesiska
myndigheterna i Peking, förefaila belåtna med fördraget, och
den engelska prässen ser detta ytterligare bevisadt
däruti att kejsaren af Kina afsatt Dalai Lama, därför
att han flydde vid expeditionens annalkande. Om så
är fallet är det första gången kineserna visat
belåtenhet öfver våldsamt främmande intrång i sina inre
affärer. Det ligger i allmänhet icke i den gula
rasens natur att hälsa hvita inkiäktare som vänner och
befriare. Sedan kejsar Khian Lung år 1791 i två
blodiga slag besegrat gorkas från Nepal, hvilka plundrat
Taschi-lumpos tämpel, samt eröfrat Sikkim, lät han
utmed Tibets sydgräns, d. v. s. mot Nepal, Bengalen
och Butan uppföra en kädja af fort och fästen, just
för att skydda landet från främmande intrång från
söder. Ett äldre arbete om Tibet berättar, att till och
med indiska fakirer, som eljes obehindradt tiggt sig
fram till Lassa och Taschi-lumpo, nu förbjödos
tiH-tiäde, "emedan man i allmänhet ansåg dem vara
engelska spioner*. Ej långt förut, eller 1 74, hade
Indiens förste engelske generalguvernör, Warren
Hastings, skickat Mr Bogie i speciell mission till
Pant-schen Rinpotsche, storlaman i Taschi-lumpo, han som
är en reinkarnation af Tsong Kabas själavandring
genom tidsåldrarna. Ändamålet var blott att knyta
vänskapliga förbindelser med "snölandet" vid Indiens
norra gräns. Efter Bogles död skickade Hastings
1782 kapten Turner i enahanda uppdrag; Tsong Kabas
själ hade då tagit plats i en ny Pantschen Rinpotsche,
ett 18 månader gammalt barn, som dock med största
värdighet och lefnadsvett mottog sändebudet. Sedan
skulle 122 år förflyta innan England skickade en
mission till Tibet. Blott 1811 reste Thomas Manning på
eget bevåg till Lassa och han är ännu den ende
engelsman, som sett en Dalai Lama.
Då nu Younghusbands och Macdonalds
expedition i midten af sistlidne september lämnade den
heliga staden, hoppades man att allt skulle vara godt
och väl. Väl hade Dalai Lama, som är
Avalokitec-vara’s, Buddas ställföreträdares, inkarnation, flytt —
man tror till Mongoliet, men fördraget hade likväl
blifvit under tecknadt. Nu förmäler telegrafen, att
kejsaren af Kina afsatt Dalai Lama. Om detta är
sant, så är det ingalunda första gången, som den
evige Buddas jordiska uppenbarelse fått böja nacken
inför en världslig potentat. Det heter att Teshu Lama
(Taschi Lama), såsom engelsmännen oriktigt kalla
Pantschen Rinpotsche, i stället skulle hafva blifvit
upphöjd till herskare af Tibet. Världsliga tvister
mellan de båda storlamas hafva nästan i alla tider ägt
rum, men också, åtminstone till det yttre,
vänskapliga förhållanden. Så t ex. var i slutet af 1770-talet
den nionde Pantschen Rinpotsche förmyndare för dem
— 40 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
