Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 16 Oktober 1904 - Vesuvius i uppror. Af Vilh. Lundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Italiens under i minnen, i konst
och natur ha så ofta och så
öfversvallande skildrats både af
entu-siastiske kännare och af
skrifkun-nige turister, att den nutida
Italiapilgrimen, som första gången
beträder Hesperiens land, har svårt
att tillräckligt förvånas och njuta.
I en dikt berättar Bernhard Ehs
Malmstiöm att det var först då
han genomrest nästan ha’fva
Italien och fiån Perugas höjder
blickade ut mot den i de umbriska
och toskanska bergens mjuka linjer
böljande horisonten och lågo
Tra-simeno’s grönblå yta där djupt
nere, som han hänryckt ’böjde knä
för Italiens gudom*. Och Viktor
Rydberg vittnar i sina
’Blyertsteckningar från Rom", att han hade
svårt att tillbörligt förvånas, då
han trädde in i Kolosseum — så gigantiskt hade han
af andra fått det utmåladt för sig.
Men det finns en plats, där äfven de mest
öfvei-spända förväntningar "böjt knä". Öfver golfen vid
Napoli har väl ännu ingen dödig blickat ut utan att
känna sig föiflyttad till en undrens och tjusningens
värld. Sitt en månskenskväll på Posiliposluttningen,
t ex. på osterians balkong i donna Annas slottsruin!
Där nedanför speglas månen i golfens djupblå vatten,
Capris åskmoln förmörkar horisonten åt ena s dan,
medan millioner ljus å den andra låta Neapels
haf af hvita väggar skimra; midt öfver viken sofva de
begrafna romarstäderna sin dödssömn, och rätt
framför höjer sig med svait dok och eldröd hätta deras
bödel och bevarare — Vesuvius.
Just i dessa dagar har den eldsprutande jätten
åter visat sitt skräckfyllda majestät. Ända därute på
Posilipo ha husens rutor skailrat och askrägnet duggat,
från bergets yppigt gröna sidor, där söderns eldigaste
vin mognas af sol och lava, ha människorna flytt, och
underjorden har hämnats på de jordiska dvärgarne,
som vågat med sina nutidskonster nalkas dess port,
enom att sopa bort den lilla turistbanans ändstation,
om ett träa med väldig krona har askregnet stått ur
kratern, och eruptionernas knallar ha dundrat, som
bombarderades Neapel af tusende kanoner. Ur nya
sprickor i afgrunden mellan Vesuvius och dess
syskonberg Monte Somma har glödande lava runnit i
oafbrutna strömmar, och det hemska röda skenet från
underjordens smältugn har nattetid färgat land och
himmel och vatten i Europas skönaste nejd.
Men eldjätten har gjort nu som förut: efter
vredesutbrottet har han åter blifvit lugn. Åter stå blott
den lilla rökpelaren om dagen och den röda hättan
om natten kvar som små minnen af hvad Vesuvius
kan vara. Åter ha människorna flyttat upp på dess
sluttningar, åter försjunka de i sydländingens sorglösa
lif, och mr Thomas Cook & Son ha nog åter sin bana
färdig för att på nytt kassera in sina 25 lire person
af till kratermynningen trängtande turister. Allt skall
åter vara som vanligt — till dess den mäktige
härnäst ryter i vrede . . .
Och den mäktige är nyckfull. Ibland kan han
dröja i århundraden, kanske i årtusenden, ibland kan
han vredgas flere gånger om året. Mot antikens folk
log han så länge: mänskligt minne visste ej mera af
att eld och död lurade i hans inre, landtmännens
vingårdar frodades ända upp mot dess topp och Roms
fina värld njöt sorg’öst sitt sommarlif i villorna vid
hans fot. Då kom plötsligt den fruktansvärda
katastrofen; hela nejden dränktes i lava och aska, själfva
solen miste för askrägnet i tre dagar sitt ljus, och
när hon åter kunde tränga igenom lågo städer och
byar döda och begrafna . . . Sedan dess har Vesu-ius
knappt aldrig riktigt hvilat. Från antiken känner man
ytterligare två stora, från medeltiden åtminstone nio
mindre utbrott. I den nya tidtns gryning sof
eld-bärget, i fyra mansåldrar gaf det knappt tecken ifrån
sig. Så kom det väldiga utbrottet af år 1631. St dan
dess finnes en nästan sammanhängande krönika öfver
Vesuvius’ små och stora utbrott, öfver dess tider af
hvila och dess efter hvilotiderna vanligen våldsamma
eruptioner. Det senaste stora utbrottet timade år
1872; sedan dess beteckna åren 1896 och 1904
vulkanens mäktigaste vredesyttringar.
Och nu hvilar Vesuvius åter, men ingen vet för
huru länge — den stund hans bebyggare minst ana
kan han åter ryta i vrede och sprida fasa och död ur
sitt glödande innandöme.
Vilh. Lundström.
VESUVIUS I UPPROR.
Efter fotografier tagna i dessa dagar; det större nattetid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
