Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 23 Oktober 1904 - »Seger» af P. G. Norberg - Från musikvärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGER.
För HVAR 8 DAG af P. G. Norberg.
De fiendtliga härarna lågo nu så nära hvarandra,
att ett afgörande slag redan nästa morgon efter all
sannolikhet var förestående.
De voro lägrade i af naturen starkt skyddade
positioner på hvar sin höjd. Men nedanför på den stora
slätten var det som striden skulle stå.
På båda sidor var vaksamheten skärpt till det
yttersta. Omständigheterna voro sådana att
artilleri-striden icke skulle komma att bli af någon större
betydenhet, utan att afgörandet skulle vinnas i
handgemäng. Och som trakten var förhärjad och förråden
knappa, kunde det icke bli tal om ett ömsesidigt
befästande af ställningarna och inväntande af fiendens
•stormning, utan genast när dagen grydde skulle båda
härarna storma nedför sluttningarna och mötas midt
på slätten i en sista ursinnig kraftmätning.
Ty det kände alla, från öfverbefälhafvaren till
trumslagaren, att detta var den sista drabbningen
under detta krig. Förlorade man, var allt förloradt, och
blefve man segrare, skulle man ändock digna af
utmattning innan fanfarerna blåsts tre gånger. Ett
sådant krig som detta hade aldrig förts mellan människor.
De båda härarne stodo där nu efter tvenne års
oafbrutet fälttåg, som de sista, nästan löjligt decimerade
rästerna af hvad som en gång varit de stoltaste af
arméer.
Nu ringlade röken från lägereldarne i duggrägnet
och fuktigheten som liksvepen öfver de tungt sofvande
soldaterna. Det smackade om fötterna på vaktposterna
i den genomvåta marken, och officerarne som gjorde
sina ronder och sågo efter att allt var i ordning för
den stundande striden tycktes utdela vanmäktiga
välsignelser till manskapet.
Å, det var en sorglig natt. Sorglig så länge
rägnet föll, och ändå sorgligare, när midnatt var öfver
och molnen skingrades. Då brände eldarne röda som
förgråtna ögon. Då sutto stjärnorna som tysta, men
obevekliga domare. Då gick det som en rysning
genom hela naturen i den kalla gryningsdagern.
På de sofvande märkes det att natten lider mot
sitt slut. De kasta sig oroligt. Ångesten öfver att
nödgas lämna dvalans välsignade glömska smyger sig
redan som en iskall dimma öfver deras medvetande.
De knyta händerna om drömda mordvapen, det
rycker omkring mungiporna på dem så att deras bistra
ansikte vanställas af grinande dödssmärta eller
förfärligt hat. Ögongloberna arbeta under halföppna
ögonlock, som ännu tyngas af en förintande trötthet.
Och de som skola leda alla dessa män ut till
slaktandet, stå efter en nästan sömnlös natt och stirra
mot österhimlen, där nu dödssolen snart skall höja
sig. Allt är klart till drabbning.
Stjärnorna blekna och tiden är inne. På ett
gifvet tecken slås revelj. Detta sker alldeles samtidigt
i båda lägren.
Verkligheten, hur gråkall den än strömmar öfver
sinnena, är bättre än den mar-sömn som nu mot
morgonen pressat så många stönanden öf/er
skäggiga läppar. Med af mödor och kyla stelnade leder
släpa sig soldaterna till sina platser.
Hvad som hälst, bara ett afgörande!
Tunga och olustiga äro dessa dödsdömda massor
i generalernas händer. Den gamla lösen för konung
och fosterland finner endast svag genklang. Äfven i
dag skall jag icke svikta, säga tusen ögon. Men
lofva oss en sak — sedan är det ju slut?
Herregud, man kan dock icke lofva dessa
människor, att det skall vara mödans sista dag för dem
alla. För många — huru många? — skall det vara
det. Många skola sofva till evig tid på slätten
därnere. Och alla skulle man kunna gifva det löfte, om
hvilket de tåliga ögonen tigga, visste man endast
hvems segern blef.
Men segra med sådana trupper?
— Vi skola segra! ljuder generalens stämma.
Och som ett febertungt andedrag går det genom
leden: Vi skola segra! Detta säga alla, och ingen
tror det.
— De — de andra äro icke bättre däran än vi!
Hvem fann den tanken? Hvar är den hjälte i
hoppet som sade det ordet? Äfven de andre, äfven
de andre! Äro vi sämre än de? Hvilken
förunderlig lättnad! Det var ynkedom som skulle ställas mot
ynkedom, men — än fanns en pust i själen af
segervisshetens gamla hvirfvelstorm! Segra skola vi!
Nu! Musiken får en vink och blåser upp sin
muntraste och kickaste marsch. Äfven de som varit
senast att smittas af den fanatiska segerkänslan, som
ha svårast att kasta slusken och gubben af sig, bli
plötsligt som ynglingar och hjältar. En gammal
präktig marsch, en gammal härlig, oemotståndlig marsch
Ut! Fram! Alla hinder ned! Blod och förbannelse
öfver min fiende!
Å, den fasta, smattrande, brusande melodin!
Framåt! I yrsel vältra sig skarorna nedför
sluttningarna. Oötvervinneliga äro de!
Så rasa de båda vågorna fram. Midt på slätten
skola de bryta sig mot hvarandre i en bränning af
fragdande blod. De drifvas båda af samma storm,
och båda skola de förintas.
Plötsligt ser det ut som om skarorna vacklade
framför ett osynligt hinder. Det går en egendomlig
lystring genom massorna. De hejda sig i ett
andlöst lyssnande.
Ty nu äro skarorna hvarandra nära, och nu
smattrar stridsmarschen tydligt öfver från
motståndarnes sida.
Det är ju samma marsch de spela! Samma
marsch i samma takt! Så som tvenne pulsar drifvas
af samma hjär.a!
Ett under sker. Hänryckning griper hvarenda
man. Spela, spela du härliga musik! Gevären
kastas, svärden, knifvarne, pistolerna. Tårarna strömma
ur mångas ögon. Och lyfta af en enda salig känsla
skynda motståndarne i hvarandras möte och
dödsfienderna falla hvarandra som bröder om halsen.
Tillsammans storma de sedan Österberget och
skåda med jubel hur solen går upp öfver en ny jord
FRÅN MUSIKVÄRLDEN.
FRU CALLY MONRAD.
För de många beundrarne af den norska konstnärinnans
sångkonst visa vi, apropos de blifvande konserterna här,
ett nytt porträtt, taget helt »civilt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
